Skadeglädje är en sann glädje

När vi gick i samma klass hette hon Ann-Christin Eriksson. Det gör hon inte numera. Vi träffades på en fest, förlåt tillställning heter det visst, och bordsplaceringen tillät oss att ta igen lite förlorad tid. Att tiden dock kan göra underverk, eller värk snarare, insåg jag när jag tittade på kortet hon lade i min hand. Annie Erixon - konsult - stod det att läsa. Jag nickade imponerat och gladdes åt hennes fina titel och förmodade framgångar. En liten stund.

Det visade sig nämligen att Anki inte bara snitsat till namnet, hon hade även snitsat bort alla koncept vad gäller vanligt hyfs. När jag kommenterade hennes snygga dräkt fick jag veta att Chanel gäller i hennes värld. Att min röda Vero Moda-klänning var ett hån mot stil och klass framstod smärtsamt tydligt när hon högt deklarerade att den förvisso klädde mig men att den såg obekväm ut. Jag valde att svälja ner den kommentaren med en klunk av det röda vinet som serverades.

När maten äntligen kom på bordet var jag redo att kasta det som var kvar i glaset över hennes svarta dyra dräkt. Likt en idisslande kossa malde hon på om pengar, bostadsrätter, märkesvaror och flygresor kors och tvärs över vår värld. Inte ett enda ord ödade hon på att ställa några frågor om mig och mitt leverne. Så jag stängde igen öronlocken vid inredningsarkitekter och öppnade dom igen när hon slutligen landat. Efter en frammumlad ursäkt gick jag ut till toaletten och andades djupt, räknade till 4 000 och satte mig till bords igen.

Jag hade just kommit till desserten när hon plockade fram ett paket Camel. Hennes guldfärgade Zippotändare såg läskigt äkta ut när hon tände cigaretten utan att bry sig om att jag fortfarande inte dinerat färdigt. I ett moln av rök skyndade jag mig att tugga i mig jordgubbarna allt medan mina ögon tårades. Tack och lov ringde hennes mobil och jag fick en välbehövlig paus. Tyvärr blev det ett kort samtal. När hon stängt av den fick jag en lektion i mobiltelefoner och alla dom fantastiska funktioner hennes nya, extremt lilla, hade att erbjuda. Halva hennes liv fanns i dyrgripen och jag förmodade att deras förhållande var ömsesidigt.

Kvällen skred fram smärtsamt sakta och vid 23-snåret förstod jag exakt hur Ellis fött iden till American Psycho. Eftersom det inte fanns någon motorsåg att tillgå hoppade jag omedelbart på förslaget att bege sig ut på stan och besöka någon nattklubb. Till min fasa nappade Anki lika fort och när vi gick nerför trappan och ut genom dörren stirrade jag på hennes sylvassa klackar. Min hjärna översvämmades med målande bilder och jag fick blinka för att få bort dom.

När vi kommer ut på trottoaren ringer hennes nalle igen. Hon svarar direkt. När hon samtidigt pratar viktiga affärer i telefonen nickar hon mot oss undersåtar att följa efter henne när hon vill ta ett steg framåt. Vi vill men det vill inte hennes ena fot. Den sitter i en sko vars klack just fastnat mellan två kullerstenar. Hon försöker förgäves hålla balansen men faller som en klubbsäl ner i backen. Vid träffen slits mobilen ur hennes hand och likt en svala susar den i en vid båge genom luften innan den slutligen störtdyker och landar mitt på vägen. I samma ögonblick kommer en Kawasaki dundrandes och framdäcket lyckas träffa mitt i prick. Telefonen exploderar i samma ögonblick som Anki lyfter huvudet och med förfäran i blick ser hon halva sitt liv splittras i små fragment.

När vi rengjort hennes knä, som skrapats ganska ordentligt, ringer vi en taxi. Efter pliktskyldigt avvinkande släpper jag upp tänderna som varit fastnaglade i underläppen och låter leendet ta plats. Jag översköljs av mina egna låga känslor men låter inte det faktum att dom ens existerar hindra mig.

Jag knäböjer och placerar en ärlig blöt kyss på marken.

Av Lena Vikberg 22 okt 2001 11:00