En tripp till barndomen

Jag skulle vilja ha litet interaktivitet från er läsare nu. Jag skulle vilja att ni tänker tillbaka på barndomen, på alla de underbart idiotiska saker som ni gjorde. Och till de som inte hade någon barndom: Låtsas. Då kommer ni en bit på vägen.

Har ni nu bilden av era roligaste stunder framför er? Bra. Håll kvar den bilden ett tag. Tänk nu på era liv som de är nu. Kan ni säga att de är bättre? Jag tvivlar. Titta på snön där utanför. Ser den inte inbjudande ut? Det är inget snö ute. Nej. Men det kommer att vara.

Jag minns min barndom. Däremot minns jag absolut ingenting av mellanstadiet upp till gymnasiet. Jag mins inte heller vad jag gjorde för en vecka sedan. Min barndom var den överlägset bästa tiden i mitt liv. Vi vänner hade våldsamt roligt tillsammans, ofta med blodspillan. Jag minns speciellt hur jag spetsade en annan killes näsa på ett träsvärd.

Vi skulle börja fäktas, som man gör när man är barn. Kämparna ställer sig mittemot varandra. De gör sig beredda. Striden börjar. Det första jag gör var att jag stack svärdet rakt i näsan på honom, så blodet skvätter. Skitkul. När jag nu tänker på saken har samma killes näsa blivit spöad ytterligare en gång, men denna gång av min sköld. Det är kanske därför den ser ut som den gör. Fäktning är något jag alltså rekommenderar starkt, det är alltid lika roligt, även som vuxen. Jag kan rekommendera vägpinnar med reflexer, om ni bor ute i obygden och har tillgång till sådant.

När man var barn var man så underbart enkel. Intellektualism existerade inte, och det var underbart i sig. Livets stora frågor var inte viktiga, eftersom man hade svaren på dem. Må så vara att det inte var rätt svar, det var inte heller viktigt. Man behövde inte bry sig om konsekvenser, eftersom föräldrarna ändå tog hand om det efter en del förmaningar. Man behövde inte bry sig om Hitler. Man behövde inte bry sig om Usama. Man behövde inte bry sig om Britney.

Sedan började man skolan. Ni minns väl när ni började skolan? Alla fantastiska intryck, en ny klass som man inte hatade förrän efter ett tag, i bjärt kontrast med gymnasiet, där man hatade alla direkt. Man fick äntligen börja lära sig skriva och räkna. Men framför allt var alla så mycket större än en. Man var totalt livrädd för de hemska sexorna, som var dubbelt så långa som en, allra minst. Man gick tyst omkring ute på rasterna, och duckade bakom ett träd när man såg dem. Lyckan när man överlevt en rast är bland de största saker jag varit med om.

Jag minns speciellt en tjej, som gick i sexan när jag gick i ettan. Hon var syster till en tjej i klassen, och hon brukade hela tiden springa i fatt mig och krama mig, helt omotiverat. Förutom att jag var satans gullig, förstås. Det var i alla fall ett gäng jävla traumatiska upplevelser. Många av mina psykiska skador kan härledas från dem. Men det var en parentes. De första åren i skolan var fantastiska för de allra flesta.

Sedan minns jag också de omtalade snöborgarna. På vår skola hade vi två borgar, en i varje ände av snöplanen. Och varje rast utkämpades det nya slag i det eviga kriget mellan borgarna. Man hörde hemska historier om fasansfullheterna som fångarna utsattes för. En av myterna var om hur tillfångatagarna slängde ner fången i en grop, och sedan skottade igen gropen. Det är en av de mer trovärdiga historierna. Roligt var det i alla fall. Jag har tyvärr inga egna historier att berätta, min årskull var sorgligt pacifistisk när det gällde snöbollskrig.

Det våldsammaste jag har varit med om är ändå de så kallade "grötarna". De gick till så att ett gäng på tio personer gick ihop och hittade ett offer, som man genast slängde ner på marken, varpå hela gänget lade sig på personen i fråga. Vi brukade göra det uppe på en kulle, som alltid var alldeles isig och ojämn på vintern. Det roligaste som fanns var när hela högen råkade åka ner, och den stackars olyckliga stackaren längst under pressades med hela tyngden av alla andra ner mot den fina isiga marken. Det fanns faktiskt folk som ställde upp som frivilliga att vara underst, eftersom det var så roligt. Nöjet resulterade ofta i skrapsår på ansiktet, och andra ställen man inte kunde se. Underbart.

Jag har en sport att rekommendera till er. Snörugby. Den går till som vanlig rugby, det vill säga man tar bollen, försöker springa med den till ett visst ställe, och alla andra försöker hindra en genom att döda en. Det är ruskigt roligt. Så länge ni ser till att satsa ordentligt på de som är mindre än er, och ramlar så mycket som det är möjligt, vill säga. För det är faktiskt betydligt roligare att bli tacklad än att tackla, om man har hyfsat varma kläder på sig. En annan sak. Spela inte snörugby på hård snö. Det gör väl ont. Jag rekommenderar i alla fall den sporten varmt.

Nu när ni har trippat tillbaka till den underbara barndomen, känner ni inte hur ni vill ha mer av denna underbara enkelhet. Livet hade bara ett mål då, och det var att ha så kul som möjligt. Fantastiskt vad smart. Jag tror att vi alla behöver lite barnsliga nöjen, när skolan/jobbet känns tung och djävlig, och det är mörkt, dött och otäckt överallt. Så spring ut och gör änglar i snön, ni har bara resten av livet på er.

Av Emil Brännmark 13 okt 2001 14:41