Minuetter - del 2

Följ hyresgästerna i sjöboden...

Stegen för henne längs den öde stranden, långt bort från Janssons sjöbod. Längtande blickar hon ut över havet, som om hon verkligen försökte se om Oceanen fanns.

Nej, hon visste att Jansson skojat så som gamla sjömän alltid gör. Hon är en oljerocksklädd landkrabba. Havet höll sig i stilla vågor och lät henne hållas där på stranden. Jansson skulle skratta åt henne och toppluvan.

Han var van vid hårt väder hade han sagt när han visade runt inomhus i sjöboden. Fast ledvärken plågade honom på vinterhalvåret, därför valde han att hyra ut till fyra olika lågsäsongsgäster. Elisa blev en av dem som han ville ha. Arton olika svar hade han fått in på sin annons. Hyran är fullt rimlig. Den som ville utföra underhållsarbete på boden kunde i gengäld få rabatt på den redan låga hyran.
När de presumtiva hyresgästerna hade ringt till honom hade de alla fått beskedet att infinna sig i tallskogsbrynet vid sjöboden klockan 19.00 eller klockan 20.00 på tisdagskvällen. Det var riktigt klurigt uträknat av Jansson. Vem skulle vilja ge sig första gången till en tänkt sjöbod klockan åtta på kvällen, i beckmörker. Bara de av den mera självlysande sorten.
- Ni ser min tända fyr, hade Jansson sagt. Sjöbod nummer åtta.

Och inte nog med de två instruktionerna, de skulle också ta med ett brev till honom med förklaring till vad de skulle använda sjöboden till. Jag är nogräknad med hyresgäster, förklarade han.

Skriv ihop lite om er själv, om vad ni planerar göra när ni är i sjöboden och hur många som kommer att vara i ert sällskap.

När den aktuella tisdagskvällen närmade sig öste regnet ner från en svartblå himmel. Vinden sopade gatorna inne i staden och ut mot havet var vinden än mer upprorisk och högljudd. Ingen vettig människa skulle själv kommit på tanken att köra till Janssons sjöbod en sådan kväll. Men Elisa trotsade det rödgula höstrusket redan tidigt på eftermiddagen. Det hade blivit sen lunch på jobbet och regnet forsade fram i floder längs trottoarerna. De låga bottinerna räddade henne. Med bestämd fart tog hon sig upp på stan och in på Hennes och Mauritz. Med en lila oljerock i den prasslande påsen gick hon raskt tillbaka till kontoret.

Brevet låg färdigskrivet i ryggsäcken tillsammans med den rödvita ficklampan. De höga gröna gummistövlarna stod sedan morgonen och väntade på henne i den lilla Forden. Hon skulle inte hinna hem för att byta om, så jeansen och en ylletröja hade hon tagit med in på kontoret. En blick på klockan och en blick på inkommande jobb på skrivbordet talade om för henne att hon skulle tillhöra dem som inte kunde komma till sjöboden förrän klockan åtta.

Höstrusket bara blev värre desto längre mot kvällstimmarna de kom. Trädkronorna som Elisa kunde se genom kontorsfönstret såg ut att växa på diagonalen och höstlöven bara rasade av i oberäkneliga nedfall.

Välrustad i den nya oljerocken tog hon sig till bilen och bytte genast från bottiner till de höga gummistövlarna. Hon var senare än hon önskat. Den sista förfrågan hade tagit längre tid att besvara än hon beräknat. Nu hängde det på minuterna om hon skulle hinna fram före åtta.

Bara en bil stod i skogsbrynet när hon kom fram och det var tänt i en av sjöbodarna. När hon slog av vindrutetorkarna och motorn smattrade regnet som pistolskott mot bilens plåttak. Raskt tog hon sig ur bilen och lös med ficklampan framför sig. Snabbt fann hon träplankorna som ledde rakt fram mot sjöbodarna. Hon kunde skönja konturerna av några av de andra bodarna som bildade lä mot havsregnet när hon kom närmre. En minut i åtta knackade hon på dörren till nummer åtta.

Att det var Jansson själv som öppnade gick inte att ta miste på. Hans röst bullrade lika högt och varmt som i telefonluren:
- Stig in människa! Stå inte kvar därute när ni kan komma in och värma er vid kaminen!

I skenet från gasollampan såg Elisa på den unge Jansson som säkert mätte över sextio centimeter i axelbredd. Ljus som en lintott och med breda kindknotor över en välformad mun.
Näsan satt som den brukar även om den var påfallande sned i gasolskenet.

Nyfikenheten spred sig precis som kaminvärmen gjorde. Den fyllde rummet och de två främlingarna skakade hand för första gången.

En grov varm hand och en spenslig svalare hand möttes.
- Det är min bästa skrivarhand jag räcker dig, herr Jansson. Själv heter jag Elisa Gullah och har kommit för jag är intresserad av att hyra sjöboden, sa Elisa.
- Ja, det begriper jag väl. Ingen vettig människa skulle komma på tanken att köra hit i detta sablans väder om man inte har ett ärende, svarade han leende.

Jansson pekade på en av de två nymålade köksstolarna och sa:
- Sitt ner vet ja, du dricker väl kaffe?

Över en svart kopp kaffe avhandlade de allehanda vikiga ting om uthyrningen. Tillsammans gick de husesyn på de 9.8 kvadratmetrarna som var överblickbara i vilken vinkel man än stod. Övernattning var möjligt bara för en person. Blev det fler var det golvet som gällde, förklarade Jansson. Den väggfasta britsen kunde fällas upp när den inte användes till sängplats. Vatten fick man hämta i den gemensamma sötvattenskranen vid bilparkeringen. Till disk kunde man använda vatten från regnvattenstunnan på baksidan av boden. Snus och brännvin gick bra, men i rimliga mängder förstås.
Han demonstrerade kaminen, vägglådorna och sa att soporna fick alla själv ta med sig därifrån.
- Varför vill du hyra då?, frågade han utan krusiduller.
- Jag har med brevet som du ville, svarade hon.
- Strunt i brevet och berätta istället, för jag har redan lovat uthyrning till tre av dem som var här klockan sju. Nu gäller det se du! Än har du chansen att komma med. Trotsat regnet och allt. Det var modigt. Flera av de andra kom med paraply som vänt sig redan när de steg av bilen. Turister och landkrabbor, de är en syn det du.
- Du kan räkna in mig bland landkrabborna, sa Elisa. Och anledningen till att jag vill hyra sjöboden är förstås för att skaffa mig helt nya erfarenheter. Det jag mest söker är ett ställe som jag inte känner mig hemmastadd på redan från början. Jag tror det är jätteviktigt att pröva nya infall på det mesta. Och så skriver jag förstås.
- Skriver? Är du författare, frågar Jansson.
- Nej, inte riktigt. Men jag är en skriver gärna och jag avslutade i våras mitt allra första försök till en längre text. Om det blev lyckat eller inte, det återstår att se. Jag tycker att det är upplevelsen som är behållningen. Att ha gjort det man inte trodde om sig själv.

Hans breda leende värmer Elisa. Han skrattar på ett sätt som smittar av sig och över de tomma kaffekopparna gör deras skratt hopp och krumbukter. Till slut räcker det med att de tittar på varandra för skrattet ska komma igen. Hans överläpp drar upp sig och de kritvita tandraderna glittrar mot henne.
- Att ha gjort det man inte trodde om sig själv, det låter klokt, kommenterar han mjukt. Dig vill jag gärna ha som hyresgäst. Dom andra valde jag också direkt.

Elisa kände ett sting av nyfikenhet välla upp någonstans i bakhuvudet. Vilka var de som skulle hyra de andra helgerna i månaden? Men, hon avbröts av Janssons högljudda hostning.
- Fast jag är allt lite nyfiken vad det står i brevet som du har med dig förstås. Kan jag få det nu när du vet att hyran är okej?

Elisa räcker honom det vita lilla ekonomibrevet och han viker det på mitten innan han stoppar ner det i byxfickan. Brevet avslutar kvällen och Jansson följer henne till bilen medan regnet fortsätter att ösa ner ihärdigt och höstlikt.
I backspegeln ser hon sjöboden som står som en tänd fyr och lyser svagt ut mot havet. "Hennes sjöbod var fjärde helg".

Nu vänder hon stegen tillbaka mot sjöboden. Ännu kan hon inte se den. Jakten på Oceanen hade gjort henne varm och ivrig. Tröttheten känns påtagligt i benen fastän sanden närmast vågorna är hård och fast. Det syns små gropar efter hennes fotspår.

Fickorna på oljerocken putar och toppluvan sitter kvar fastän den har glidit upp en bit i nacken. Strandfynden fyller fickorna och hon funderar över alla de saker som flyter iland från när och fjärran. Var kommer allt ifrån?

Själv kommer hon att tänka på sitt brev till Jansson. Hon hade inte kunnat motstå att lägga med en av sina gamla dikter. Den som kom till en gång när hon själv hade varit på stranden. Hela eftermiddagen hade de solat och badat. Barfota och fortfarande iklädda shorts hade det satt sig i bilen. Först när hon packade upp badlakanet ur strandbagen hade hon saknat den ena gympaskon. Bara den högra hade kommit med hem. Den andra låg kvar alldeles ensam på stranden. Självklart var det ingen av sällskapet som funderade över att åka tillbaka till badstranden för att hämta skon, utan den blev ohjälpligt kvar där. Elisa satt till sent på kvällen i skrivarlyan och myste medan den klara månen sken in genom takfönstret. Tjusaugust själv var framme och inspirerade henne till att fantisera om skon som låg kvar på stranden.

Den dikten hade hon gett till Jansson.

Det Elisa inte ännu vet är att Jansson själv gick tillbaka till sjöboden när han följt henne till bilen och det första han gjorde när han kom in var förstås att läsa hennes brev.
- Märklig kvinna, den där Elisa, mumlade han högt för sig själv.

Han blev riktigt munter när han läste att hon är singel sedan tre månader tillbaka. Vidare står det att hon har vuxna barn och är avdelningschef på ett av koncernens Sverigekontor. Just nu bygger hon upp en ny avdelning och räknar med att få lägga den mesta tiden av veckorna på jobbet. Ibland helgerna också. I det upplösta äktenskapet hade en sommarstuga ingått i boet, men den var hon inte längre ägare till. Nu sökte hon en fristad för sina inre behov. Varken mer eller mindre, stod där.

Ekonomisk oberoende och tänker troligen tillbringa de aktuella helgerna ensam i sjöboden.

Av Gun Lundberg 25 okt 2001 16:31