Finn fem fel

Det är perfekt i 85 sekunder, men sedan händer det som bara en idiot inte kan förutse. Allt kollapsar och det blir så där småfånigt ett tag. Som det alltid blir.

Det är låten "Four Seasons In One Day" jag talar om. Framförd av den antipodiska popgruppen Crowded House, med bröderna Neil och Tim Finn som sångare och huvudsakliga låtskrivare. Ni vet, de där med "Weather With You" och "Dont Dream Its Over".

Kan man gilla Crowded House egentligen? Kan man gilla en grupp som bär olikfärgade broderade västar på skivomslag? Kan man gilla en grupp där alla fyra sjunger med och stämsången alltid är närvarande? Kan man gilla en grupp som Irma Schultz en gång i Slitz nämnde som en av sina favoritgrupper? Kan man gilla en grupp med en trummis som ser ut som Paul Hester, som dessutom försöker skriva låtar?

Svaret är entydigt: Ja, det kan man. Man måste. Tyvärr.
Det är nämligen omöjligt att komma förbi faktumet att de spelat in en hel hoper bra låtar, att de har popkänsla. "Vi skapar hitsen" borde vara deras slogan, ingen annans.
Men varför - vid skapelsens dag - lämnade Gud ifrån sig bröderna Finn utan att ge dem den där sista matskeden förberedelse inför ett liv som musiker, den som skapar smakfullhet? Varför måste Crowded House vara bara en sjuttiofemprocentigt bra popgrupp? Varför ska det alltid kollapsa efter 85 sekunder?

Det är bland det mest irriterande som finns att tänka på hur det skulle ha kunnat bli om Neil och hans brorsa skitit i att anlita Mitchell Frrom och spelat in "Into Tempation" på en fyraka-nalsbandspelare. Det hade visserligen kanske inte blivit en hit, men det hade blivit mindre likt ett paket Bregott.

Smör blir det nämligen gärna när man spelar in i stora studios i Melbourne och Los Angeles och det finns hur mycket utrymme som helst för att spela in stråkar. Snyggt kan man möjligen kalla det, men det finns för mycket snygg musik i världen.

Dessutom borde någon proppa Neil Finn full med Tullamore Dew och skolkrita, så han slipper sjunga som en mes. Han skriver ju texter om att han är "safe in the wide open arms of hell" och att Gud kommer gående förbi i sexiga byxor. Men hur låter han? Suck...

Han har rätt i sin text. "Finding out wherever there is comfort / There is pain / Only one step away". Överallt där det finns tröst finns det smärta, bara ett steg längre bort.

Det är enkelt bevisat nämligen. Börja lyssna på "Four Seasons In One Day" på deras tredje album "Woodface" från 1991 och njut av hur perfekt enkel det är. Gitarr, röst, maraccas, bas, piano. Njut av trösten i 85 sekunder, för sedan kommer det in en mandolin och allt blir plötsligt lite jobbigare. Smärtan gör sig påmind. En del av de andra spåren på skivan ska vi inte ens tala om...

Men försök att inte tänka på det. Tänk på att det kan vara kul med Beatles-influerad radiopop ibland. Tänk på de där perfekta 85 sekunderna.

Av Jonas Jarefors 12 okt 2001 09:19