Snushallon del 4

- "Mina kära Snushallonare!" började Planetens Ledare. Han såg lugn ut. "Vi har blivit belägrade av en grupp fientligt inställda extremister från rymden. De vill ta över vår planet och förslava vårt folk. De påstår att de inte bara blivit vräkta från sina lägenheter, utan även från sina hemplaneter. Så skurkaktiga är de. De valde vår planet, eftersom vi inte upptäckt hur man reser långt i rymden än, så vi inte kan skicka rymdpolisen på dem. Denna information har jag fått av Ivan Skurkinskij, ledare för extremisterna, som beordrat mig att vidarebefordra detta till er."

Planetens ledare hade fram till nu pratat lugnt och sansat. Det enda som avslöjade att han inte bara höll sitt nyårstal som han gjorde varje år sittandes vid samma skrivbord, var det faktum att det var mitt i sommaren, långt från nyår, och svetten som glänste i hans bleka ansikte. Plötsligt hoppade han upp på skrivbordet och började skrika.

- "Fly, mina trogna landsmän! Fly till bergen, göm er i era källare, dessa varelser är ohyggliga, grymma monster! Fly om det är möjl."

Hans förtvivlade röst klipptes av mitt i en mening och "tillfälligt avbrott" tonade fram på skärmen. Alla satt tysta och förskräckta. Ingen vågade tänka på vad som kunde ha hänt Planetens Ledare efter hans heroiska försök att skänka hopp åt deras förskräckta sinnen och förvirrade hjärtan.

- "Ähm.. Eeerrgh.." sa Fnoskels farfar. Han kände verkligen att han måste säga nåt, och dessa ord var de enda han kom på. Ingen svarade. Till slut talade Fnoskels pappa.

- "Det finns bara en sak vi kan göra. Vi måste ta Kotlettkossan och åka efter hjälp."

- "Kotlettkossan..?" undrade Hannu förvirrat. Han hade ju inte följt med ut till fältet och visste inte att de döpt skeppet.

- "Ja, rymdskeppet. Vi döpte henne förut," förklarade Fnoskels pappa.

- "Aha.. bra namn.. Låter.. läckert." sa Hannu.

- "Jag är för gammal, jag följer inte med," sade Fnoskels farfar. "Och dessutom måste jag stanna här med min fru."

- "Och du, Fnoskel är för ung, du stannar här!" sa Fnoskels pappa.

- "Men jag måste följa med! Jag har ju vart med om det här från början!" invände Fnoskel.

- "Det är slutdiskuterat! Du följer inte med, jag och Hannu åker, som resonabla vuxna människor."

Fnoskels pappa var orubblig i sitt beslut. Sigrid gnydde av fasa och Fnoskel satte sig i ett hörn och började tjura. Förbittringen lyste ur ögonen på honom, blandat med något annat, en beslutsamhet som hans far skulle märkt och blivit oroad av ifall han inte varit så bekymrad. Resten av dagen gick åt att göra förberedelser inför avfärden. I gryningen nästa dag skulle de ge sig av. Alla hjälptes åt att forsla ombord Albert och smågrisarna, matförråd för ett halvår ungefär, saker man behövde för att överleva, som tandborste, pyjamas och Pictionary. När de andra var upptagna med att plocka ombord saker, drog Fnoskel Knottbjörn åt sidan.

- "Knottbjörn!" viskade han. "Jag tänker kidnappa Kotlettkossan och åka iväg, och jag tycker att du ska följa med. Pappa och Hannu, de kommer inte klara det. Pappa blir alltid åksjuk, vad han än åker. Jag tror inte att ett rymdskepp är ett undantag. Och Hannu har inte varit med och lärt sig hur det här skeppet fungerar. Jag kan det i detalj och du är den smartaste jag vet. Vi två är de enda som har en chans.

- "Jag vet inte." Knottbjörn tvekade. " Vad ska mamma säga?"

- "Hon kommer inte att säga nånting, för nästa gång ni träffas efter idag, så har vi ju räddat Snushallon! Hon och alla andra på den här planeten kommer tacka oss, utom den där Ivan Skurkinskij och hans anhang förstås."

- "Okej! Jag är med. Vad hade du tänkt dig?" sa Knottbjörn.

- "Spring hem och hämta det du tror att du kan behöva, inklusive gott om mat till din gnu. Smuggla sen hit det, så gömmer vi det i mitt rum tills i natt. Sen smyger vi ut och går ombord. När de hör att skeppet åker iväg, är det för sent att göra något åt saken."
Knottbjörn sprang iväg, och Fnoskel gick in och packade sin blåa väska. Sen fick han ett infall och sprang ner för trappan. Han sprang ut ur huset och längs vägen, svängde till vänster, joggade uppför en liten grusgång och kom fram till ett stort, vitt hus. Han sprang fram till dörren och knackade på. En man öppnade.

- "Ja..?" sa mannen undrande.

- "Hej, jag undrade om Astrid är hemma," sa Fnoskel nervöst.

- "Ett ögonblick," sa mannen och stängde dörren. Fnoskel blinkade. Så blinkade han igen. Sen kliade han sig på näsan. Dörren öppnades.

- "Hej Fnoskel!" sa Astrid.

- "Hejhejjagvillebarsägattduäenjättehäftigtjej! Hmm, jag ska resa bort ett tag, så vi ses när jag kommer tillbaka, hej då!"

Fnoskel var så generad att han sprang hela vägen hem utan att sakta in. Väl hemma såg han att Knottbjörn redan kommit tillbaka och höll på och utfodra sin gnu.
I dörröppningen på det vita huset stod en förvirrad Astrid kvar. Hon hade inte hört ett ord av vad Fnoskel sa. Nånting om att resa bort. Hon hade en känsla av att det var viktigt på nåt sätt och funderade på att gå hem till Fnoskel och fråga vad det var han hade sagt. Men då ropade hennes bror på henne och hon glömde bort alltsammans. Vilket var ganska synd. För på Snushallon var att kalla nån "en jättehäftig tjej" en eldig och passionerad kärleksförklaring och Fnoskel var nu otroligt generad. Det var tur att han skulle lämna planeten, för annars skulle han inte ha överlevt, trodde han.

Skymningen föll och de samlades runt middagsbordet än en gång. Stämningen var beklämd. De åt under tystnad. Ingen hade nån vidare aptit. Efter middagen gick alla upp till sina rum för att vänta in nästa dag.

Klockan två på natten ringde väckarklockan som Knottbjörn hade gömt under huvudkudden. Han väckte Fnoskel och de tog sina väskor och klättrade ut genom fönstret. Det fanns ingen chans att undgå upptäckt när de väl satt igång raketmotorerna, men då skulle det vara försent att stoppa Kotlettkossan. Det var en stjärnklar natt. Trasiga molnskyar jagade varann över den blåsvarta himlen när de två vännerna skyndade över fältet. Kotlettkossan stod och glänste av dagg. Tidigare på dagen hade Fnoskels farfar målat dit namnet med guldfärg. Knottbjörn och Fnoskel klättrade ljudlöst uppför ett ben och klättrade in. Fnoskel begav sig till bryggan och Knottbjörn fällde försiktigt ut en liten ramp så tyst som möjligt för att forsla ombord sin gnu. Han kunde ju inte lämna kvar honom på Snushallon. Dessutom gick inte gnumjölk att lagra så bra och Knottbjörn kunde ju inte dricka nåt annat än gnumjölk. Gnun, som hette Joel, stod och glödde svagt gulaktigt i natten. Knottbjörn släppte in sin vän, som tacksamt gnuggade mulen mot Knottbjörns pyjamasärm. Efter att ha utfodrat Joel, gick han upp till Fnoskel, som just höll på att knappa in de rätta kommandona för avfärd.

I den Snushalloniska natten som var så vacker att det gjorde ont, hördes ett svagt brummande ljud. Det svaga brummande ljudet steg snabbt till ett högt vrål som slet sönder tystnaden och fick Fnoskels farfar att flyga upp ur sängen och välta glaset med löständerna, men han hade inte riktigt tid att plocka upp dem just då, han var lite upptagen med att falla på knä och skydda sina ögon från det starka sken som kom från eldsflammorna som omvärvde Kotlettkossan, när raketmotorerna vrålade igång och farkosten trotsade naturlagarna och flög rakt upp genom luften. Ljuset syntes vida omkring och väckte folk på en kilometers avstånd. Fnoskels Farmor sprang gata upp och gata ner och skrek att hennes sonson skulle befria Snushallon från tyrannerna, snart skulle de bli fria. Astrid i sitt sovrumsfönster såg förundrat upp mot himlen. Nu ångrade hon att hon inte gått hem till Fnoskel och frågat vad han hade sagt för nåt. Hon hoppades bara att han skulle komma tillbaka snart, så hon kunde dela sin syltmacka med honom. detta var den eldigaste, mest passionerade kärleksförklaring en flickvarelse kunde säga till en pojkvarelse på Snushallon, åtminstone i Astrid och Fnoskels ålder.

Snart hade ett TV-team nått fram till staden och kunde sända ut händelsen över hela Snushallon, och överallt vände folket sina hoppfulla ansikten mot himlen, satte sin tillit till Kotlettkossan och dess hjältemodiga tvåmannabesättning. Men i regeringsbyggnaden i huvudstaden i det mäktigaste landet, där Planetens Ledare hade bott, men som nu ockuperats av Ivan Skurkinskij och hans kumpaner, reste sig Ivan ur sin superbekväma snurrstol och slog näven i bordet. Med detta slag mördade han ca fyratusen mikroskopiska pilgrimskvalster som nästan nått fram till sitt Mecca, kvalstertemplet på andra sidan brevpressen, men det var han omedveten om. Ifall han vetat om det, skulle han bara bankat några gånger till för att ta kål på ännu fler, så ondskefull var Ivan Skurkinskij. Han kallade på sin förste styrman och befallde honom att göra i ordning ett stridsskepp och bemanna det med hälften av de blodtörstigaste män som fanns bland Ivans män och sedan skicka dem efter Snushallondesertörerna och döda dem. Desertörer, det var nämligen vad Ivan trodde att de var. Han kunde inte tänka sig att de försökte rädda hela planeten och inte bara sig själva. Så ondskefull var Ivan Skurkinskij. På skrivbordsunderlägget sörjde den ensamma överlevande kvalsterpilgrimen sin familj, sina medresenärer och närmaste vänner. Han tittade upp mot den motbjudande mördaren Skurkinskij som satt och snurrade sina flottiga mustascher, och svor att han skulle hämnas på det allra gruvligaste vis en dag.

Av Kee Leong 30 okt 2001 10:44