Kapitel 5 - Änglavakt

Finland. Kärlekens land. Ett land där kärlek är viktigast. Ett land där man bryr sig om.

Varje sommar i början på juli packade vi vår beiga JML 015 för att fara över till mammas land. Ryggsäckarna fylldes med korvsmörgås och gul saft som skulle ätas och drickas någonstans mellan Gästrikland och Kapellskär. Bakluckan fylldes med tunga resväskor och på taket packades det gummibåt och åror.

Kattvakten ordnad. Blomvakten fixad. Posten tog alltid grannen hand om. Han var också finsk.

Vi skulle lämna det röda huset för ett tag. Få andas lite. Min nacke skulle få läka och jag skulle få vara Malin, i alla fall för en stund.

I baksätet trängdes jag med en bror och en stor storasyster. Fram satt en pappa med ratten i högsta hugg och en mamma med längtan i blicken. Alla längtade vi.
Mamma längtade efter igenkännanden och efter sitt språk. Sina syskon och sin mor. Min mormor som började bli alltför gammal. Vi visste inte hur länge till hennes hjärta skulle orka slå. Kanske var det här sista sommaren.

Pappa ville ha semester från svarta, heta lokaler och få somna med brunbränd rygg. Brodern ville spela spel med Timo och äta karkkia. Systern ville klä ut sig i mormors gamla kläder och sminka sig med mosters smink.
Och jag. Jag ville vara.

Vid det här laget kunde vi färjans aktiviteter innan och utantill. Rosella.

Först kastade vi in väskorna i hytten sen kastade vi oss i bollhavet sen spelade vi på Jackpotmaskinen sen åt vi smörgåsbord sen köpte vi kilovis med godis sen vilade vi sen var vi i mammas land.

Kuopio. Sejnäjoki. Waasa. Oulo. Turku. Limpsa. Jäätelö. Sipsi. Sauna. Makkara. Det förlovade landet.
Mamma andades och vi där bak ville ha glass. Jäätelö!! Glass!! Vi vill ha jäätelö!
Vår mor stannade genast chauffören och det varde glass.

Efter många timmars skump och svett var vi framme. Framme vid mammas rötter. Framme i hennes hjärta, det trygga hjärtat.

Med stor famn välkomnade mormor oss. Med tårar och leenden hälsade hon oss välkomna till kärlekens land. Tervetuloa!
Mamma och mormor grät och kramades. Klappade varandra på kinderna och torkade tårar. Åter hade ett år av väntan och längtan hade gått.

Jag sprang upp på vinden det första jag gjorde och luktade på de gamla tavlorna. Luktade på den gamla orgeln och tog på den gamla träväggen. Tittade på fotografierna från förr och såg min morfar. Undrade hur varma hans kramar hade varit.

Sprang ner igen och smakade på de första finska smakerna. Välkomstfika. Saft och piirakka.
TV:n slogs på och det pratades finska. Jag förstod allt.

Huset som min mormor bodde i omringades av tre stora gula åkrar, en bäck som på våren mer liknade en stor vild älv, flera röda lador, en motorväg och en massa sol. Allén in till gården vaktades av stora, blommande björkar. Gruset rasslade härligt under bilens däck och en röd lada tornade
upp sig.

Förut fanns det kor, hästar, grisar, katter, hundar och höns på gården. Hagarna vimlade av fläckiga kor varav en var mammas favorit. Kossan med den mjukaste pälsen. Men det var längesedan. En tid då mamma fortfarande var ett barn, en tid då hon fortfarande inte visste att hon skulle lämna det förlovade landet. En tid då min morfar kämpade för sitt land i kalla, bistra krig. Då fanns inte jag. Inte heller några änglar.

Det har det egentligen aldrig funnits i mammas land. Änglar alltså.

Visserligen fanns de redan, men i verklig form. Överallt omkring mig pratade de med mig, lyssnade på mig, sjöng med mig, badade och skrattade med mig.

De såg omöjligt att min nacke var sönderriven. Kanske berodde det på att mitt hår blivit långt eller så tittade de inte ens. Hur skulle de ens kunna anat? Jag skrattade ju.

Jag var i det förlovade landet där endast kärleken räknades. Ingenting annat.

Av Marita Söderström 26 okt 2001 09:28