Mustafas show dålig kvotering

Carl är bög. Det har han alltid varit. Och han är stolt över det. Men han är inte stolt över sitt jobb. Inte egentligen. Anledningen till att han sitter två rum från statsministern är inte att han är den mest kompetenta för jobbet han gör. Anledningen är att han är homosexuell. Kanske inte bara därför, men det var det viktigaste kriteriet när han fick jobbet. Meningen är att han ska vara en slags representant för resten av Sveriges homosexuella befolkning. Precis som om han skulle vara representativ för alla dessa. Det där med individualism försvann visst någonstans på vägen.

Hans bästa kompis heter Mustafa. Han är invandrare och programledare i TV. Men Mustafa har inte fått jobbet som programledare för att han är bra. Han har fått det just för att han är invandrare och för att han kan säga "tack så mycket, kära publik" på ett roligt sätt.

Tillsammans brukar de umgås med Louise, en 32-årig tvåbarnsmor. Hon är inte heller stolt över sitt jobb, som informatör på ett större byggföretag. Hon kvoterades in eftersom företaget vill ha mer kvinnor. Louise vet därför inte om hon är den mest kompetenta för jobbet. Eller om hon bara är kvinna. Men samtidigt måste hon ju försörja familjen. Hennes man, Peter, får nämligen inga jobb eftersom han är heterosexeull man. Den gruppen har redan spelat ut sin roll.

Att kvotera är politiskt korrekt. Att kvotera är att vara rättvis och låta de utsatta få plats i samhället.

Not.

Att kvotera är att idiotförklara. Både sig själv och den man kvoterar in. Kvotering är en orättvis politik i ett försök att skapa ett samhälle som man tror är rättvist.
Istället borde valet av anställd handla om individualism. Om att få vara den man är för att man är just den man är, inte för att man är kvinna, invandrare, lesbisk eller bög.
Det borde handla om rättvisa, att vara kompetent för det jobb man söker oavsett om man är hemmafru eller yrkesarbetande man.

I det stora hela handlar det om att slipa bort fördomarna och ge alla människor samma chans och möjligheter. Det handlar helt enkelt om att våga anställa den där hemmafrun som varit hemma med småbarn i några år och därför inte varit aktiv i yrkeslivet på ett tag. Hon, om någon, kan konsten att organisera och hålla flera bollar i luften samtidigt. Men det är så lätt att istället ge jobbet till den där 40-åriga mannen, han som jobbat x antal år inom näringslivet och säger att han kan allt.

Kvotering skulle kanske bidra till att hemmafrun fick jobbet, men inte på ett rättvist sätt. Kvoteringen skulle sannolikt också ge henne en stämpel som skulle vara svår att få bort. En stämpel där det står "jag är kvoterad". Och den stämpeln skulle göra både henne själv och människor omkring henne misstänksamma mot hennes kompetens. Hon skulle ständigt behöva bevisa att hon duger. Och då är vi tillbaka där vi redan befinner oss.

Att slipa bort fördomar och ge alla människor samma chanser och möjligheter tar tid och kräver att just DU funderar över hur du och dina närmaste behandlar människor runt omkring. Vi är alla delaktiga om vi ska kunna förändra samhället.

Att slipa bort fördomar och ge alla människor samma chanser och möjligheter är inte lätt, men vi måste börja någonstans. Att satsa på kvotering vore att förlöjliga hela samhället.

Av Maria Ryberg 26 okt 2001 14:59