Mungiga, tandställning; rocken är död!

Gorkys Zygotic Mynci är inte bandet som sätter "ale" i "Wales". De är däremot ett av de bästa och - på ett väldigt underligt sätt - mest estetiskt tilltalande banden i världen.
Med "How I Long To Feel That Summer In My Heart" har Gorkys Zygotic Mynci på något egendomligt sätt tagit icke-estetiken till perfektion. Omslaget ser ut som en ovanligt löjlig Fanta-reklam från 1983; bilderna i konvolutet är så tramsiga att man undrar om formgivaren har slängt in dem där bara för att retas.
- Hihi, titta vad du ser löjlig ut på det här kortet, Richard!
- Äh, lägg av nu.

I den här totala avsaknaden av förutsägbar estetik finns kanske svaret på varför de är ett så oerhört älskvärt band.

1997, när Radiohead, The Verve och Oasis som bäst suddade ut alla gränser mellan brittpop och arenarock, släppte Gorkys Barafundle, ett album som varvade söta små popsånger på walesiska med gregorianskt mässande och tramsiga sagor om en trollkarl och en ödla.

Förra året släppte de en helt akustisk mini-LP där hälften av låtarna var instrumentala. Det finns en slags knivskarp naivitet i det som är svår att inte uppskatta. I sina bästa stunder är Gorkys Zygotic Mynci alltid på jakt efter popmusikens absoluta nollpunkt - efter en antites till uppkäftig attityd, nonchalans och skräniga riff.

Barafundle är en fantastisk skiva - inte för att den innehåller ett gäng bra popsånger, utan för att den är en slags fjantighetens geniala programförklaring. Varje låt är ett inverterat "fuck you" åt musik som tar sig själv på för stort allvar. "Euros Childs" sjunger om mostrar och fastrar, om hur trevligt det är ute i naturen - eller så sjunger han på walesiska, bara för att han kan. Ibland kompar nån på mungiga, ibland kör nån ett solo på nåt uråldrigt keltiskt blåsinstrument som jag inte ens vet hur det skall uttalas. Man kan riktigt föreställa sig hur resten av bandet står och fnissar i kontrollrummet.

På "The Blue Trees" från förra året gick Gorkys steget längre. De nöjde sig inte med att existera vid sidan om rockmyten - istället tog de sig tillbaka till en tid när Keith Richards inte ens kunde stava till heroin. "The Blue Trees" är så oerhört anspråkslös att man ibland undrar om den riktigt finns. Den känns mer som en bootleg inspelad i en walesisk lada 1936 än som en CD från det 21:a århundradet.

Med "How I Long To Feel That Summer In My Heart" lyckas de tillslut göra vad de har trevat efter under större delen av ett decennium.

De dödar rocken.

På "How I Long To Feel That Summer In My Heart" låter Gorkys Zygotic Mynci som ett modernt Beach Boys med tandställning och gröna kortbyxor. Avslutande "Hodgestons Hallelujah" är den sista spiken i den kista där rocken har legat och ruttnat de senaste 24 åren. Gorkys har utfört sitt uppdrag. Nu kan de med gott samvete ägna sig åt att valla får eller vad det nu är man gör efter att man har avlivat det sena 1900-talets viktigaste konstyttring.

Det hoppas jag nu för allt i världen att de inte gör. En ny skiva från det enda bandet i världen som på fullt allvar kan få för sig att döpa en instrumentallåt efter mul- och klövsjukan är alltid bland det roligaste man kan ha att se fram emot.

Av David Hylander 15 okt 2001 09:22