Snushallon del 2

I början var grisen väldigt misstänksam mot allt och alla och högg efter Fnosklarnas vänliga händer. Men de gav inte upp och det dröjde inte länge förrän grisen lät Fnoskel klappa honom på huvudet utan att hugga efter honom. Efter det tog det inte lång tid för grisen att bli helt tam och visade sig vara en väldigt trevlig Extremt Vansinnig Gris. Som inte alls var extremt vansinnig. De döpte honom till Albert.

Under de två följande månaderna testade Fnoskels farfar olika metoder att utnyttja grisenergin på medan Fnoskel gick i skolan. Varje dag efter sista lektionen så sprang han så fort han kunde hem till det stora huset vid havet för att se om farfar kommit på nånting. Men varje dag möttes han av farfars besvikna min då ännu ett försök slutat med katastrof. Och idéerna började ta slut.

Fnoskel hade en bästa vän som hette Knottbjörn. De hade känt varandra sen de var små och Fnoskel hade berättat nästan allt om Fnoskels farfars planer och drömmar för honom. Knottbjörn tyckte synd om Fnoskel som blev alltmer nerslagen för var dag som gick och gick till biblioteket för att försöka hitta nånting som kunde hjälpa hans vän.

Så en dag kom Knottbjörn till skolan med en stor bilderbok och visade Fnoskel en bild. Bilden föreställde en man som red på en gnu. Mannen hade ett metspö i handen. På kroken dinglade en blåbärsmuffins, precis framför nosen på gnun. Gnun försökte nå den goda muffisen och gick framåt, men självklart fick han aldrig tag på muffisen eftersom mannen med metspöet också rörde sig framåt.

-"Jaha. Fördömt dum gnu." sa Fnoskel. "Om det var jag skulle jag kasta av snubben och sluka muffisen. Fast då skulle jag i och för sig få en metkrok i halsen och dö. Tusan också. Jag kanske skulle tvinga mannen att ta bort kroken först."

- "Ursäkta om jag avbryter ditt svamlande här," sa Knottbjörn. "Men det var inte det jag menade. För det första, visst är gnuer smarta, men inte så smarta att de kan tvinga en man att ta bort krokar ur blåbärsmuffisar och för det andra så är det här lösningen på ert grisproblem."

Fnoskel stirrade på honom.

- "Nu imiterar jag ett frågetecken, så du kan berätta vad ända in i syltburken du menar," sade Fnoskel.
- "Jo men, förstår du inte," sade Knottbjörn och förklarade.
Sen sprang de båda tillsammans över gräsmattan, bort från skolan och hem till Fnoskels farfar. Det här var värt att missa astronomilektionen för. Det här skulle skicka dem rakt till stjärnorna och ännu längre.

På verandan satt farmor och farfar och drack isté. De såg besvikna ut, och Fnoskel gladdes åt hur överraskade de skulle bli medan han och Knottbjörn skyndade fram till huset. Knottbjörn förklarade sin idé för farfar och ett leende spred sig långsamt över hans rynkiga ansikte. I samlad tropp gick de fyra runt huset till bakgården där Albert precis skulle avnjuta sitt mellanmål bestående av en rejält tilltagen portion svamp. Fnoskel sträckte sig över staketet och ryckte bort skålen och Albert grymtade förvånat till. Han vände upp sina små ögon och tittade anklagande på sina vänner.

- "Ta det lugnt, grisen min. Du får snart tillbaka din mat. Det är bara dags att börja jobba för den," sade farfar Fnoskel.

Knottbjörn och Fnoskel föste ut Albert ur inhägnaden och upp på ett löpande band medan farmor krokade fast en trattkantarell på ett metspö. Sen klättrade hon upp på bordet framför det löpande bandet och lät svampen dingla frestande precis framför Albert. Farfar kopplade energitrådingar till Alberts kropp och när grisen började lufsa framåt så gick det löpande bandet igång.

Nu vet jag att ni undrar väldigt mycket över vad energitrådingar kan vara för nåt spännande. En berömd forskare hade vunnit pris för den uppfinningen tio år tidigare. Energitrådingar transporterar energi vidare från ett föremål och lagrar den i en behållare. Behållaren behöver inte alls vara stor eftersom energin går att komprimera. Jag vet att det är svårt att tro på, men speciella naturlagar utmärkandes för det här solsystemet gjorde dessa saker möjliga. Så enkelt är det.

Albert lufsade tappert på och små blå blixtar började skjuta ut från luddet på hans små öron. Efter ungefär fem minuter började det surra i energitrådingarna och mätaren på behållaren började röra sig. Alla hurrade och hoppade upp och ner och kramade varandra. Det fungerade! Hurra för Knottbjörn som kommit på en så bra idé! Knottbjörn fick äran att döpa uppfinningen och han valde att kalla den för Grisfnattaren. Alla tyckte att det var ett väldigt bra namn och farmor klättrade ner från bordet och kramade farfar, Fnoskel och Knottbjörn i tur och ordning. Albert fick en stor skål murklor med vispgrädde som belöning som han glufsade i sig på tio blanka sekunder.

Nu när energifrågan var löst, började Fnoskel och hans farfar bygga skeppet efter ritningarna. De hittade all supervärmehärdad metall de behövde på militärens soptipp, och Fnoskels pappa offrade sin semesterkassa och köpte den mest avancerade dator som fanns till salu att ha som skeppsdator. Han var en tråkig man, men han var inte elak, och ville bidra på något sätt. Hans fru blev däremot inte så glad åt detta, hon hade sett fram emot en skön semester på nån tropisk ö, långt borta från sin mans excentriska föräldrar. Men Fnoskel den andra mådde bra av att för en gångs skull satt sig upp mot sin fru.

När skeppet var så gott som färdigbyggt inträffade något ganska olyckligt. Albert blev deprimerad.

- "Fnoskel min pojke." sa Fnoskels farfar bekymrat. "Albertvännen har blivit deppig. Säckat ihop totalt. Bara ligger där och tigger trattkantareller med sina små sorgsna ögon. Jag har ökat hans dagsportion, men han vägrar ändå gå i närheten av Grisfnattaren. Jag vet inte vad jag ska göra. Om han inte blir bättre så får vi helt enkelt skaffa en ny gris."

Fnoskel och hans farfar suckade djupt och sorgset, för de hade båda kommit att älska den stora, vansinniga, skära grisen och såg honom som en familjemedlem.

Det var några dagar efter Alberts insjuknande som vi klev in i historien. Med Fnoskel och farmor på verandan.
Fnoskels farfar hade under dessa dagar undersökt grisen grundligt och tagit hem flera olika psykologer som haft allvarliga samtal med Albert. De fann inget psykiskt fel på honom. Farmor och Fnoskel satt på verandan och drack isté på kvällarna medan farfar försökte komma på en lösning. De hade nästan gett upp, och hade beslutat sig för att skänka Albert till stadens Zoo följande dag och kanske få en frisk gris i utbyte, hur mycket det än smärtade dem att göra så mot sin gris. Men sen trillade farfar alltså ner för trapporna.

Fnoskel och hans farfar stod alltså i arbetsrummet. Den gamle vännen Hannu stod i hörnet och bet på tumnageln. Fnoskels farfar berättade snabbt den fantastiska historien.

- "Jag var färdig att ge upp, och godta det faktum att Albert helt enkelt tappat livslusten, när det knackade på dörren. Jag gick ner och öppnade och där stod min gamle vän Hannu, veterinären från stadens zoo. Han hade kommit förbi för att se hur det gick med grisen och allting. Jag bjöd in honom på ett glas kall äppelsaft och berättade allting. Hannu erbjöd sig genast att ta en titt på Albert, vilket var väldigt modigt av honom. Det är inte många veterinärer som vågar gå i närheten av en gris, fegisarna. Men jag försäkrade honom om att Albert var hur tam som helst. Så Hannu gick ut till bakgården, kikade försiktigt ner i grisinhägnaden, gick in och klämde lite på Alberts mage, sniffade i de skära, skrynkliga öronen och sade sen att det var klart som svampspad vad det var för problem. Han sade: "Din gris är gravid. Det är en flickgris det här. Antagligen träffade hon nån stilig grishanne ett tag innan ni fångade in henne."

Det blev tyst. Fnoskel gapade. Hannu såg road ut.

"Jag var totalchockad." fortsatte Farfar Fnoskel. "Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hade samma dumma uttryck i ansiktet som du har nu då, Fnoskel. Men mest av allt var jag lättad över att det inte var nåt fel på honom. Eller henne då."

Fnoskel stängde snabbt munnen. Han var mållös.

- "Betyder det att det blir en massa smågrisar med på resan?" sa han till sist.
- "Ja, det får väl bli så, om resan nu blir av. Vi har inte fått det där tillståndet från regeringen än." Fnoskels farfar suckade. "Det skulle komma nån gång denna vecka lovade de, men de där syltburkiga byråkraterna kan man inte lita på."

I nästa ögonblick kom farmor inrusande. Hon viftade upphetsat med ett papper och skrek glatt;

- "Här är ert snablade tillstånd! Det kom nyss. Vi kan resa när som helst. Kom ner i köket så firar vi med äppelsaft! Alla hurrade och studsade runt i rummet. Plötsligt hördes ett klagande bröl bakgården. Alberts kultingar var på väg.

Av Kee Leong 27 okt 2001 15:02