Snushallon del 1

Kapitel ett.

Nånstans i Universum, i en galax som av nån anledning heter Bacon, finns en sol. Runt den kretsar fyra planeter. Den andra från solen är den enda som är bebodd. nåja, egentligen kraschlandade en en liten snigel på den innersta planeten för tre år sen. Nu lever han där fridfullt för sig själv och odlar salladshuvuden och anlägger blomrabatter. Men den planet som har fler invånare än en snigel, heter Snushallon.

Snigeln kallar sin planet för Snusblåbär, men det är högst inofficiellt. Snushallon är en blåskär planet med en enda överlägsen intelligent livsform som kallar sig själva för Snushallonare. Denna livsform har gradvis brett ut sig över hela planeten som kelsjuk leverpastej på en svettig knäckemacka. Det finns flicksnushallonare och pojksnushallonare. De ser ungefär likadana ut, förutom vissa detaljer livsviktiga för fortplantning och fortsatt spänning i ett förhållande. De är i genomsnitt 1,50 meter långa, har stora huvuden med stora öron, runda ögon och en näsa, en mun och hår på huvudet. Halsen är smal och sitter på en rund pälsbeklädd kropp. Armar och ben är smala, och handryggarna är pälsiga. På sommaren klär de sig gärna i färggranna skjortor, shorts och sandaler med remmar.

När denna historia tar sin början är det sommar år 1873 enligt Snushallonisk tideräkning. På en veranda, i en liten stad, i ett litet land vid havet, nånstans i den tempererade zonen på planeten Snushallon, satt Fnoskel och drack isté med sin Farmor. De satt tysta och såg solen gå ner över det skära havet. Det blåa gräset på kullarna rasslade svagt i vinden. Skuggorna sänkte sig över verandan och gav en behaglig svalka som inte infunnit sig tidigare på dagen. Från bakgården hördes ett dämpat nöffande. Fnoskel tillbringade mycket tid med sina farföräldrar. Han tyckte om att de var så excentriska, och hade ett så stort och spännande hus, till skillnad från hans ordinära föräldrar som bodde i ett normalt, tråkigt hus och tillbringade sina liv framför teven.

Fnoskel och hans Farmor småpratade lite om vilken fin sommar det varit, och hur många fiskar Fnoskel hade fått upp under veckan när ett dämpat skrik hördes inifrån huset. Skriket följdes av några dunsande ljud och sen blev det tyst. Fnoskel flög upp ur korgstolen och rusade in i huset. Nedanför trappan låg hans farfar, farfar Fnoskel och gnydde svagt. Fnoskel föll på knä bredvid honom. Knytet som var hans farfar gnydde svagt och vecklade mödosamt ut sig.
- Fnoskel min pojke! Jag tror att jag har hittat svaret! Farfaderns ögon lyste.
- Menar du...
- Det menar jag!

Fnoskel hjälpte sin farfar upp på benen. Sen följde han efter när farfadern skuttade upp för trappan. Uppe i farfaderns arbetsrum fnattade farfar Fnoskel runt lite, slängde bort en skrynklig kantarell som låg och skräpade och satte sig sedan på skrivbordet och dinglade med benen. I ett hörn stod en man och såg bortkommen ut.
- Förklara nu, varför du ramlade ner för trappan, sa Fnoskel.
- Jag trillade ner när jag skulle mäta mattkanten. Ja, för att se om den får plats i rymdskeppet. Det är en himla fin matta, och det vore synd att inte låta resten av Universum få veta det med. Det där är Hannu förresten. En gammal vän.

Farfar log finurligt och pekade på den bortkomne mannen.
- Hej... sa Hannu, den gamla vännen.
- Hej hej, eh Hannu! Men, matta till skeppet... Betyder det att du har fått igång skeppet? utbrast Fnoskel upphetsat.
- Har du kommit på vad det är för fel på grisen?

Farfar Fnoskel slog ihop händerna av förtjusning.
- Det har jag! skrek han. Det har jag!

Nu kanske det är dags att förklara lite närmare om grisar och rymdskepp. Det bor ett djur i de djupa, blåa skogarna på Snushallon, som heter gris. På en planet vid namn Jorden, i en galax kolossalt långt bort från Bacon, finns också detta djur, som av en oerhörd tillfällighet heter gris där också. Till skillnad från Jordborna, så varken äter eller kallar man varann för gris på Snushallon. I stället fruktar och respekterar man djuret och håller sig långt borta från skogen där de bor. Alla grisar på Snushallon är nämligen mer eller mindre galna, oberäkneliga och illvilliga. Så grisarna lever lugnt sina liv i de djupa skogarna, äter trattkantareller och diverse modiga svampplockare som vågar sig ut i skogen. Övrig befolkning håller sig villigt på avstånd.

Men Fnoskels farfar hade en dröm. Den hade han haft sen han var 20 år gammal. Han ville bygga ett rymdskepp och och utforska Universum. På universitetet hade han blivit god vän med en snigel, faktiskt exakt samma snigel som nu för tiden hade postadress "Planeten Snusblåbär". Det var till farfar Fnoskel som han hade ringt till med sin rymdtelefon strax efter kraschen och berättat vad som hänt, ett enda samtal innan all elektronik dog. Det visar väl om något hur bra vänner de var. Efter snigelns försvinnande blev farfar Fnoskel om möjligt ännu mer besatt av att utveckla ett sätt att åka långt ut i rymden och inte bara till närmaste planet. Han jobbade vidare på de principer som han och snigeln kommit fram till men hittills hade han inte lyckats hitta någon energikälla som räckte tillräckligt länge.

Så en blåsig vårdag hade farfar gått till stadens zoo för att hälsa på sin gamla vän Hannu som jobbade som veterinär på Zoo. De hade stått och småpratat vid den stora grisinhägnaden när den ena stora grishannen började knuffa den andra stora grishannen och rätt som det var var det fullt slagsmål. Farfar Fnoskel stod förskräckt och tittade på medan veterinärsvännen rusade iväg för att hämta bedövningsgeväret. När grisarna började bli uppvärmda började det ryka om gräset under deras klövar och blixtar sköt ut ur deras små öron. Farfars briljanta hjärna lade snabbt ihop två och två och insåg att det fanns en otrolig mängd energi lagrad inuti alla grisar. Han gick hem och dissekerade en trattkantarell, som var grisarnas huvudsakliga föda. Det han kom fram till var att om kantarellessens kom in i grisarnas blodomlopp så frigjordes en massa energi som lagrades i grisarnas nervsystem om de inte fick utlopp för den genast. Därav blixtarna ur grisarnas öron under duellen. Farfar blev väldigt glad över denna upptäckt och gick tillbaka till stadens zoo för att be Hannu skänka honom en av grisarna. Den gamla vännen frågade sin chef som tyvärr var en sur gammal gubbe som älskade att göra andra olyckliga så farfar Fnoskel fick gå hem tomhänt. Chefen ville inte ens sälja en gris till farfar Fnoskel. Så bitter var chefen. Men farfar Fnoskel gav inte upp så lätt utan beslöt sig för att fånga sig en egen gris. Men först gjorde han klart alla ritningar till själva skeppet. Han hade stor hjälp av sin fru, och sin sonson. Fnoskel älskade också rymden och drömde om rymdresor och främmande planeter. Fnoskels pappa däremot tyckte inte om att Fnoskels rände runt med sin farfar hela tiden. Han var en tråkig man som aldrig upplevt fantasins underbara värld och bara fnös åt farfars visioner. Han var en halvbra bilförsäljare och gjorde oftast som hans fru tyckte. Som tonåring sparade han en gång ut luggen tills den nådde ner till ögonbrynen. Det var det mest radikala han någonsin gjort.
- Ibland hoppar det över en generation, brukade farfar Fnoskel säga och titta länge på sin son.

Det är nog verkligen förvirrande med alla dessa Fnosklar, men det är mycket enkelt egentligen. Farfar Fnoskel är Fnoskel den första. Hans son - den tråkiga bilförsäljaren är Fnoskel den andra. Och hans son, den drömmande tonåringen är Fnoskel den tredje. Eller Fnoskel helt enkelt.

Alla ritningar var klara, byggandet kunde börja. Men först skulle en gris införskaffas. Fnoskel tiggde och bad om att få följa med men det var farligt ute i skogen och farfar visste bättre än att utsätta sin kära sonson för den faran. Farfar Fnoskel gick ensam ut i skogen som växte i utkanten av staden. Den var stor och mörk och inte många vågade sig in där utan en bra anledning.

Beväpnad endast med en burk sömnmedelspreparerade trattkantareller och en liten slangbella klev den gamle mannen djupare och djupare in bland de mörkblåskimrande trädstammarna. Han gick så långt in i skogen som han vågade, vilket var ganska långt, då han var en hjältemodig man. Han stannade i en liten glänta där solen letade sig in genom lövverket. Det var en väldigt trevlig glänta, och den blev glad över sällskapet för det var inte många som ville dit. Farfar Fnoskel satte sig på en sten och skruvade av locket på svampburken. Han hällde ut några kantareller på den djupblå mossan och klättrade upp i ett träd och väntade. Det dröjde inte länge förrän ett exemplar av Extremt Vansinnig Gris kom nosande, retad av den lockande doften från svampen. Farfar Fnoskel darrade vid den imponerande synen och gömde sig bakom några löv på grenen han satt på. Han kikade ner på grisen som var fullt upptagen med att glufsa i sig all svamp. När varenda smula var slut så slickade grisen sig om trynet och såg omåttligt självbelåten ut. Farfar Fnoskel väntade.

Plötsligt stelnade grisen till och spärrade upp sina små ögon. De korta knubbiga benen började darra och han såg omåttligt sjösjuk ut. Några sekunder senare föll han omkull på sidan och började snarka högljutt. Fnoskels farfar väntade en liten stund för att försäkra sig om att det inte var ett trick - vilda grisar är oerhört slugan - och sen hoppade han ner från trädet. Med stor möda släpade han hem den snarkande grisen och lät den sova av sig ruset i en specialbyggd inhägnad som Hannu byggt. Hannu var inte bara en fantastisk veterinär utan även en händig snickare. Vilken dröm.

Inhägnaden skulle hålla för en attack från 150 kg upprörd gris. Fnoskels farfar hoppades innerligt att det stämde. Farfar, farmor och Fnoskel väntade med spänning på att grisen skulle vakna. Och när han vaknade var han mycket riktigt en väldigt upprörd gris. Han grymtade högt och anföll staketet gång på gång.
- Det är verkligen ett praktexemplar, skrockade farfar och lyste av stolthet.

Fortsättning i del 2.

Av Kee Leong 25 okt 2001 16:46