Snushallon del 6

- "Wow! Hur kom du på idén med vaggsången?" sa Fnoskel beundrande.

- "Äsch, det var väl inget." sa datorn blygsamt. "Jag tänkte helt enkelt på vilken hemsk skurk han var, och undrade varför han blivit så hemsk. Så tänkte jag att han kanske hade haft en dålig barndom, och då brukar man inte få höra så många vaggsånger och blir lätt sentimental när nåt som alla andra upplevt dyker upp. Och så chansade jag. Det var verkligen ingenting."

- "Den där vaggsången kommer jag ihåg.. Min farmor brukade sjunga den för mig när jag var liten. Innan hon blev senil vill säga." Fnoskel log åt minnet.

De fortsatte spela luffarschack.

Om ni kanske stannat upp och undrat, varför de alla kunde förstå varann, trots de olika språken, och krävt en förklaring och blivit förbannad när ni inte fick nån, lyssna då nu, för jag tänkte förklara. På en planet finns många olika språk, och oftast ett språk som större delen av befolkningen förstår. Men det var aldrig meningen att planeterna skulle vara isolerade, utan Den Allsmäktige tyckte att det skulle vara rätt trevligt om alla kände alla så att säga. Så han planterade in lite smått och gott i generna på alla varelser. Så i samma ögonblick som en ras tog kontakt med en annan ras så aktiverades de där generna. Bland annat så kunde man förstå vad alla andra raser sade. Men man kunde inte tala deras språk, utan det fick man lära sig. Men de förstod ju vad man själv sade av samma anledning som man själv förstod dem. Så ingen brydde sig om att lära sig någon annans språk, men det gjorde ju ingenting.

Kapitel 4.

Nästan en hel månad hade förflutit sen avfärden från hemplaneten. Fnoskel och Knottbjörn hade vant sig vid livet ombord på ett rymdskepp. Det var inte lika trevligt som att vara ute i friska luften, men de var realistiska och insåg att de var ganska många rymdmil bort från "frisk luft". Fnoskel tillbringade mycket tid med att lära upp en av griskultingarna till att ingå i det väloljade maskineri som var Grisfnattaren. Albert kunde behöva lite semester ibland och då måste någon hoppa in.

På kommandobryggan, satt Knottbjörn och knaprade i sig kexchoklad. Det var hans stora passion i livet. Samtidigt hade han en konversation med datorn. Knottbjörn försökte hjälpa datorn få bättre självförtroende. Om några timmar skulle den planet som de var på väg till komma inom synhåll.

Fnoskel kom in i rummet.

- "Har jag missat nåt?" frågade han.

- "Nej, inget har hänt än." svarade Knottbjörn.

Fnoskel slog sig ner bredvid sin vän och väntade.

Kapitel 5

Det var en mörk och stormig natt på planeten. Vinden slet i de regnpiskade trädtopparna och tjöt runt husknutarna. Inga bybor kurade ihop sig kring varma öppna spisar i den öde byn. Faktum var att hela planeten låg öde och obebodd, sånär som på en enda varelse. Ut ur byn slingrade sig en smal stig. Den gick uppför berget, mot det svarta slottet på toppen. Regnet piskade ursinnigt mot murarna och vinden sökte förbittrat tränga in genom fönstren. Det brann ett stearinljus i ett av fönstren längst upp i västra tornet. Det lilla ljuset var det enda som trotsat mörkret natt efter natt, ända sen byborna flytt i skräck för så många nätter sedan. I rummet innanför fönstret låg Tott, den enda levande invånaren på planeten, bekvämt nerbäddad i en varm, mjuk säng och snarkade lågt. Oberörd av åskmullret som försökte väcka honom drömde han sköna drömmar om gröna ängar med små söta blommor på. Men när ett mullrande hördes från Totts mage så började det rycka i hans ögonlock. Han rynkade pannan och vände på sig. Magen kurrade igen och han slog upp ögonen. Gäspande vräkte Tott undan täckberget och stack ut två pinnsmala ben över sängkanten. Han rös till när tårna nådde det kalla stengolvet. Snabbt sprang han över golvet fram till tofflorna och stack ner fötterna i dem. Han tog på sig sin midnattsblå sidenmorgonrock med gula tofsar, tog stearinljuset och tassade ut ur rummet på jakt efter lite mat.

Trappan knarrade dystert under Totts fötter. Han oroade sig inte för att ljudet skulle väcka någon, då han ju var ensam. Han skyndade över den djupröda hallmattan och sköt upp den robusta ekdörren som ledde in till köket. Det djupa brummandet från naveltrakten blev mer uppfordrande.
-"Jaja, du ska få mat," muttrade han neråt och lastade en bricka full med bröd, ost, juice och äppelkaka med vaniljsås. Han skulle precis ställa på tekannan och gräddsnipan när det svaga brummandet steg till ett ihållande vrål och hela marken skakade. Han lyfte med darrande händer upp sin pyjamasjacka och stirrade på den till synes oberörda magen. "Min hunger är i sanning magnifik!" hann han tänka, innan han tumlade baklänges in i kylskåpet när rymdskeppet Kotlettkossan kraschade rakt in i slottets stenvägg.

Knottbjörn och Fnoskel hade föreställt sig att landningen på planeten skulle ske lika smidigt som deras flykt från Snushallon. Men de hade inte räknat med den fruktansvärda stormen som härjade på planeten varje vår. En gång i tiden, när planeten blomstrade och var full av liv, hade vetenskapsmännen byggt stora sköldar som reflekterade bort stormen, bort till havet, där den kunde rasa av hjärtans lust. Men när vetenskapsmännen flydde med resten av planetens invånare, så fanns ingen att se till att sköldarna höll, och virvelvindarna slet sönder dem i småbitar. Tott var säker så länge han höll sig inne i slottet om vårarna, för slottet var byggt för länge sedan då det inte fanns några sköldar eller vetenskapsmän och var orubbligt.

Stormen grep tag i det lilla skeppet så fort det kom farandes genom molnen och kastade runt det i en våldsam lek. Inuti skeppet kastades Fnoskel tvärsöver rummet och när skeppet vändes upp och ner gled han ner på det utbuktande glasfönstret och fann sig själv stirrandes rakt in i stormens öga, som ondskefullt sneglade runt i det lilla rummet. Sedan spred sig ett leende över dess ansikte. Fnoskel kunde aldrig riktigt förklara hur stormen kunde ha ett ansikte, med en grinande mun, vilt hår och en antydan till t-shirt på den enorma kroppen. Det var som om vinden hade tagit form och blåste oupphörligt längs kroppens konturer. En av stormhänderna höll ett fast tag runt midjan på skeppet och hindrade det från att flyga sin väg. Stormen skakade om skeppet och Fnoskel och Knottbjörn skrek högt av förfäran. De kastades hjälplöst runt i skeppet tillsammans med allt som inte satt fast. Men det var en gammal storm, som hade blåst omkring länge länge, och sett allt, oftast när han själv hade sönder det, och kunde inte koncentrera sig på den nya leksaken speciellt länge. Han såg en flock fåglar avteckna sig mot himlen vid horisonten, dit han ännu inte kommit, och han släppte taget om skeppet och blåste vidare för att fortsätta sin terror. Kotlettkossan föll handlöst ur skyn, på väg rakt mot marken, men ryckte i sista sekunden upp nosen och glidlandade på den mjuka mossan och kanade - rakt mot slottet.

Av Kee Leong 31 okt 2001 11:34