Snushallon del 7

När Tott återfick medvetandet såg han ett stort hål där hans köksfönster förut befunnit sig. Han stelnade till av skräck när två märkliga varelser klättrade in genom hålet. Egentligen var de inte speciellt märkliga, utan det var mest det faktum att levande varelser kraschat in i hans lugna tillvaro som skrämde honom. Han hade vant sig vid sin isolation. Han betraktade dem och insåg att de var rätt lika. Två ben, två armar, varsitt huvud och en rund pälsig kropp. Knottbjörn och Fnoskel var lite besvikna, de hade väntat sig att den första kontakten med utomjordingar skulle vara oförglömlig, men här stod en liten tjock pojke framför dem, utan rosa tentakler eller grön bubblig ödlehud. Pojken verkade dessutom rädd för dem.

- "Hej!" sade Fnoskel. Han ville säga nånting fint och oförglömligt, men kom inte på nånting. Han visste inte ens om främlingen skulle förstå honom.

- "Hej och hå," svarade Tott och fnittrade nervöst. Han ville mest av allt skrika åt inkräktarna att ta sitt rymdskepp och försvinna härifrån, att lämna honom i fred att fortsätta sitt lugna slentrianmässiga liv. Det var inte rättvist att han skulle bli indragen i märkliga rymdäventyr igen, när han kom undan så lätt förra gången. Nu var de tillbaka, och kanske skulle han inte kunna gömma sig den här gången.

Fnoskel tog ett steg närmare och Tott ryggade baklänges.

- "Ta det lugnt, vi ska inte skada dig. Vi är här för att vi behöver din hjälp. Ivan Skurkinskij och hans hemska anhang har tagit över vår planet, och vi hann precis fly innan de upptäckte att vi hade ett rymdskepp. Nu letar vi efter nån sorts rymdpolis som kan komma till vår planet och stoppa den uslingen!"

Totts ögon vidgades av skräck vid omnämnadet av den usla skurken Skurkinskijs namn.

- "Jag kan tyvärr inte hjälpa er," stammade han och tog stöd mot köksbordet bakom sig.

- "Nej då, vi begär inte att du ska hjälpa oss," log Fnoskel, "vi vill bara ha din hjälp med att komma i kontakt med de rätta myndigheterna. Har du en telefon eller nåt liknande?"

- "Nej, jag har ingen felitrån, jag vet inte vad du pratar om, och jag kan inte hjälpa er! Jag är alldeles ensam här. Ingen bor på den här planeten utom jag. Ingen kan hjälpa er. Eller mig. Se vad ni har gjort med mitt kök. Vad ska nu hindra Storm från att svepa in här och förstöra mitt hem och ta mig med? Jag får gömma mig i källaren för resten av våren, och sen varje vår efter det. Voj voj hur ska detta gå!"

Den tjocka pojken såg högst olycklig ut. Fnoskel och Knottbjörn stirrade på varandra. Menade han att han var alldeles ensam här? Hur kunde någon överleva utan mänskligt sällskap, och var fick han mat ifrån? En blick ut genom hålet i väggen, på det härjade landskapet, visade att han åtminstone inte odlade nånting eller födde upp boskap. Han måste ha rejäla lager upplagda, och vad skulle hända när de tog slut? De behövde inte diskutera saken vidare, det var självklart att utomjordingen skulle följa med dem till nästa planet. Här kunde han inte stanna, stormen kunde komma tillbaka när som helst.

- "Jag heter Knottbjörn, det där är Fnoskel och vi tar mer än gärna med dig på vårt rymdskepp Kotlettkossan. Du kanske till och med känner till några andra planeter, där vi kan få hjälp, och sen kan du bo med oss på Snushallon, när allt det här är över. Det är världens vackraste planet, du måste se den."

- "Ja, du kan bo i min farmor och farfars hus, de har jättemånga extrarum!" skrek Fnoskel entusiastiskt.

- "Nej, ni förstår inte, jag kan inte följa med er! Jag måste stanna här. Jag har redan lidit tillräckligt mycket på grund av den där hemska Skurkinskij, jag tänker inte riskera att dö igen."

- "Så du har stött på honom förrut!" utropade Knottbjörn. "Är det därför det inte är några andra människor här, och er planet är så härjad?" Knottbjörn ryste av fasa vid tanken på hans vackra Snushallon, skövlat och härjat av banditer. Det gjorde honom ännu mer beslutsam. Han skulle ha med Tott, vare sig han gillade det eller inte. Han hade erfarenhet, han kunde bli till stor hjälp. Dessutom visste han inte sitt bästa, när han ville gömma sig i källaren.

- "Ja, jag har stött på honom, han är en fruktansvärd person. Jag tänker inte utsätta mig för det igen. Åk nu, så jag åtminstone kan försöka laga det där hålet innan Storm återvänder. Med lite tur så kommer han inte upptäcka nånting och blåsa vidare. Lämna mig ifred! Försvinn!" Tott skrek medan han föste de två vännerna mot hålet.

I samma ögonblick hördes ett hemskt rytande från himlen som fyllde dem med fasa. Stormen var på väg! Han hade upptäckt hålet i slottet och susade ner mot det med full fart. Det lilla slottet hade oberört stått emot alla hans anfall men nu var det sårat, och han hade äntligen fått en chans att tillintetgöra det, och det irriterande lilla krypet som bodde i det!

I köket hade allt grus och skräp som svepts in i köket vid kraschen börjat virvla runt och de tre såg knappt någonting. Det blåste så kraftigt att de höll på att ramla omkull. Knottbjörn kämpade sig fram till Tott och drog honom i riktning mot hålet i väggen. Tott spjärnade emot. Men när Fnoskel också började dra i honom, kunde han inte hålla emot utan lät sig släpas ombord på skeppet. Han hann inte ta med några ägodelar, men han hade heller inte samlat på sig något av större värde. Han var förvånad över att han överlevt så här länge, och accepterade att han nu till slut skulle dö. Det fanns ingen chans att Storm skulle låta det här lilla pytteskeppet undkomma. Ivan Skurkinskijs långa håriga arm hade till slut hunnit ifatt honom. Han slöt ögonen och låg kvar medan Fnoskel och Knottbjörn skyndade runt och gjorde skeppet redo för start. Fnoskel kopplade in både Albert och hans äldsta son Albert Junior till Grisfnattaren, och hängde så mycket som tre stora kantareller framför dem, och de började springa som tokiga. De kände på sig att de måste jobba så hårt de bara kunde. Fnoskel och Knottbjörn rusade upp på bryggan, och lät Tott ligga där han låg så länge. De hade större bekymmer än så för tillfället.

Av Kee Leong 31 okt 2001 15:54