Spockflickan och exet i Flen

Fula människor intresserar mig inte, jag omger mig med vackra människor, jag lever på deras blanka ytor och vilar tänderna mot deras köttiga överarmar.

Jag lyfter min svarta lur och ringer mina söta små vänner. Heidi vill. Linda vill. Tickan vill. Nu är Tickan inte någon söt liten flicka utan en galen colombiansk trekkie, men han lovar att klä ut sig till Worf - klingonkillen i Star Trek, så han får följa med ändå. Han ser ju ut så. Som Worf.

Maskerad i Flen, fredag kväll, alla kommer. Alla jag känner kommer, men jag tror inte jag fattade vad det skulle innebära. Men nu är dagen inne. Telefonen ringer oavbrutet. Det är Tickan som inte vill vara Worf längre. Nu ska han vara the Crow. Det ringer igen. Det är Heidi. Hon vet inte vad hon ska klä ut sig till. Fyra timmar kvar tills vi åker. Hon har en klänning som har amerikanska flaggan som mönster. Jag föreslår på skämt att hon kan vara USA så kan Tickan vara bin Laden. Han ser ju ut så. Som bin Laden. Båda älskar idén och börjar ivrigt leta lämplig utstyrsel. Det ringer igen. Tickan hittar ingen turban eller skjorta. Det enda han har är vida vita dambyxor och en blommig väst. Han vill inte vara bin Laden längre. Nu ska han vara the Crow.

Jag ska vara Spockflicka, med lösöron och äkta Star Trek-klänning, inhandlad på science-fictionbokhandeln i Gamla stan för 400 kronor. Först ser jag ut som Robert Smith. Sedan som någon konstig insekt. Försöken att sminka mig som en vulcan resulterade i att jag såg ut som när jag gick i nian. Alldeles åt helvete för mycket smink helt snett applicerat. Det är bra när man ska möta människor man inte träffat på tre år, hej tjena, du har ju inte förändrats ett dugg.

Linda ringer inte. Hon ska vara en Frank Zappalåttext. Med grönt glitter och små gröna skor. Hon har med sig minidiscen och hörlurar, ifall någon frågar. Jag börjar bli stressad, nu är klockan halv fem och jag har som vanligt suttit framför datorn och icq:at för länge. Hoppar i klänningen och klämmer fast öronen. Strumpbyxorna har en lång reva från låret ner över knäet. Precis som alla mina byxor för tre år sen, när jag var radikal och lite punkig. Hej, tjena, jag har inte förändrats ett dugg.

Telefonen ringer, pappa är strax hemma. Okej, tänker jag och går ut i vardagsrummet. Får nästan slag när jag ser de drygt trettio kondomer och sexbroschyrer som ligger på bordet. Jag hade glömt bort att jag lagt dem där när jag kommit hem från intervjun med Fråga Olle-Olle. Jag rafsar ner dem i en skokartong. Det hade blivit så svårt att förklara. Den gröna likören bländar mig när jag öppnar kylskåpet och river ut de trenne flaskorna ner i den röda systemetpåsen, som jag trycker in i ryggsäcken. Jag är en skam, en dekadent liten alkoholist, precis som... Men själva medvetandet om att jag är usel, kanske en dag kommer få mig att kunna leva upp till mina egna självgoda ideal. En dag, men inte idag. Idag, ikväll är det fest. I en röd stuga sju kilometer utanför Flen.

Heidi kommer hem till mig, ringer på och jag öppnar. Hon är strålande vacker, jag är lamslagen. I en lång lila peruk, en kjol så kort att det gör ont och knähöga stövlar. Hon ser ut som den amerikanska slynan personifierad. Och lite som Leila K. När hon får höra att Tickan inte tänker gå som bin Laden ändrar hon sig också, hon vill inte vara USA längre. Nu ska hon vara Leila K. Om någon frågar. Vi beger oss, vi vandrar genom Bredäng centrum. Vi tar tricken till T-centralen. Några alkisar visslar uppskattande efter Heidi och ropar Halloweeeeeen efter mig. Det kanske är öronen.

Tickan möter upp, han ser ut som han alltid gör med långt trasselsuddshår och skinnkappa. I fickan har han en liten tub vit färg. Linda möter upp, hon är lika strålande vacker som Heidi. Vi tar tåget till Flen. Det finns inga sittplatser för fyra personer bredvid varandra, vi sitter i gången. Tickan vill att vi ska sminka honom som the Crow.

Tåget skakar. Tickan har glömt att raka sig, vilket gör att med vitt smink ser han ut som Falkor - lyckodraken i Den oändliga historien. Jag skrattar mig hes. Det är verkligen otroligt likt. Tåget stannar i Flen och vi ramlar av, jag andas den friska luften av hemma, hemma, alltid hemma, vart jag mig än i världen vänder.

Lina möter oss med bilen. Luni kallar vi henne, trots ordets obscena betydelse i Pakistan. Eller på grund av kanske? Jag är uppspelt hela bilresan genom Flen centrum, förbi skolan, förbi idrottsanläggningen, det avskydda elljusspåret och berättar ändlösa minnen. Mina nollåttor är måttligt roade. Lina kör riktigt bra, hon har nyss fått körkort. Snart är vi framme, Norrotens bygdegård, så fint och milt sminkat, med spindelväv i skuggade fönster, riktiga skurna pumpor american style och pyttesmå fladdermöss överallt.

I Stockholm, i Stockholm, där är barerna hårdsubbesminkade, det blinkar och det glittrar och människorna är slitna. De sliter ner sig varje helg och luften är hård att andas. Men mitt i Sörmland, där är allting så enkelt. Det är min första tanke när jag kommer fram i alla fall, innan minnena börjar välla in genom dörren i form av inbjudna gäster, hjärnspöken som klivit rakt över spärren jag byggt upp för att slippa handskas med det onda. Expojkvän efter expojkvän väller in. Och där kom den där killen jag skickade brev till en hel sommar, för han var så söt i håret. Och där var killen som startade "hatakeeklubben" i nian. Så trevligt. Var är den gröna likören? Låt oss slå oss ner vid det här bordet och dricka lite och ha det trevligt.

Suddigt. Jag minns att jag tittar neråt, mina armar blandar en drink som värsta vanedrinkaren, värsta stockholmaren, som värsta grejen. Jag är bitter över det svala intresse människorna visar för mig, jag minns plötsligt att så här har det alltid varit i den här stan. Linda har supit sig full på en cider, förlåt, en xider, och Tickan och Heidi har tagit en taxi till Flen för att ta sista tåget hem. De pallade inte pressen, de kände värsta stressen. Jag träffar massa folk jag kände en gång. De har inte förändrats mycket alls, det enda som är annorlunda är deras röster, de låter tredimensionella, deras strupar bågnar. Det kanske är likören som hör fel.

Ett ex flyter in i mitt blickfält. Han bjuder på tequila. Ett ex till flyter in, med en krullig peruk på huvudet. Jag är som en stormvind, jag flyger fram och tillbaka, runt i alla rummen, hälsar på alla människor, har skrikit mig hes av fylla, jag dansar, dansar till Håkan och Ola och Hardcore Superstar. Sen möts vi. I min storms mitt möts vi och allt är stilla. Du håller ju om mig, har vi inte gjort det här förut? På din artonårsfest för så många år sen. För ett helt liv sen. Sakta slutar allting snurra. Det känns bra. Det känns för jävligt. Det känns inte som något jag borde ge mig in på igen. Vi sover tillsammans. Det är obekvämt. Det känns inte alls bra. Linda sover i en pöl av bål. Hennes minidisc låg i väskan hela kvällen, det var ingen som undrade vad hon var. Det var många som inte var utklädda alls, och de som var det var antingen häxor eller vampyrer. Jag somnade halv sex. Gick upp nio. Borrade ner mig i sovsäckshavet omsluten av mina vänners oräkneliga knän. Dagen gick fort fort som en lådbil i Himlabacken, utanför huset där jag bodde. Linda och jag åkte hem på kvällen. Jag lämnade min röst, mina vantar, mitt hjärta bakom mig.

Av Kee Leong 06 nov 2001 17:05