Övergrepp jag minns - ett urval

Rubriken är en variant på en artikel som heter Blottare jag minns - ett urval, av Ira Mallik ur en bok som heter Tankar om sexualitet Bokförlaget DN 2001. Läs den förresten, många bra, jobbiga, tankeväckande och underhållande texter.

Fredrik Silfverstolpe är trött på alla oss kvinnor som inte vill inse att vi är sexobjekt Sourze 011101. Han medger att vi inte BARA är sexobjekt, han kan uppskatta en diskussion med en kvinna men samtidigt tycker att vi måste inse att han vill ha sex med oss också. Fine, det får han gärna tycka, för det handlar inte om vad män tänker om kvinnor och vice versa, det handlar om hur man agerar på dessa tankar.

För tyvärr är det så att många omsätter sina tankar i handling. De inte bara tänker att de skulle vara trevligt att ta på en kvinna på krogen, de gör det också. Säkert har en och annan man blivit utsatt för dylik behandling, men jag är övertygad om att det är mest förekommande att mannen tar sig friheter gentemot kvinnan.

Ingen har rätt att kränka någon annan och ursäkta detta med att det är en komplimang. Det finns bara en som kan bestämma var min gräns för övergrepp går, och det är jag. Om jag tycker att det är kränkande bara att någon tittar på mig med DEN blicken så är jag möjligtvis lite konstigt och uptight, men det är likväl jag - och BARA jag - som bestämmer var gränsen går.

Uppmaningen att vi ska acceptera att bli sedda som sexobjekt är helt vidrig. För den innebär att vi även i fortsättningen ska tvingas stå ut med att bli förnedrade och i värsta fall kränkta, och dessutom ska vara tacksamma för att någon uppmärksammar oss på detta sätt och se det som en hyllning till vårt kön.

Men det är förvånande många män och faktiskt ett antal kvinnor också, eftersom det fortfarande är oroväckande många som blir gladare för ett "vad snygg du är" än ett "vad klok du är" som blir uppriktigt förvånade när man säger att det inte är ok med vissa kommentarer eller direkta handpåläggningar.

Min rubrik kan tyckas som ett hån mot alla som blivit utsatta för "riktiga" övergrepp. Jag har ju faktiskt kommit väldigt lindrigt undan. Att ha en helt okänd man som trycker sig mot en på en överfull buss i Rom är väl snarare en regel än ett undantag. Likaså att bli utsatt för en blottare och att någon tafsar på en, mitt på dan bland mycket folk på en gata i centrala Göteborg samt de otaliga "komplimanger" i form av klappar och tryckningar både här och där när man varit ute på lokal. No big deal, inget att prata om, de GJORDE ju inget, de bara visade sin uppskattning. Nåja, förutom blottaren då, för han visade lite mer än det.

Många kvinnor och tjejer har vuxit upp och växer upp i tron att uppskattning från det motsatta könet är det enda viktiga, det enda som räknas. Att bli jagad, puttad och rent av slagen av den snyggaste killen i klassen var säkert höjdpunkten för många i grundskolan. Han uppmärksammar mig, alltså finns jag. Det kvittar liksom hur den här uppmärksamheten tar sig uttryck, det viktiga är att man får den.

Vi måste ändra på detta! Vi måste stärka varandras självförtroende så att vår lycka och vårt välbefinnande inte hänger på huruvida vi blir sedda som sexobjekt eller ej. Vi måste våga säga ifrån när det inte är ok.

Av Kajsa Kallio 04 nov 2001 11:58