Kopiorna är många - originalen få

Samtidigt som det blir allt tydligare hur artister strömlinjeformas för att följa minsta motståndets lag, idealiseras också bilden av "den fattige och bortglömde" som gör sin musik i den yttersta marginalen.

Eller som Lindskoug skriver i det senaste numret av Gidappa; "Folk som säger att all kommersiell musik är ointressant, att endast smala artister är något att ha, ger en väldigt onyanserad bild av verkligheten".

Visst, att hävda att man under åtskilliga år måste ha förbisetts med en gitarr och en portabel inspelningsstudio som enda sällskap - för att överhuvudtaget kunna åstadkomma intressant musik, är både förhastat och dumdristigt.

Jamaicansk ragga/dancehall är kanske det tydligaste beviset på att musik både kan vara superkommersiell och samtidigt väldigt spännande.

När klimatet inom den Jamaicanska musikscenen är hårt och konkurrensen stentuff tvingas artisterna att experimentera i sitt sökande efter nya rytmer och musikaliska uttryck. För att stanna i rampljuset mer än en månad krävs ständigt nya grepp och ett innovativt tänkande.

Samma sak var det under Motownsoulens storhetstid. Melodierna och texterna utarbetades efter ytterst kommersiella principer för att vara så allmängiltiga som möjligt - inget fel i det - då fanns ändå fortfarande ett utrymme där varje artist, inom vissa bestämda ramar, fick utveckla sin speciella stil och förmåga.

Det är lätt att lessna på musik där alla ojämnheter slipas ned och ingenting tillåts sticka ut - då försvinner även den enskilda artistens personlighet och särart.

Jodå, vissa kompromissar ständigt för att nå listplaceringar, men hur länge stannar de egentligen i mannaminne? För principen "lätt fånget, lätt förgånget" syns tydligt på topplistorna där vi numera vant oss vid att olika "one hit wonders" kommer och går från vecka till vecka.

Ända är det skamligt att se hur producenter och bolagsrepresentanter söker en effektiv formel för att nå olika målgrupper; hur processen startar med efterfrågan och auditions för att sedan sluta i ännu en "supergrupp".

Ofta verkar urvalsprinciperna mer beroende av ett "representativt" yttre än rent musikaliskt kunnande.

Men att förneka att det mellan varven även kan resultera i intressanta fenomen är befängt.

Det skrivna ordet har heller aldrig varit så likriktat som nu. Tillsammans äger de två största förlagen, inräknat underförlag, en skrämmande stor del av mediemarknaden. Nedläggningen av tidningarna Pop, Sound Affects SA och Bibel var bara en början - nu börjar även giganterna att inkräkta på och strömlinjeforma den övriga musikvärlden läs Bonnier Music.

Man kan inte låta bli att fråga sig; vad har hänt med den nödvändiga mångsidigheten och bredden? Någonstans bortom den sega och identitetslösa massan av bolags/förlagsprodukter finns de verkligt intressanta och kreativa individerna - frågan är bara hur och varför de egentligen förbises?

Signalerna som de stora bolagen/förlagen sänder ut är att, visst är det bra att folk har ett gediget intresse och kreativitet, men den måste självklart underkastas både efterfrågan och därefter marknadsanpassning.

Det är egentligen först när artisterna är mer cyniska än bolags/förlagsrepresentanterna som de får möjlighet att "nå ut", men har de då förtjänat framgång?

Kopiorna är många - originalen desto färre.

Av Johan Ohlsson 22 okt 2001 11:32