Här har inga barn blivit gjorda

Jag har sambo, jobb, inga lån och en Volvo. Inga hundar, men jag hade en gris en gång. Herman hette han och var väl inte så mini som man kunnat tro, men icke desto mindre söt. Nåväl, han blev sjuk och förmodas vara i grishimlen där det finns obegränsat med Plopp.

Vad är det då som saknas i den bilden? Just det, barn.

Det kan tyckas som ett hån mot alla ofrivilligt barnlösa, men min klocka har inte ringt. Den har inte ens darrat till. Den har varit stentyst. Och det faktumet har aldrig stört mig, men min omgivning desto mer. Som kvinna förväntas du drömma om barn och familj redan i ganska ung ålder. Om du haft ett fast förhållande kan du räkna med att vinkarna börjar komma runt 25-strecket. När åren går och inget händer börjas det tisslas och tasslas väldigt nära örat. Är det inte dags snart? Eller föreligger det måhända medicinska problem som omöjliggör? Tja, svarar man då, jag vet faktiskt inte, för vi har inte försökt än. Jodå vi rumlar runt i sängen, men det gör vi bara för att det är skönt.

Jag skulle kunnat vara stadd vid kassa om jag fått betalt för alla hakor jag plockat upp från marken. Därför det är inte tillåtet att vara kvinna, 30 och inte längta efter barn. Något är fel! Må så vara, jag vet inte ens om jag kan få barn, men som vuxen människa måste det vara ett personligt val, naturligtvis då förutsett att man kan. Och jag kan inte försöka bli mamma för att omgivningen och samhället har det som norm. Det måste komma som en naturlig längtan och inte på kommando. Sen att unga kvinnor hytter med näven och proklamerar att dom inte vill bli mamma tar jag med jämnro. Kom tillbaka när ni är 35 och diskutera frågan då.

Inte för att jävlas med mitt eget kön, men det är uteslutande kvinnor som intresserar sig. Som tisslar och tasslar och har den ena mer fantastiska teorin efter den andra. Nej, min sambo är förmodligen inte steril och har inte potensproblem. Jag lider inte av vestibulit tack gode Gud för det och nej, jag har inte dåligt tålamod. Varför kan det inte accepteras utan ett "giltigt" hinder som till exempel karriär?

Jag gillar barn, jag sitter gärna barnvakt och jag är inte det minsta rädd för den smärta en förlossning kan innebära. Däremot har jag lite svårt när föräldrarna inte ser sina barn som individer, utan som en försäkring på att generna är fortplanterade och att stamträdet inte dör ut. Det finns alla sorters djur i Vår Herres Hage och det är inget ovanligt uppträde. Naturligvis är barn egna individer och ingen förgylld bild av dig själv. Värna om dom och ta hand om dom i vått och torrt, lite som äktenskapets regler kanske.

Fast nu är jag ju inte gift heller, och vem vet, när jag fyller 36 så kanske jag sitter där med ett mjukt väldoftande knyte i famnen. Men om jag inte gör det, snälla låt bli att förskräckas och förfasas. Mitt hus förvandlas inte till ett pepparkakshus efter midnatt och ugnen är nästan alltid kall. Det kan vara så enkelt att min klocka fortfarande inte har ringt.

PS. Alla är naturligtvis välkomna på kalas, gärna med hårda paket där det står Single Malt på etiketten ;

Av Lena Vikberg 30 okt 2001 10:30