Alexander den Store av Barcelona

Alejandro, eller Alex, som han kallades, hade, mot alla odds, verkligen lyckats i livet. Trots en släkt av fattiga andalusiska invandrare, trots att han var uppväxt i Barcelonas arbetarkvarter, trots att han varit tvungen att betala sin utbildning genom påfrestande nattjobb vid en mängd olika turistbarer. ja, trots sin lilla fysik, hade han kommit att bli en stor man.

Nu ska jag inte ljuga och säga att extraknäcken enbart var slitsamma skitjobb för Alex. Det fanns ju en anledning till att han arbetat vid så många olika barer och restauranger, och det var den att han kanske vid något tillfälle flörtat, eller rentav tagit oskulden av några blonda nordiska skönheter som besökt hans arbetsplats.

Det tilldragande med den skandinaviska kvinnan, enligt Alejandro, var hennes totala omedvetenhet om sin egen kvinnlighet. Med andra ord; hon var lätt på foten därför att hon inte förväntade sig att bli förförd, en idé som han, Alejandro of Barcelona, snart fick ur henne genom fraser som: "Jag har aldrig träffat en kvinna med lika len hy som du" eller: "Din hy är som vit choklad och min som mörk".

Då han serverade familjerna, brukade han lämna flickan ett diskret meddelande att de skulle ses på stranden när hans arbetspass var över. Det var sällan det slog fel och på så vis lärde sig Alejandro of Barcelona konsten att älska. Faktum är att han än idag bara har älskat med en enda spanjorska, sin nuvarande flickvän Ana, men med ett hundratal svenskor, norskor och danskor, ja och i nödfall även en eller annan tyska.

Alex far var kommunist och på väggen i hans barndomshem satt ett diplom som hans farfar gjort sig förtjänt av för gedigen kamp i det spanska inbördeskriget. Farfar hade kämpat på demokraternas sid mot Francos arméer som hade störtat den av folket valda "republiken". "Republiken" hade förverkligat en rad sociala reformer som gjorde Spanien till världens, på den tiden, mest avancerade land socialt sett.

Även Alejandro var kommunist och hade alltid röstat på Kataloniens kommunistparti i regionsvalen. Fortfarande, fast att han var den sista som tjänade på höjda skatter för höginkomsttagare, var jämlikhet hans hjärtefråga. I valet -99 hade han dock gjort ett undantag genom att rösta på socialdemokraterna. De hade för första gången god chans att vinna över nationalisten Pujol, katalanernas stolte och centerliberale landsfader, och fast att han alltid ansett just socialdemokraterna vara hycklande populister som slickade både överklassen och borgerligheten i ändalykten, hade detta faktiskt blivit ett ypperligt tillfälle att ställa sig in hos en lång blond svenska han just träffat. Hon hade tydligen en ovanlig passion för politik i allmänhet och socialdemokrati i synnerhet. En passion som hon, en timme efter att de två gjort en gemensam vallfärd till vallokalen, fick leva ut i Alejandro of Barcelonas nya jacuzzi.

Alex var en kortväxt och smal 32-åring, en ålder han gärna ljög om. Han var medlem i en fashionabel tennisklubb där han höll sig i form, eftersom han hade ett stillasittande arbete på Barcelonas flygplats. Det jobbet inbringade dock den inkomst han investerat i ett lyxhus på branten av Tibidabos berg, i utkanten av metropolen Barcelona. Han hade alltid undrat hur det kändes att se ner på staden, uppifrån ett hus på bergssluttningen. Och nu visste han, utan tvekan - trygghet och tillfredsställelse.

En kväll träffade Alejandro en oemotståndligt vacker kvinna. Hennes långa blonda lockar föll mjukt ned på hennes beniga axlar. Hon var lång som Claudia Schiffer, Alex "traumfrau", hade solariebrun hy och blågrå ögon. Ja, hon skulle sannerligen passa bra som prydnad i framsätet till hans nya, öppna SAAB.

Jenny hette kvinnan, eller rättare sagt flickan, och hon var väninna till den senaste i skaran svenskor som Alex träffade. När hans dejt böjde sig fram för att ta ännu en bit av den goda turrón som låg på bordet, smög Alejandro, snabbt som ögat, till fagerheten sitt telefonnummer.
De tu hade en enda underbart vild natt tillsammans, nästan lite för vild i Alex ögon, då denna amazon tog för sig lite väl mycket i sänghalmen. Hans ideala kvinna var nämligen ganska passiv, vilket kändes bättre för Alejandros manlighet.

Nu gick det så att detta kom till Jennys väninnas vetskap. Ryktet att Alex hade blivit påsatt av lesbiska Jenny väckte nämligen stor sensation i hennes svenska umgängeskrets. "Va? Är inte hon lesbisk?" lät kommentarerna. Jenny, som i hemlighet var bisexuell, skyllde, av svensk vana, på alkoholen och sade skämtsamt att Alex ändå var tämligen feminin.

Det sista nådde till slut, genom djungeltelegrafen, även fram till Alejandros öron. Visst hade han då och då kallats "fjolla" på grund av vanan att varje morgon föna och noga kamma sitt axellånga hårsvall och på grund av sin goda smak gällande inredning och design, men detta var bara för mycket.

Alejandro of Barcelona kom aldrig över denna skymf. Det var nämligen mer än vad hans manlighet tålde. Bokstavligt talat. Från och med denna dag kunde han aldrig mer få erektion. Han såg i varje kvinna en potensiell manshatare som ville skymfa och utnyttja honom. Med hans dalande stånd dalade även hans självförtroende. Han började missköta sitt jobb på flygplatsen och avskedades. Ja, till slut tröt pengarna i kassakistan och Alex förlorade även sin stolthet, nämligen sitt vackra hus.

Vad lär vi oss då av denna historia? Jo, att liksom styrkan satt i Simsons långa hår, så satt Alex styrka i hans hårda kön. Utan det var han inte längre Alejandro of Barcelona. Utan det var han bara ännu en andalus i Santa Polomas arbetarkvarter.

Av Sofie Evertsson 31 okt 2001 15:42