Handikappad? Skyll dig själv!

Stressade uppsyner och ett tempo värdigt vilken sprinter som helst. Människor är så upptagna, så stressade och så viktiga. Att missa en tunnelbana blir en vardagsmorgon bland det värsta du kan råka ut för.

I morse var jag som vanligt lika sen och stressad som alla andra viktiga karriärmänniskor. Möte bokat klockan nio och jag är redan sen. Forcerar snabbt spärrarna och siktar in mig på rulltrappan.

Där står en av Hornstulls innevånare och väntar. Under mina år här har jag sett honom flera gånger. Han är svår att missa. Det är en rätt krokig typ, lite sne så där. Han är gravt synskadad, har stora tjocka glasögon och en lång vit käpp. Jag tror att han är CP-skadad, för han pratar precis som min kompis som är det. Lite sluddrande och utan hel kontroll över munnen. Den krokiga typen har dålig balans och en arm som inte verkar fungera som armar ska.

Och det är därför han står vid rulltrappan och väntar. För den krokiga typen är det inte bara att kasta sig ned för trappan och raskt springa mot tåget. För är man både krokig och halvblind behöver man hjälp.

Men tror du folk stannar? Att någon lyssnar på när han försöker be dem hjälpa till? Att någon frågar om han vill hålla dem i armen?

Nej, alla stressar förbi och tittar bort. Krokiga människor får visst skylla sig själv.

Men så stannar en tjej till. Den krogiga typen sträcker ut sin arm och gör ansats att kliva på rulltrappan. Men då backar tjejen och den krokige tappar balansen. Som tur är lyckas jag putta undan tjejen som verkar vara rädd för kroppskontakt och håva upp honom. Jag får tag i en arm och sedan åker vi ned för rulltrappan, arm i arm, jag och den krokige.

Bakom oss står den undanputtande tjejen och stampar nervöst, hon kommer inte förbi oss. Tänk att behöva tillbringa ett par sekunder extra i rulltrappa. Vilken katastrof!

Det är sådant här som får mig att trappa tron på mänskligheten. Att vi anser oss vara så jävla viktiga att vi inte ens kan offra en minut på att hjälpa en annan människa. Att vi är så otroligt rädda för alla som inte ser ut precis som man ska. Att vi väljer att inte se det som känns obehagligt. Att vi pratar om hur viktigt det är med ett solidariskt samhälle, att vi minsann har fadderbarn i Nepal och att alla människor har ett lika värde. Men när det kommer till vår egen närmiljö får solidaritet en helt annan innebörd.

Vad gör det om vi blir fem minuter sena till ett möte om vi förklarar att det beror på att vi hjälpte en blind kille ned till tunnelbanan? Vilken kund, chef eller kollega kan tycka ett det är fel? Spelar det någon roll om vi missar en tunnelbana, då nästa ändå kommer inom fem minuter? Vad är det som gör att vi har så förbannat bråttom?

Det är dags att vi skärper oss. För ingenting kan vara viktigare än en medmänniska som behöver din hjälp. Inte ens ett möte en torsdag klockan nio.

Av Jennie K Larsson 18 okt 2001 16:30