Ljudet av en knytnäve

När hon såg honom sitta där vid elden tystnade sorlet runt henne. Sakta närmade hon sig medan hon betraktade hans profil. Han sade något och skrattade till i samma ögonblick som han vände på huvudet, och deras blickar möttes. Plötsligt spelade ingenting längre någon roll, så länge han inte vek undan med blicken. Det gjorde han inte. Istället sög den henne så nära att hon till sist höll andan. När hon satte sig ner bredvid honom kände hon att hon var hemma.

Den natten varade för evigt. Midnattssolen slocknade aldrig och hennes unga ögon såg inte skuggans nyanser. Hans skratt lekte sig in i henne. Hans varma händer var mjuka mot hennes kind. Han slukade henne hel och hon lät sig ätas. När dagen föddes skildes deras vägar för att åter mötas i natten.

Nätterna växte till dagar, som växte till veckor, som växte till månader. Hans avväpnande charm och galna humor gjorde avtryck som närde hennes känslor. Långa stunder kunde hon sitta tyst och bara iaktta honom. Låta blicken smeka det vackra ansiktet. Känna en slags förundran över att han var hennes, över slumpen som styrt dom mot varandra. Hennes vänner blev statister i en gammal, sällan visad film. Det räckte med honom, han som till sist var det enda som betydde någonting.

Första gången han blev riktigt arg började hon skratta. Frukostägget hade kokats för länge. Gulan hade tagit ihop och var inte lika krämig som han önskade. Han lämnade bordet med ägget i handen. När han kastade det i sopkorgen skrattade hon. När han vände sig om och tittade på henne tystnade hon. Hans blå ögon hade en oförklarlig svart nyans som hon aldrig sett förut. Förundrat sänkte hon blicken innan hon steg upp och satte på pannan. Äggklockan ställdes på fyra minuter och sjutton sekunder, precis som han önskade. Inte ett ord yttrades innan han till sist fick frukosten som han ville.

Andra gången han blev riktigt arg skrattade hon inte. Hon var på arbetet när han ringde och undrade varför hon tagit in posten. Trots att hon hade en egen lägenhet bodde hon uteslutande med honom i hans lilla hus. När hon åkt förbi postlådan hade hon sett ett par brev sticka upp så hon hade tömt den och lagt breven på bordet. Det skulle hon inte göra. Hon skulle ge fan i det som var hans privata saker. Hon bad om ursäkt och lovade att det inte skulle upprepas. Integritet var viktigt för honom, det förstod hon.

Tredje gången han blev riktigt arg hann hon inte ens reflektera över varför. Dom hade suttit i soffan och pratat. Pratat om hans uppväxt och hans pappa. Hon hade sett att deras förhållande var en tunn röd linje, bräcklig och farlig. Hon led med honom och ville ge honom sitt stöd. Hjälpa honom att strida mot demonerna som härjade i hans inre. Han var fåordig och nästan stum. Barrikaderna var resta och taggarna pekade vasst utåt. Hon visste inte att ett förlupet ord kunde vara så minerat innan hon plötsligt blev vimmelkantig och yr.

När hon kände blodsmaken i munnen förstod hon vad som hänt. Hennes fingrar letade sig till ansiktet och hon kände en glipa i huden. En tand hade träng hål på skinnet. Nästan förvånat tittade hon upp på honom. Han satt med fjärrkontrollen i handen och letade bland kanalerna. Hans käkar var sammanbitna, tuggande på tomgång. Hennes ögon tårades när hon gick till toaletten. Länge satt hon på det nerfällda locket och försökte förstå varför.

Det kom en fjärde gång, en femte och en sjätte.

Livet blev en bergochdalbana utan ände. Samma tur varje gång. Intensiv närhet trängdes med slagen som aldrig slutade komma. Deras tårar blandades i nätterna som aldrig tog slut. Hon var lika nära som hon var ifrån. Skulden och skammen kvävde det lilla som fortfarande brann.

Hon blundade så länge att hon nästan blev blind.

När hon vågade se att hon närmade sig sin egen undergång tog hon steget som ledde henne mot en levande värld igen. Sakta tog hon längre och längre kliv till hon kom utanför hans räckvidd. Hon andades en ny luft och förstod att den unkna till sist skulle kväva henne. Det blev hennes räddning. Hon bokstavligen flydde och fann en frihamn som under ett år lotsade henne tillbaka.

Idag kan hon se tillbaka på det med en viss sorg. Hon önskar att verkligheten bara var fiction, men hon vet att det inte är så. Därför hoppas hon innerligt att dom ögon som varit slutna ska öppnas.

Av Lena Vikberg 15 okt 2001 13:50