Kapitel 4 - Änglavakt

Jag är en hora. En riktig jävla finsk horunge.

Att passa in är väldigt svårt om man är en finsk horunge. Det spelar ingen roll om du är rik, smal, trendig, svarar rätt på den lila frökens frågor, lyssnar på rätt sorts musik. Är du en finsk horunge så är du.

Hora var ett obekant ord för mig innan jag fick höra att jag själv var det. Detta blev en ny kunskap att lägga till min redan tunga ryggsäck.

Mattelektion med Mats:
- Två multiplicerat med fyra. Vad är det? Malin?
- Åtta, svarade jag så korrekt, snyggt, tufft, vackert som det var möjligt.
- Rätt, sa Mats och drog sina feta fingrar genom det sliskiga, gråa, tunna håret.
- Tre multiplicerat med fyra. Vad är det? David?
- Tolv!!!
- Rätt.
- Fyra multiplicerat med fyra. Vad är det?
- Någon? Va? Någon?, sa Mats och stoppade in en snus under den feta, blanka och rosafärgade läppen.
- Sexton, svarade jag. Det är sexton.
- Bra Malin, tror vi har ett snille här i klassen. JÄTTEBRA! VERKLIGEN!

Det var då jag inte skulle ha blivit glad. Det var då jag skulle tänkt att han lurade mig, men nej, en röst inom mig viskade och sa att jag var duktig. Bra Malin. I fem sekunder andades jag frisk luft, i fem sekunder kände jag hur vingarna bar, hur de lyfte och lät mig flyga med vinden. Hade jag då vetat att de sekunderna var de lyckligaste sekunderna på länge skulle jag aldrig släppt iväg dem.
- HAHAHAHAHAHA, Malin, HAHAHAH, din jävla FINNJÄVEL.
Klassen brast ut i ett skallrande skratt.

Mats bara stod där, rakt uppochner likt en smutsig vägg. Platt och rak.
- Nu får ni ta och lugna ner er lite, sa han med tveksam röst.

Mats var en tveksam man. Förmodligen hade hans liv präglats av elaka syskon, rädda föräldrar, knäppa mattelärare och kanske blodtörstiga vargar. Kanske hade också hans nacke blivit sönderriven, precis som min. Alltid klädd i bruna kläder, alltid hade han samma gråa, sliskiga frisyr, alltid stoppade han upp snusen under den feta, blanka och rosafärgade läppen. Alltid stod han bara rakt uppochner. Precis som att det regnade. Han gjorde varken till eller från. Det mest dramatiska han gjort var vid en brandövning. Då lekte han uppspelt. Han flaxade okontrollerat med armarna och torkade sig för den blanka pannan. Då såg jag att det fanns liv i honom, en eld tändes i hans annars gråa, kalla fiskögon. Ögon som annars bara var.

Lektionen fortsatte.

Två multiplicerat med tre, fyra multiplicerat med fem, sju adderat med tre, femtio dividerat med tio och så vidare, och så vidare i all oändlighet tills Sara, en av klassens pluggisar, räckte fram en gul liten lapp till mig.
- Här, ta den. Den är till dig sa hon och skar i mig med sina iskalla fiskögon.

Hörde hur klassen andades, hur varje hjärta slog så hårt så hårt, hur Mats stönade, hur Lollo stirrade. Öppna den nudå. Öppna den nudå! Jag vecklade upp lappen och såg min barndom passera revy. "H-O-R-A, DU ÄR EN JÄVLA HORUNGE." Jag var tvungen att läsa den gula lappen två gånger till. "H-O-R-A, DU ÄR EN JÄVLA HORUNGE." "H-O-R-A, DU ÄR EN JÄVLA HORUNGE."

Jag lockade på änglarna.

Sjung för mig. Säg att jag inte lever, säg att jag är död. Säg att det är en ond, ond dröm, säg att jag är död, död, död. Säg för Guds skull att vargarna är döda.

Jag hörde hur de smygandes kom bakifrån, kände hur skinnet lossnade i nacken och hur blodet sprutade. Långt in i skinnet trängde de, in för att slita ut varenda liten köttbit, suga ut varenda liten blodsdroppe. Smaka på min märg.

Det kom inga änglar. Jag såg dem inte, hörde dem inte, kände dem inte, kände bara hur nacken gick sönder och hur de lortiga klorna tog mitt liv ifrån mig.

- Fattar du nu Malin??!! Ingen vill ha dig här för du är en JÄVLA HORUNGE.

Klockan tickade, regnet föll, Mats stod och barnen stirrade. Lektionen fortsatte. Ingen änglasång.

Kanske hade deras vingar frysit ihjäl.

Av Marita Söderström 12 okt 2001 14:59