Jan Guillou och hans Övermänniska

Jan Guillou är för det mesta vansinnigt rolig och välformulerad, och jag läser med stort intresse det mesta han skriver. Inte bara för att han skriver så bra - vilket han definitivt gör - utan även för att han skriver med den ganska charmiga total självsäkerhet som normalt endast brukar karakterisera den lätt förryckte.

Guillou betraktar konsekvent sig själv som Nummer Ett och tycker följaktligen oerhört, oerhört illa om när någon framstår som duktigare eller tuffare än han själv: Då Guillou betalade dyra pengar till eskimåerna för nöjet och "ballheten" att få skjuta ihjäl en stackars isbjörn, poserade han lycklig i Aftonbladet, stolt stående bredvid björnliket, med bössan i högsta hugg - men då äventyraren Göran Kropp en tid senare sköt en isbjörn i nödvärn nota bene! blev Guillou fullkomligt ifrån sina sinnen, och skrev fullkomligt rasande krönikor om "isbjörnsmördare" och dylikt.

Det ständiga temat i Gullious böcker är följdriktigt Övermänniskan, och detta gäller såväl de självbiografiska böckerna till exempel "Ondskan" som de andra.

Huvudpersonen Övermänniskan i Guillous böcker har alltid någon sorts överklassbakgrund, till exempel kungligt eller grevligt blod i ådrorna, och är nästan alltid rik, fysiskt stark, vacker, belevad, duktig att slåss, rättrådig och tapper. Guillous Övermänniska är fysiskt sett ungefär som Fantomen eller Indiana Jones, men mentalt ofta en plågad, grubblande själ, som dock alltid till sist gör det föregivet riktiga och rätta. Och trots att han ofta är omåttligt rik, bryr han sig överhuvudtaget inte om sina pengar. I själva verket föraktar Övermänniskan Hamilton djupt dem som förvaltar hans enorma förmögenhet och som får den att växa.

Övermänniskan i Guillous böcker nöjer sig dessutom inte med att förnöjsamt vara övermänniska i lönndom, utan Övermänniskan agerar i förhållande till de vanliga lägre stående stackars medmänniskorna precis så som uttryckligen ett högre stående väsen eller en halvgud förväntas: Övermänniskan sätter sig, närhelst detta behövs, till doms över de stackars vanliga människorna, och agerar vid detta tillfällen utan att tveka det minsta! åklagare, domare och bödel.

Just detta med att Övermänniskan agerar allsmäktig domare, som bestraffar De Onda och utkräver vederbörlig hämnd för oförrätter, är ett ständigt och återkommande inslag i Guillous olika böcker: Hela den självbiografiska "Ondskan" går till exempel ut på att just hämnas på De Onda. Guillou fördjupar sig överhuvudtaget inte i ondskans ursprung, och inte heller diskuterar han hur ondskan kan förebyggas, men däremot ägnas sida upp och sida ner åt hämnden och åt straffet - åt Övermänniskans bestraffning av De Onda, åt hur Övermänniskan knäcker De Ondas näsben och bryter av De Ondas armar.

Exakt detsamma gäller Hamiltonböckerna: "I hennes majestäts tjänst" slutar ju till exempel med att Hamilton med hjälp av en tvättlina av plast stryper en fastbunden kvinna som tillhör De Onda. Och den allra sista Hamilton-boken, "En medborgare höjd över varje misstanke", är från första till sista sidan en ren orgie i avrättningar av dem som ådragit sig Övermänniskans misshag och som således springer De Ondas ärenden.

I "Tempelriddaren" ägnas flera sidor åt en scen där Övermänniskan Arn Magnusson de Gothia agerar enväldig domare i en liten arabisk by, löser tvister mellan människorna och bestraffar de elaka och De Onda. Dessa sidor framstår väl snarast som någon form av skriftlig masturbation - ty Guillou kan överhuvudtaget inte dölja med vilken gränslös vällust han vältrar sig i detta sitt besynnerliga specialintresse och hur makalöst roligt han tycker det är när Arn de Gothia meddelar folket sina gränslöst visa domslut och till De Onda utdelar stränga men rättvisa straff.

"Folket" älskar alltid Övermänniskan. Dyrkandet av Hamilton växer konstant genom romansviten, och i den sista boken "En medborgare höjd över varje misstanke" kulminerar det med att en gigantisk folkmassa samlas i centralka Stockholm för att gemensamt hylla Övermänniskan och tillsammans unisont sjunga Övermänniskans lov. Även "Ondskan" slutar med att Övermänniskan det vill säga romanfiguren Erik Ponti, det vill säga Jan Gulliou själv offentligt, i skolans aula, får mottaga "folkets" det vill säga de andra elevernas dånande hyllningar och jubel. Tempelriddaren Arn de Gothia är högt älskad och respekterad till och med av sina fiender.

Övermänniskan bär inte sällan prägel av en Jesusgestalt. Huruvida Guillou själv identifierar sig med Jesus är tills vidare oklart ehuru detta väl näppeligen kan uteslutas helt och hållet? I "Ondskan" blir Erik Ponti - det vill säga Guillou själv - torterad och korsfäst av De Onda, men "återuppstår", varefter han skoningslöst sätter igång med utkrävandet av den stora hämnden på De Onda.

I "En medborgare höjd över varje misstanke" blir hämnaren Hamilton infångad och oskadliggjord, men han lyckas på något oförklarligt och oredovisat sätt fly från sin fängelsecell, ungefär som när Jesus kropp försvinner från graven. Hamilton-Jesus återuppstår sedan på en kalifornsk strand, där en ung kvinna som får tillfälle att studera hans gudomligt vackra lekamen gör följande reflektion, i bokens och romansvitens allra, allra sista mening:

"Jesus", tänkte hon, "den mannen kan aldrig dö."

Tydligare än så kan det nog inte sägas.

Av Samuel Sirén 11 nov 2001 11:37