Jan Guillou och massmördarna

Som de flesta förstås känner till vägrade Jan Guillou att deltaga i den så kallade tysta minuten för offren för de ohyggliga terrordåden i New York, utan gick istället demonstrativt ut ur lokalen. Han förklarade sig sedan med ungefär att "vi är inte amerikaner, utan européer", och han förde vidare någon sorts lite förvirrat resonemang med innebörden att det minsann dör en himla massa andra människor också.

Dessa hans resonemang håller förstås inte alls: För det första är det, allt annat oaktat, en fruktansvärd spottloska i ansiktet på anhöriga och alla andra drabbade att ostentativt vägra deltaga i en tyst minut för en medmänniska eller en grupp medmänniskor som nyss blivit dödade. För det andra blev ju även flera hundra européer mördade av terroristerna, däribland även två svenskar. För det tredje, låt oss för ett ögonblick anta att någon någorlunda offentlig person demonstrativt skulle ha vägrat att våren 1986 deltaga i den tysta minuten för Olof Palme, åberopande någon smaklös undanflykt i stil med att "Jag är ju inte sosse!" eller att det minsann dör en himla massa andra människor också: Skulle då detta verkligen ha betraktats som ett rimligt skäl till att vägra visa sin respekt och sitt deltagande? Skulle det ha varit ett acceptabelt beteende ens från en av Palmes allra bittraste kritiker?

Guillous vägran att manifestera någon som helst sorg över terrordådet i New York kan heller inte förklaras endast med hans glödande USA-hat: En förfärlig massa människor som avskydde Olof Palme intensivt kände ju uppriktig sorg och vrede över Palmemordet, visade detta på olika sätt och skulle aldrig ha kommit på tanken att offentligt håna de sörjande.

Nej, Guillous till synes så märkliga vägran måste rimligen förklaras även på något annat sätt.

Låt oss nu studera hjältefigurerna "övermänniskorna" i Guillous samtliga romaner, från "Ondskan", till "Arvet efter Arn". Följande gäller för Jan Guillous hjältar:

Erik Ponti: ej mördare; Carl Hamilton: massmördare; Arn de Gothia: ej massmördare; Saladin: massmördare; Birger jarl: massmördare.

Av Jan Guillous olika romanhjältar är alltså 60 procent massmördare. Och det är i böckerna fråga om uttryckligen mord, inte om strid eller liknande: Hamilton och två kumpaner spränger en sovjetisk undervattensbas och tar livet av cirka trehundra man, dessutom är sista Hamilton-boken en ren orgie i mord på "civila", utförda av Hamilton själv. Både Saladin och Birger jarl ägnar sig åt massavrättning av hundratals redan besegrade krigsfångar. Birger jarl gjorde förvisso så på riktigt, men icke desto mindre har ju Jan Guillou faktiskt valt att skriva om just honom.

I själva verket avstår Jan Guillous hjältar från massmord endast om det finns något tillräckligt starkt skäl till att massmord skulle vara påfallande olämpligt eller malplacerat: Arn de Gothia utgör någon sorts helgonfigur, vars vandel på inga villkor får bli ifrågasatt av läsaren, så det är istället vännen Saladin och sonsonen Birger jarl som får sköta Arn-romanernas massmördande. Figuren Erik Ponti är Jan Guillou själv, i skolan och senare i arbetslivet, och det vore förmodligen alltför svårt för en författare av till och med Guillous kaliber att på ett någorlunda trovärdigt och osökt sätt göra Ponti till en fullfjädrad massmördare; fast vi skall kanske inte helt och hållet utesluta att detta kan vara ett av Guillous allra tyngsta konstateranden under hela hans yrkeskarriär? Möjligen av flera skäl, skulle en den elake kanske här tillägga?

Hursomhelst, när Jan Guillou har möjlighet att göra någon av sina hjältar till massmördare, gör han också så, med stor entusiasm. Alternativt väljer en riktig och äkta massmördare till hjälte.

En liten kuriositet i detta sammanhang är för övrigt Jan Guillous bevakning av den så kallade Stureplanmassakern. Han blev synbarligen snabbt god vän med mördarna, och hejade glatt på dem vid rättegången, vilket väckte viss berättigad uppmärksamhet.

Nå, jag tror alltså att Jan Guillou i själva verket tycker att massmordet i New York, där drygt 5000 människor utplånades av arabiska terrorister, är någonting fullkomligt enastående, någonting taget direkt ur hans egna allra våtaste drömmar. För Jan Guillou är måhända så pass rik och så pass oberoende att han kan parkera bilen fel även om det står en lapplisa alldeles bredvid och dessutom sprickfärdig av stolthet skryta om detta sitt tilltag i TV på bästa sändningstid men han kan trots denna sin oerhörda häftighet och "ballhet" inte ostraffat ägna sig åt någon som helst form av mera fysiskt präglad vedergällning riktad mot sina verkliga och sina inbillade fiender, och han har rimligen också tvingats inse att den kommunistiska revolution han hela livet drömt om, och som kanske skulle ha kunnat ge honom möjlighet att inte bara skriva om detta sitt specialintresse, utan även eventuellt att odla det på ett mera handfast sätt, nog aldrig någonsin kommer att inträffa.

Terroristen och massmördaren Usama bin Laden torde för Guillou därför vara som en av hans romanfigurer eller fantasihjältar som plötsligt blir riktig, en "övermänniska" som spränger konventionens bojor och gör som han själv vill inte bara på de platser där det råkar vara P-förbud, den grandiose saracenske härföraren som går i spetsen för det heliga kriget mot det demokratiska västerländska samhälle Guillou hela sitt vuxna liv känt ett sådant intensivt glödande hat till, och sist men inte minst, det allra, allra viktigaste och väsentligaste: Massmördaren - i Guillous speciella tankevärld alltså förebilden, det ouppnåeliga idealet, rockstjärnan, profeten, idolen på affischen på väggen i pojkrummet.

Att Jan Guillou skulle deltaga i en tyst minut för offren för terrordåden och därmed om än synnerligen implicit rikta viss kritik mot sin idol, förebild och ledstjärna, framstår alltså ungefär lika otänkbart som att en rättrogen fundamentalistisk muslim, kristen eller någon annan sorts stollig religiös extremist frivilligt, och på "de otrognas" uppmaning, skulle begå hädelse mot sin allsmäktige gud eller dennes profet och härförare.

Av Samuel Sirén 12 nov 2001 09:34