Gymnasieskolan är efter sin tid!

Det är inte förvånande att väggarna i rummet är kala och vita, eller att skenet är för starkt från de många lysrören i taket. Inte heller att det är dålig luft, att temperaturen antingen är för kall eller varm, eller att det fyrkantiga rummet är hafsigt bombarderat med skolbänkar och hårda stolar. Det är inte förvånande att katedern och overheaden fortfarande står sida vid sida och blickar ut över sina undersåtar, eller att eleverna i denna komvuxklass på lektion Svenska B är alldeles för många. Lite snopet är det dock att svarta tavlan numera är vit.

Vad som däremot är förvånande, och högst anmärkningsvärt, är att vi inte tycks följa vår tid och utveckling i ämnesinnehållet. Enligt litteraturhistorien i svenska på gymnasienivå existerar västerlandet och inget annat. Det mest tragiska är, att eleverna inte ens reflekterat över att den litteraturhistoria som lärs ut inte bara är ett axplock ur litteraturhistorien utan ett axplock ur ett axplock ur litteraturhistorien. Och varför skulle de reflektera över det? De flesta elever förutsätter och ser det som självklart att den kunskap de inhämtar från skolan är en väl genomtänkt sammanfattning av den globala vetskapen, och att de får lära sig det viktigaste ur den. Detta medför att flertalet godkända Svenska B-elever skulle tveka vid ett påstående om att exempelvis en viss Firdausis epos, från den persiska litteraturen, har jämställts med Homeros. För någon Firdausi har de aldrig hört talas om.

Denna första lektion i litteraturhistoria börjar med att eleverna i klassrummet får lära sig att det för mer än 3000 år före Kristus fanns väl utvecklade kulturer både i Nildalen och i området kring Eufrat och Tigris. I det sistnämnda hade sumererna slagit sig ner, och det var de som skapade kilskriften. Den andra urgamla civilisationen var Egyptens och de skrev i hieroglyfer.

Och det var det om utomeuropeisk litteraturhistoria, såväl från lärare som lärobok.

Vore det inte intressant för eleverna i klassrummet att få veta att Kinas historia är dokumenterad i skrift sedan 1500 före Kristus? Att kineserna dessutom skrev på gamla ben och sköldpaddsskal kan ju få vilken skoltrött tonåring som helst att dra på munnen. Att jämföra antikens ibland långa monologer med kinesernas kortfattade vers, att få en glimt av de gamla dynastiernas samtid gör världen större och intressantare. Och skulle en kinkig elev gnälla över språket i det grekiska dramat kan läraren triumferande jämföra med originalet till Indiens Upanishaderna.

Men denna dag kastas vi istället bort från nämnda flodkulturer mot den västerländska litterära kanonen och hamnar hos just Homeros i antikens Grekland. Och under resan i litteraturhistorien fram till våra dagar läser eleverna om alla de stora från väst och kommer på sin höjd i kontakt med öst genom något nutida prosaverk.

Vore det inte lämpligt att stå upp för våra självutnämnda epitet som den belästa, informerade, förstående Västvärlden och i våra skolböcker nämna en och annan kines eller arab? Anser vi att exemelvis Li Tai-Po inte är värd att läsas om? Är det inte skolans grundtes att allmänbilda? Är det bara västerländska skriftställare som ingår i allmänbildning?
Syftet med ämnet litteraturhistoria är naturligtvis att ge oss lärdom om litteraturen genom tiderna, men en stor del av litteraturens syfte i sig är att ge oss en bild av verkets samtid och dess tankar. Världen är större än Västerlandet.

Eleverna som sitter i klassrummet är av båda kön, olika ålder och har olika etniska ursprung. Ingen elev ifrågasätter det som lärs ut. En av eleverna bär slöja. Samhället har förändrats. Lärarna i de svenska skolorna möter idag elever från hela världen. För att nå alla dessa bör kunskapen ökas för andra länders litteratur.

I litteraturhistorien har vi en utmärkt naturlig väg - för att inte säga genväg, att öka förståelsen och kunskapen för andra kulturer. Att ungdomar läser utomeuropeisk kultur, erkänner dess existens och får inblick i den, och genom skriften lär om författarens samtid - kan inte leda till något annat än minskade fördomar och ökad vidsynthet. Vilket erkännande vore det inte för den beslöjade tjejen att klassen får kännedom om den kvinnliga islamiska poeten Rabia, och genom henne låta elever och lärare få en naturlig ingång att stilla nyfikenhet och tala ut om de olikheter som eleverna stött på och har funderingar över?
Vi behöver avdramatisera våra skilda världar.

Varför läser vi då ingen utomeuropeisk litteraturhistoria?
Följande utdrag återfinns i Skolverkets styrplan över det eleven bör ha uppnått i kunskap efter avslutad kurs i Svenska B:

"...att kunna jämföra och se samband mellan litterära texter från olika tider och kulturer samt mellan texter med anknytning till vald studieinriktning, att ha tillägnat sig och ha kunskap om centrala svenska, nordiska och internationella verk och ha stiftat bekantskap med författarskap från olika tider och epoker..."

Och därför, menar Skolverket, finns det således inget hinder att ta upp utomeuropeiska verk och författarskap. Skolverket fastställer nationella kursplaner och det är sedan skolornas ansvar att konkretisera utbildningsmålen. Lärare och elever skall tillsammans planera undervisningen så att målen uppfylls. De lokala organisationerna, det vill säga lärare och elever, skall ha ett friutrymme att planera innehåll och arbetssätt för att nå de uppsatta målen.

Vår klass lärare tycker att Skolverkets konstaterande att det hänger på varje enhet att skapa en lokal arbetsplan är helt korrekt. Problemet är, menar hon, att förutsättningarna för att undervisa kräver kunskap, och den rådande kunskapssynen, eller kulturen, ligger till grund för vad läraren lär ut. Det betyder att den enskilde läraren får söka andra vägar för kunskap än den gängse, vilket i så fall kommer eleven tillgodo - och det kräver höga ambitioner från läraren med hänsyn till nedskärning i timtal, fokusering på kommunikationsfärdigheter, etcetera, som Skolverket inte berör.

"Det är klart och tydligt att vi har en västerländsk litterär kanon att gå efter och jag skulle vilja veta den lärare på gymnasiet som struntar i Shakespeare, Dante, Goethe, Lagerlöf etc för att fokusera på någon annan kanon och varifrån ges vi tid och kunskap?" undrar klassens lärare.

Just det. Precis så. Vi stirrar blint på våra västerländska hjältar. Det är märkligt att det till exempel inte nämns i våra läroböcker att den sufiska kulturen tillika med Koranen varit inspirationskälla för västerlandets hyllade Johann Wolfgang Goethe. Även Henrich Heine tog intryck av arabisk litteratur via poesin och den folkliga diktkonsten. De berättelser som återfinns i Tusen och en natt har haft inflytande på europeisk litteratur. Med mera. Vi behöver inte välja den ena litterära kanonen framför den andra utan istället peka på likheter, olikheter, ursprung och kultur. Kanske genom att exempelvis byta ut viss information om Aristoteles mot Konfucius?

Förutom okunskap är tidsbristen en vanlig ursäkt bland lärarna. Men omvärderar vi våra prioriteringar i litteraturhistorien och intar ett mer jämförande perspektiv behöver vi inte mer tid, även om hastandet genom historien i sig är förkastligt både för elever och lärare. Däremot måste lärarna få möjlighet att tillgodogöra sig ytterligare kunskap i utomeuropeisk litteraturhistoria och framför allt måste problemet uppmärksammas så att kursutbudet utökas. Nu finns det alldeles för lite möjligheter för de lärare som faktiskt vill bredda och fördjupa sin kunskap.

Det är inte förvånande att det finns motsättningar mellan öst och väst, eller att förståelsen för främmande kulturer är svag. Vad som däremot är förvånande, och högst anmärkningsvärt, är att vi inte tycks följa vår tid och utveckling och ta tillvara på de naturliga förutsättningar för inblick och förståelse som faktiskt litteraturhistorien ger.

"Vad är det för mening med att se, om vi inte kommer till insikt? "
Kung Oidipus.


Ps. För fortbildning och fördjupning:

Institutionerna på Stockholms universitet rekommenderar:

Kinesisk litteratur
Torbjörn Lodén, professor i kinesiska, föreslår följande litteratur i svensk översättning:
Tang- och Songpoesi i översättning av Göran Malmqvist, Lars Bergqvist, Erik Blomberg.
Klassiska talspråksromaner såsom Resan Västerut, Berättelser från Träskmarkerna.

Modern litteratur
1. Noveller och romaner av Shen Congwen, Ba Jin, Mao Dun, Su Tong, Mo Yan, Li Ang.
2. Modern poesi av Bei Dao, Wen Yiduo, Ai Qing, Gu Cheng, Antologi med taiwanesisk poesi i översättning av Göran Malmqvist.

Japansk litteratur
Gunilla Lindberg-Wada,professor i japanologi, rekommenderar för lärare som vill bekanta sig med japansk litteratur:
Donald Keene, Anthology of Japanese Literature
I direktöversättning till svenska finns förutom de översättningar av Kenzaburo Oe, som blev kända i samband med nobelpriset författarnamnen nedan skrivna med efternamnet först:
Natsume Soseki, Kokoro
Yoshimoto Banana, Kitchen
Endo Shusaku, Skandal
Mishima Yukio, Vårsnö
Tanizaki Junichiro, Till skuggornas lov

Turkisk litteratur
Ass. Prof. Birgit N. Schlyter, Institute of Oriental Languages, Forum for Central Asian Studies, rekommenderar en populärvetenskaplig och lättläst bok på svenska "Tradition och nyskapande: turkiska språket och litteraturen" red. Ingvar Svanberg, Studentlitteratur.

För vidareutbildning i litteraturhistoria:
"Utomeuropeisk litteratur med särskild inriktning på Mellanöstern och Latinamerika"
- Universitetskurs 5 poäng
Målgrupp: Lärare i svenska och svenska som andraspråk på grund- och gymnasieskola. Lärare i moderna språk samt andra intresserade.
SPRÅKOM i samarbete med Stockholms Universitet.

Av Camilla Harrskog 31 okt 2001 09:37