Julafton - inte som dom andra

Det bleka utanför var ingenting jag tidigare hade sett. Damer i rosa och nyonblåa byxklänningar reste sig och satte sig runt borden och bomberna hade aldrig varit så långt bort. Den tjugofjärde dagen i månaden hade sprungit ikapp oss och fyllt luften med loskor av förväntningar. Dom kallade det för julafton.

Mannen med det tilltufsade håret hade lugnat ner sig nu och somnat lite lamt i ett hörn, inget av de tidigare argsinta dragen syntes nu i hans ansikte, han hade slumrat till och blivit ett barn. Väggarna hade precis hunnit smälta hans ord och så även vi.

Jag minns att jag var rädd. Hela kvällen hade fortlöpt i krigstillstånd med höjdpunkter som slaget vid det konstiga trädet där mormödrar och mammor hoppade runt så att tjockisfettet dallrade, presentutdelningen och alla
skrikande ungar som inte ville ha eftersom dom mycket hellre ville ha annat, den genomskinliga vätskan som vandrade runt från bord till bord och mannen med det tilltufsade håret som sprang efter. Jag hade varit livrädd hela kvällen men nu hade väggarna hunnit svälja allt som hade slängts mot dem. Jag kände något lätta nerifrån magen, en näve grus som ramlade ur min treåriga mun och ner på golvet.

Vi hade anlänt runt sjutiden och direkt gått och satt oss vid ett bord. Mamma och pappa skämdes lite, dels för att dom hade svårt med språket och dels för den främmande miljön. Där vi kom ifrån hade man inga träd inomhus, folk med röda mössor förlöjligades och ingen kissade stående. Den rufsiga mannen snarkade något om grodor som hoppade och som var små. Jag visste då inte vad groda betydde.

Rummet i sig var väldigt litet men det kände som om att det vidgades mer och mer ju tröttare klockan blev. Människor som alla kände varandra sprang runt och inte ens de äldre satt still. Tavlorna ville gärna hänga kvar på tapeten och tapeten själv också men sånger sjöngs och danser exploderade och det var nätt och jämnt att vi befann oss inomhus. Det verkade som om hysterin låg kring det som föll utanför. Minutvis och flockvis, nästan systematiskt gick man bort till fönstret och grät en skvätt.

Barnen sprang ut och tog med små kalla bitar av det som var utanför och fascinationen klättrade på väggarna. Även dom små hoppade runt och det var även där på tal om grodor och vitt i håret och kletigt i munnen och man drog i mammors fett och klet och vitt och vitt och vitt. Själv kunde jag knappt prata eller gå så varje försök till kontakt med en jämnårig resulterade i tårar eller skrik från något av hållen. Jag höll mig därför i knähöjd med mina föräldrars utanförhet. Vi trängde ihop oss så gott det gick vid ett av borden och hoppades på att smälta in i varandra.

Mammor dansar väl inte runt träd. Jag förstod inte vad allt gick ut på, glaskulorna och glittret, allt som brann i fönstret, presenterna som ingen ville ha. Ingenting hängde samman, allt var som en enda lös deg av brunt som förflyttades släpigt i ringar runt trädet och glitter och presentpapper och celluliter och runt och runt och runt och jag var inte ens säker på att de själva visste varför och runt och runt och trädet fick en lätt grön färg i ansiktet och runt och runt och ingen ville ha presenter. Förutom jag.

Jag hade sett kuvertet tidigare under dagen, först lite obekymrat på byrån i hallen, en liten generad flik som stack ut ur min pappas jackficka och nu helt öppet på bordet. Jag slängde några vädjande blickar mot mina föräldrar. Dom svarade med leenden som sträckte sig från tandkronorna upp till öronen. Mamma sträckte sin hand mot bordet och tog kuvertet. Hon gjorde tecken till mig att hoppa upp på hennes stol. Jag påbörjade en färd upp för halt manchestertyg och snorhal sidenblus. Till slut hade jag tagit mig upp så att jag kunde se min mor i ögonen. Lite lätt busiga ögonvitor tittade på kuvertet, gav mig en puss och öppnade sedan den hemlighetsfulla papperspåsen. Vindpust.

En svensk tiokronorssedel singlade ut och lade sig ödmjukt i min hand. Pappret kändes som en tung fisk mot mina oerfarna fingrar. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag var överväldigad av magiken. Det bleka stjärnstoftet i texten som sade tio kronor, en hel stad av ansikten som gömde sig i sedeln och som bara syntes om man höll den mot ljuset. Känslan av siden mot hud. Mannen med det tilltufsade håret ville hem. Kvinnorna med neonskyltar fastspikade i fettet ville ha mer mat. Trädet tänkte på åksjuketabletter. Jag blundade och drömde om vad man kunde köpa med tio svenska kronor.

Av Navid Modiri 16 okt 2001 13:17