Snushallon del 5

På rymdskeppet Kotlettkossans kommandobrygga, stod Fnoskel och Knottbjörn. De betraktade det nattsvarta mörkret som omslöt dem. De kände sig lite ruggiga och ensamma, så de drog för draperiet, tände några små lampor och kurade ihop sig under en filt. De var lyckligtvis helt omedvetna om det hotfulla, svarta stridsskepp som i det ögonblicket höjde sig från Snushallons yta för att ta upp jakten på dem.

Kapitel 3

Nånstans i Universum i ett rymdskepp från planeten Snushallon hördes ett harklande. När ingen reaktion kom från de två sovande varelserna på golvet, hördes ett tvekande "hmm" sen ett till harklande.

- "Ähm, hrm. Hallå!" sa den bestämt. Inget svar. Den suckade.

- "Ursäkta mig!" skrek den till. Knottbjörn och Fnoskel flög upp och tittade förskräckt på varann.

- "Sa du nåt?" sa de samtidigt. De tittade om möjligt ännu mer förskräckt på varann, på gränsen till panik.

- "Äh, ursäkta, det var faktiskt jag. som sa nåt. Jag bara undrade om jag ska lägga om kursen några grader så vi inte kolliderar med den där enorma meteoriten? Men vad vet jag." sa skeppsdatorn förläget.

- "Jo, naturligtvis, lägg om kursen, gör det fort! Du får förlåta oss, vi visste inte att du kunde. ja, prata med oss." sa Knottbjörn.

Fnoskel stod bara och gapade.

- "Så. vadå. Kan du tänka själv och så? Så vi slipper säga till dig vad du ska göra?" frågade Knottbjörn datorn.

- "Din farfar gav mig en viss grad av självmedvetande, ja. Men jag kan inte göra saker på eget bevåg, jag frågar er, och ni godkänner eller underkänner mina beslut. Detta för att jag inte ska få storhetsvansinne och ta över världen eller nåt. Haha. Heh hmm."

- "Aha." sa Fnoskel och tyckte att hans farfar hade varit väldigt smart som gjort så, men rätt elak som inte sagt nåt till honom om det.

Knottbjörn hade gått till djuravdelningen för att stänga av Grisfnattaren och utfodra djuren. Medan Albert vilade, kollade Knottbjörn energimätaren.

- "Så ja, Albert, nu har vi så vi klarar oss ett tag. Grisen nöffade lite till svar och återgick till att äta. Knottbjörn gick tillbaka till snabbhissen och åkte upp till fjärde våningen.

På bryggan höll Fnoskel på att duka fram lite frukost. När Knottbjörn kom in så slog de sig ner och började äta.

- "Ähm.. hej..?" sa datorn tveksamt. Han var en mycket blyg dator.

- "Ja, vad är det?" frågade Knottbjörn.

- "Joo.. Jag bara undrade vart vi skulle. För, ja vi har ju ingen direkt kurs, ni sa bara "akta meteoriten!", och det gjorde jag. Men nu är vi bara på väg rakt ut i rymden."

- "Du har rätt, förstås. Vet du nåt bra ställe där vi kan hitta en rymdpolisstation eller nåt liknande?"

- "Nej men, jag har aldrig varit ute i rymden. Det var din farfar som programmerade mig, och han har ju inte heller varit utanför Snushallon. Han lade bara in alla stjärnkartor han kunde hitta. Jag kan ju sätta kurs mot en planet och så ser vi vad vi hittar?"

- "Kolossalt bra idé," tyckte både Fnoskel och Knottbjörn. Datorn suckade lättat.

Med kursen inställd mot närmaste planet och estimerad ankomsttid om en månad, hade de två vännerna inte mycket att göra. De satt mest och pratade om Snushallon, eller lekte med grisarna. Ofta låg de sida vid sida på bryggan och stirrade ut genom taket på rymden, som var oändligt stor.

Det hade gått ungefär två veckor när datorn började prata med dem igen. Fnoskel och Knottbjörn satt och spelade luffarschack på bryggan, som hade blivit som ett sällskapsrum och de var där så gott som jämt. De hade kommit till ett dödläge i spelet för hundranittofjärde gången den dagen och var mer än glada över avbrottet.

- "Eh, nu är det så att. Joo. det är liksom nån. bakom oss. Som liksom förföljer oss. På sätt och vis. Jag tror att de är en aning fientligt inställda.

- "Varför tror du det?" undrade Fnoskel.

- "Jo.. De har alla möjliga vapen riktade mot oss. lasrar.. och sånt, stora.. vapen."

- "Men gör nåt då!" skrek Fnoskel. "Sitt inte där och pladdra, har vi inte nåt försvarsystem?"

- "Förlåt", viskade datorn olyckligt. "Jag menade inte att bli babblig, jag blir bara så nervös i såna här situationer. Jo, vi har faktiskt ett rätt tungt artilleri och skyddande skärmar av högsta kvalitet, direkt från militärens soptipp!"

- "Det låter ju underbart, direkt från soptippen." muttrade Fnoskel surt.

Datorn började med sina förberedelser och Fnoskel och Knottbjörn satte sig vid kontrollpanelen. Vapnen var en av de få saker som endast styrdes manuellt. På en stor skärm kunde de se hur det främmande rymdskeppet närmade sig bakom dem. Fnoskel började bita på naglarna.

- "Sluta med det där, du skvätter saliv på instrumentpanelen!" sa Knottbjörn.

- "Förlåt." sa Fnoskel ynkligt och fortsatte.

- "De kontaktar oss!" sa datorn upphetsat. "Ska jag öppna en talkanal?"

- "Gör så!" sa Knottbjörn. Han hade från första början glidit in i rollen som ansvarsfull och redig kapten.

Det brusade till i skeppets högtalare, sen hördes en hal och slemmig röst.

- "Hallå där." sa rösten. "Mitt namn är Haffnuff, jag är kapten på detta skepp och Ivan Skurkinskijs högra hand. Jag undrar, kommer ni möjligtvis från en planet vid namn. Snushallon?"

- "Ja, hur så?" sa Knottbjörn iskallt.

- "Bara undrade. Då är det rätt skepp. Ischfashl, öppna eld!"

Kotlettkossan bombarderades av laserstrålar och missiler och allt möjligt farligt från fiendefarkosten. Hela skeppet skakade vid beskjutningarna och Fnoskel och Knottbjörn trillade runt i rummet, fullständigt hjälplösa. Situationen började bli ohållbar, om ingen kunde nå instrumentpanelen för att trycka på knappen som gav order om beskjutning, så skulle Kotlettkossan snart gå under i eldstriden.

- "Dator!" skrek Knottbjörn genom larmet. "Uppehåll dem! Försök få dem att göra ett uppehåll i attacken så jag kan ta mig fram till instrumentpanelen!"

- "Ska jag? Men.. Vad ska jag säga? Ehm, okej då. Hallå! Hallå där! Kapten Haffnuff, tjoho! Eh, hmm. Jag bara undrade, har ni nånsin hört en vaggsång från Snushallon?"

Anfallet avtog en aning. Genom talkanalen kunde man höra kapten Haffnuffs röst igen.

- "Vaggsång. Vaggsång. Från Snushallon? Nej, det kan jag inte påstå att jag har."

- "Nä men det var ju synd, för de är verkligen oerhört vackra och rogivande."

- "Jaså. Det var ju synd att vi är så långt från Snushallon. Men vet ni, så fort jag har utplånat er från Universum, så ska jag tillbaka till Snushallon, då kan jag be nån av deras invånare sjunga för mig. Ja, det blir bra det."

Knottbjörn närmade sig långsamt instrumentpanelen.

- "Men varför vänta?" lockade datorn. "Jag kan sjunga en för dig nu om du vill. En av de allra bästa, populäraste, mest rogivande vaggsånger som finns. Skulle du inte vilja det? Om du bara säger till dina män att sluta skjuta några ögonblick, så ska jag sjunga för dig."

- "Ja. Det låter fint. Mannar! Eld upphör! Nu dator, sjung för mig."

Knottbjörn var nästan framme. Det var väldigt svårt att förflytta sig så pass ljudlöst att det andra skeppets dator inte märkte något.

- "Sjunga.. Jaha, äh, okej.. Mhhmm lalala. jo, nu vet jag en.

I trädet sitter en grapefrukt och vaggas
till sömns, snark puh, snark puh.
I trädet sitter en grapefrukt och vaggas
till sömns, snark puh, snark puh.

Jag vet att du är trött, min lilla frukt
men somna inte på trädets gren,
för om du somnar, snark puh, snark puh.
Så blir du snart någons frukost.

I högtalarna hördes tung andhämtning. Knottbjörn kröp närmare.

Över trädtopparna lyser månen.
Lyser på frukt i träd.
Hon finner det konstigt,
grapefrukt i lönn
Som sover så gott, snark puh

Men månen har större bekymmer än så,
snart kommer hennes konkurrent -
När solen stiger, flyr månen bort
Men inte än, snark puh.

Vår grapefrukt vaknar och sträcker på sig,
hoppar sen lätt ner från lönn.
Han inte frukost vill bli, nej nej,
Vår grapefrukt vill leva sitt liv.

Högtalarna fylldes med "snark puh, snark puh". Tydligen hade hela besättningen somnat. Ingen ombord på Kotlettkossan hade hjärta att öppna eld mot dem nu, när de var så försvarslösa. De väckte dem först.

- "Hallå era slemhögar!" vrålade Fnoskel i mikrofonen som antagligen ledde till ganska kraftfulla högtalare på det andra skeppet. Det fridfulla "snark puh-andet" fick ett abrupt slut.

- "Va? Vad hände?" sa kapten Haffnuff yrvaket.

- "Upp med er era slöfockar! Era messmörsmackor, äckliga munsår! Vi har hela vårt artilleri berett, och kastar ni så mycket som ett tomtebloss mot oss, så släpper vi loss allt vi har!"

- "..." sa kaptenen.

Han var mållös. Han förbannade sig själv som somnat! Av en datoriserad vaggsång! Han tänkte efter. "Gubben hade säkert byggt in rätt tuffa grejer i sitt skepp. Tillbringar man halva sitt liv med att bygga ett rymdskepp, så vill man väl inte att det ska bli bortblåst ur rymden som en liten grapefrukt ur ett. *gäsp* träd. Oj vad trött han var. Kanske bäst att bara låta dem åka sin väg och sedan krypa ner i sängen." Han var frestad. Men så kom han ihåg alla saker som Ivan sagt att han skulle göra i fall han inte lyckades döda desertörerna. Han rös till vid tanken, och med iskallt lugn gav han sin order till Ischfashl.

- "Ge eld."

Det var det sista han sa i detta liv.

Av Kee Leong 31 okt 2001 10:01