Kvotering - reglerad orättvisa?

Argumenten för kvotering känns ibland helt otroligt märkliga.

Ett jämlikt jämförande av meriter hos samtliga kvalificerade måste alltid vara målet för en antagningsprocess oavsett syftet. Detta är naturligtvis ett omänskligt mål, men precis som Nollvisionen inom trafiksäkerhet, så är det den enda acceptabla målsättningen.

Varför är det ett omänskligt mål? Jo just för att det är en människa som fattar besluten. Anta att denne beslutfattare är fläckfritt jämlik när det gäller kvinna-man. Denne jämlika individ styrs ju utöver det av andra intressen. Personligt ansvar gentemot företaget, personlig kännedom och så vidare.

Ett kallt fakta är: En kvinna med ett nyfött barn är en belastning för en arbetsgivare, och då kanske framförallt för småföretagare. Det är otroligt negativt för en personalstyrka på 4-5 man om en av dessa dras med hög frånvaro på grund av sjuka barn eller sviter av en graviditet. De svenska reglerna för arbetsgivarens kostnader i samband med sjukskrivningar och annan frånvaro försvårar detta problem ytterligare genom att tillföra en ekonomisk aspekt till den direkt produktionsrelaterade.

Detta obarmhärtiga, kalla fakta måste man vara medveten om när frågor som dessa diskuteras. Och diskuteras måste det om vi ska kunna bekämpa problemet genom att bland annat hjälpa unga föräldrar, avlasta arbetsgivarna ekonomiskt samt acceptera sanningen om att barn skaffar sig förhoppningsvis de flesta av oss. En jämlikare föräldraroll när barnen växer upp hade spridit ut belastningen mellan faderns och moderns arbetsplatser.

Orsaken till Rytels skolas dåliga andel kvinnliga professorer beror antagligen dels på gubbvälde, men även på att mängden kvalificerade kvinnor är betydligt lägre än män. Det är en del av problemet som inte kan utplånas över ett årsskifte. Vi måste tänka långsiktigt.

Om man då inte tillämpar kvotering, vad skulle det innebära egentligen?

*Det skulle försämra företags möjligheter att få rätt person på rätt plats eftersom kvoter skulle styra där kunskap och erfarenhet borde vara avgörande.

*Det skulle förta prestationen och därmed den personliga stoltheten i ett karriärmässigt avancemang. Vem vill vara med om man inte är rätt lämpad. egentligen?

*Det skulle inverka menligt för anställdas förtroende för sina överordnade. Vem vill ledas av second best enbart på grund av att best hade fel kön eller etniskt ursprung?

*Det skulle innebära enorma rekryteringsproblem för, bland annat, nisch-företag. Hur skulle till exempel vi fartygskonstruktörer kunna konkurrera om länets ende tillgänglige projektledare med branschvana, om vi från början är förbjudna att anställa denne på grund att vår kvot inte tillåter en etnisk norsk - vi måste ha en finne den här gången. Istället kan vår ende konkurrent, som fyllde sin kvinnokvot, förra veckan passa på att tacka och ta emot.

Kvoteringen skulle, som jag ser det, hämma företagen, enskilda individer och strävan efter jämlikhet. Vem skulle det gynna? Folk som inte klarar att uppfylla kvalifikationerna för en befattning som de ändå kommer att få? Yrkesstolthet?

Visst vill vi ha rättvisa, men kvotering är inte vägen att gå.

Av Krister Hallberg 16 okt 2001 10:04