Minuetter

Önskar du dig också en egen plats att skriva i lugn och ro på? Ett ställe där du kan börja förverkliga dina drömmar...


Det klarblå havsvattnet strömmade mellan de vita tårna. Vattnet kom och rullade igen i små vågor, lite mjuka, men helt rundade i kanterna.

Hon stod i vattenbrynet och hennes blick vilade längst ute vid horisonten. Ögonen var inställda på njutning och inget kunde rubba den kvinnliga bestämdhet som kom från kvinnans inre. Stilla och högtidligt såg hon morgonljuset gry där ute vid horisonten. Blandningen av blå, grå och ljusrosa färger fick molnlagren att likna hemvävda trasmattor. Solen som sträckte sig upp ur havet som för att önska henne en god morgon.

Förtrollad av gryningsljuset med vågskvalpet som ständig påminnelse upp över de bara fötterna stod hon och såg dagen vakna.

Kylan från havets morgonvatten fick henne att bli medveten om den nakna stranden och hon tog ett steg tillbaka ut ur vågorna. Leende lutade hon huvudet på sned så att den korta rödbruna snedluggen föll ner en bit i pannan. Ändå inte störande långt ner för irisens fokus var fortfarande ut över havet. Motvilligt drog hon den grönrandiga koftan lite tätare runt sig. Hela hon kändes genomfrusen och fötterna var vitaktigt stela. Sakta vände hon sig om och gick med bestämda steg mot strandkullarna.

De bruna avsågade träplankorna ligger som trappsteg inbäddade i strandkullarna och med vana steg tar hon kliven upp till kullens högsta topp. Utan brådska försvinner hon bakom kullen.

Stegen för henne fram till kanten av de glest växande tallträden och till Janssons sjöbod. Detta är hennes favoritplats just nu. En veckohelg i månaden har hon den alldeles för sig själv.

Hennes nya lilla blå Ford Fiesta står parkerad en bit från sjöboden. Klockan hade hunnit bli över åtta på fredagskvällen innan hon kommit hit och hon hade varit tvungen att låta bilmotorn gå för att med hjälp av ljuset från strålkastarna kunna ta sig fram till sjöboden. Med ficklampan från sjöboden tog hon sig sedan tillbaka och stängde motorn och tog sin ljusbruna skinnbag och den svart slimmade väskan från baksätet. Det var mörkt i de andra sjöbodarna och Janssons gasollampa som hängde över det lilla långsmala köksbordet lyste som tänd fyr ut mot havet och ficklampans sken fick lysa på plankorna för henne fotsteg.

Resan till Irland hade gett helt nya vyer. De tvärstupande klipporna, havet som sög och brusade upproriskt nedanför. Där mätte havets starka krafter sig mot landskapets fastare former. Ömsom berg, ömsom hårt packad tusenårig jord i olika formationer av landskap som spjärnade mot. Eller påminde det kanske om livets strävan, kamp och tjusning? Elisa hade både fascinerats och känt sig skrämd. Klippor och höjder tillhörde inte de trygga invanda platserna i Elisas liv. Visserligen hade hon skeppet hemma i skrivarlyan som kunde ta henne med på olika seglatser, men aldrig ut på stormiga vatten eller till farliga platser. Irland hade hon lämnat bakom sig och rest hem till Sverige efter de inplanerade fyra veckorna. Fyra underbara veckor där mötet med människorna var det som hon tog med sig hem. De levde på ett så naturligt sätt med sitt hav, sina klippor och de grönskande kullar att de liksom kändes sammanvuxna med varandra. Elisa blev rörd när minnesbilderna kom fram på hennes näthinna så här tidigt på lördagsmorgonen i Janssons sjöbod och klumpen i halsen stramade.

Morgonens raska promenad och stunden vid strandkanten hade gjort henne vaken. Vaken för dagens njutningar.

Nyklippt med en lysande rödbrun pigg hårfärg, så hade hon återvänt som en annan människa till vardagen i Sverige. Den nya bilen hade kommit till av bara farten. Det var inget som hon planerat, snarast ett rent praktiskt impulsköp.
Hösten tillhörde inte favoriterna, så istället för att gå i ide fram tills vårsolen åter skulle få de gula rapsfälten att blomma, hade Elisa valt att göra hösten till en inre upplevelse. Med lite tur hade hon fått koncernchefen att gå med på att skjuta fram arbetet med internationella handboken en månad.

På så sätt hade annonsen i tidningen om Janssons sjöbod som var till helg-uthyrning under lågsäsongen väckt hennes intresse.

Det hade varit bra för den personliga tillfredsställelsen att få genomföra resan till Irland och nå framgång i karriären. Men samtidigt var det den inre känslan av att ha skrivit det egna manuskriptet som var det som värmde bäst. Nu kändes det som hon satt under en lycklig stjärna och kunde fortsätta med sina egna projekt. En av svårigheterna var förstås att avgränsa och bedöma rimligheten. Janssons sjöbod skulle kanske kunna hjälpa henne.

Minuett eller menuett? Hon sa orden högt och kände bokstäverna röra sig mjuk mot gommen. Det skulle kunna går bra med vilket ord som.

Hon sökte vidare efter ett ord som kan beskriva purpurfärgen. Brokadtyget som pryder ena väggen i sjöboden kommer till hennes hjälp. I brokaden är invävt olika havsmotiv på en ljusblåskimrande botten. Där finns ett ö-motiv, ett med en mås och ett blandat med sjöstugor och segelfartyg. Hennes blick fastnar på en av de små snäckorna på stranden. Tyget böljar lite precis där snäckorna är invävda och skuggan gör att en av snäckorna skimrar i purpur. Klar varm purpurfärg.

Diktkonsten tar sig olika uttryck hos olika personer. Elisa hade begåvats med den mera svåra varianten. Ingen av dikterna blev nämligen som hon själv ville. Orden fanns, men valörerna och den känsliga rytmen var det värre att hitta tycker hon. Inspirationen känns inombords och hon tar upp den bärbara datorn ur den slimmade svarta väskan. On-knappen talar om för henne att det nyladdade batteriet fungerar. Hon börjar skriva och efter någon halvtimme lutar hon sig tillbaka på Janssons nymålade köksstol. Hon läser på datorskärmen:

"Jag sökte en sjö men fann ett hav
fullt av glittrande menuetter
Jag sökte en hamn men fann ett djup
med purpurfärgens böljande mun
Sprudlande vågor förföljda av finkornigt grus
sköljde mina tår
på stranden till en nyvaknad morgon"

Underbart, vilken känsla inombords. Hon ler mot skärmen och känner sig som en nyfjunig tonårsflicka. Sensitiv och ändå så mogen. Äldre dam, brukar hennes dotter beteckna henne som. Kanske var det så hennes dotter såg henne, med den rätt som en utomstående betraktare kan ta sig. Nåväl, medelålders, det får stå för dottern det. Det är inget som Elisa känner igen sig själv i.

Istället går hon över till den svårare fasen i skrivandet. Nu läser hon högt för att känna efter hur orden faller efter varandra. Passar de ihop, hoppar de?

Både ja och nej, är svaret. Hon funderar, smakar och börjar att läsa om igen. Så ändrar hon och lägger till någon rad. Vad händer nu? Blir det hon vill säga framlyft?

Hon bestämmer sig för att koka en kopp kaffe på den lilla kaminen som står inklämd i ena hörnet av sjöboden. Skickligt späntar hon några stickor och varvar med tidningspapper. Genom den öppna luckan på framsidan tänder hon eld underifrån. Ett blåsljud som fortplantar sig upp i den aluminiumfordrade skorstenen hörs. Vant lägger hon in några smala torra vedpinnar och stänger till luckorna så att draget är precis lagom. Sedan vänder hon sig mot dataskärmen och läser den nya texten:

"Jag sökte en sjö men fann ett hav
fullt av glittrande menuetter
Jag sökte en hamn men fann ett djup
i purpurfärgens böljande mun
Sprudlande vågor förföljda av finkornigt grus
sköljde mina kalkstensvita tår
på stranden till en nyvaknad morgon
Sval av bris men full av löften
som drar in över ett avskalat land
Hösten är här"

Hon gick tillbaka till den lilla kaminen och vred ner luftreglaget till minsta möjliga. Ur den vita femlitersdunken med färskvatten tappar hon den lilla grytan halvfull.

Det skulle gå snabbt att koka upp vattnet, så hon förbereder med det lilla melittafiltret nr 203 och sätter hållare på den röda kaffekitteln. Tre mått bönor lägger hon i filtret.

En underbar doft fyller sjöboden när hon häller vattnet över kaffebönorna. Droppe efter droppe faller det ner i kitteln. Elisa tar fram en grönmönstrad kaffekopp ur en av de uppspikade små lådorna som sitter tre i rad på kortväggen. Jansson hade instruerat henne om att lådan längst till höger är hennes. Helt fritt kan hon förvara de ting hon själv vill där under lågsäsongen. Lådan är praktiskt inredd med en tvärhylla mitt i så att det blir en överdel och en underdel. På överdelen förvarar Elisa kaffebönorna och filtren. Den nedre rymmer hennes kopp och några andra små viktiga ting. Ovanpå hyllan står hennes glasburk med nysamlade snäckor sedan föregående helgvistelse i sjöboden. Ur glasburken sticker en vit fågelfjäder upp.

Elisa njuter av kaffet med bägge armbågarna lutade på köksbordet. Kaffekoppen i de sammanhållna händerna värmer och ångan stiger rakt uppåt och gör hennes lugg lite krusig.
Blicken vilar hon ut över havet igen. Sjöbodens enda fönster är placerat så att det rymmer hela havet och en bit av Stilla Oceanen också, hade Jansson sagt när hon ringde på annonsen.

Fast, hade han fortsatt. Det kan vara svårt att se så långt när höststormarna går, men det gäller att passa på innan det fryser till, för då är det helt uteslutet med sådana vyer.

Hon bestämde sig nu över kaffekoppen att gå ut på jakt efter synen av Stilla Oceanen. Ännu hade inte höststormarna dragit in över sjöboden. Visserligen var de snart nu inne i slutet av hösten, men också denna andra helg i boden verkade hålla sig lugn.

Hon tog ner den mörklila oljerocken och drog den utanpå den grönrandiga koftan. Halvkängorna hade hon redan på fötterna och för säkerhets skull stoppade hon den grå toppluvan och researchboken i fickan på oljerocken.

När hon öppnade ytterdörren fick hon bekräftelse på att hennes nyskrivna dikt stämde:

"Sval av bris men full av löften
som drar in över ett avskalat land
Hösten är här"

Hon tog stegen bort över strandkullarna och försvann ner mot havet till. Den grå toppluvan stack upp som en prick över ett i.

Av Gun Lundberg 24 okt 2001 09:22