Wiggers With Attitude

Man kan, om man vill, läsa Fredrik Strages bok "Mikrofonkåt" endast som en rolig skildring av artisterna på den svenska hiphop-scenen. Men egentligen är den mycket mer än så. Nog för att den innehåller väldigt många roliga skrönor, men det viktigaste i boken hittar man då man läser hans i det närmaste sociologiska behandling av några fenomen inom hiphop-kultur både den svenska och den amerikanska. Kapitlet om så kallade wiggers, vita som vill vara svarta, är förmodligen det bästa jag någonsin läst om populärkultur, alla kategorier.

I inledningen skriver Fredrik Strage: "Kom ihåg att mycket av det som sägs inte är offentliga uttalanden utan vardagssnack, ord som under normala omständigheter skulle ha glömts bort så fort de yttrats".

Det är en god anvisning för hur man bör läsa vissa delar av hans bok. Eftersom han inte alltid intervjuar hiphoparna på traditionellt sätt, utan bara följer dem överallt med en påslagen bandare, får han onekligen med saker som inte skulle funnits med i en vanlig intervju. Som Strage själv skriver: "jag hade bara arbetat ett par veckor när jag märkte att det hiphoparna sa till mig sällan var lika intressant som det de sa till varandra".

De ständigt återkommande partierna med Ken och Big Fred är tydliga exempel på detta, Strage ställer nästan inga frågor alls, utan lyssnar mest till när de två rapparna gnabbas. Det är i princip bara när han är ensam med ett intervjuobjekt som det blir en regelrätt intervju, vilket inte är så ofta.

Ibland känns det som att förhållandet mellan Strage och hiphoparna han skildrar är ett slags ömsesidigt utnyttjande. För att han skall kunna göra sin research får han ge tjänster tillbaka; langa folköl åt Fattaru, betala Leila K tretusen för en superkort intervju, samt "låna ut" tusen spänn till Ken.

Genomgående för hela boken är att Fredrik Strage skriver på ett väldigt personligt sätt. De egna kommentarerna flödar, för att inte tala om de egna skrönorna, vilka ofta bygger på att han är full och gör bort sig:

"Felicia som dansade bredvid mig sitter vid ett bord med en latinokille i Wu Wear-keps. Han har stått nära högtalarna och diggat hela konserten. Nu gör han komplicerade gängtecken med händerna, rörelser som jag inte känner igen från vare sig "Boyz N the Hood", "Blood in Blood Out" eller någon annan ghettofilm jag sett. Halvpackad går jag fram och flashar lite gang signs för att imponera på Felicia.
-Vatos locos ése! ropar jag och gör Westside-tecknet.
Latinokillen stirrar på mig. Felicia ler besvärat och förklarar att han inte gjorde några gang signs. Han är döv och talar teckenspråk."

Det är inte så konstigt att Strage vill ta upp begreppet wigger. Han är smärtsamt medveten om att han själv har starka wigger-tendenser. När han blir utkastad från en krog efter att ha försökt supa Big Fred under bordet skriker han det första som kommer upp i huvudet åt dörrvakterna: "Rasistjävlar!"

Men Fredrik Strage har modet att skriva om wigger-fenomenet på ett annat sätt också. Istället för att bara skriva om hur löjligt det är, problematiserar han fenomenet och söker en förklaring i vitas bild av svarta som "exotiska", "rebelliska" och "sexuellt överlägsna", som verkar ha levt kvar ända sedan jazzens glansdagar. Ungefär som myten om svarta män och stora snoppar med andra ord.

Förutom den lysande analysen av wiggers behandlar Fredrik Strage på ett liknande sätt även andra fenomen. Svenska hiphopares fixering vid det amerikanska, lyxfetischismen, kvinno- och sexualitetssynen, och inte minst motsättningarna mellan underground och mainstream som verkar vara precis desamma i Sverige och USA.

Fredrik Strage har skrivit årets bästa bok om populärkultur.

Av gustav almestad 15 okt 2001 16:17