Det underbara med humanism

Humanism är en förutsättning för människans fortbestånd. Alla människor har lika värde oavsett ursprung och yttre omständigheter. För vem bestämmer att Jima från Ghana är mindre värd än Mats från Sverige?

Följ med mig till en annan plats en stund...

Kvällen var märkligt het. Luften var tung och skjortan klibbade mot Mats rygg. Svettpärlorna trängde fram i hans panna och fotsulorna brände. Längre ner på gatan låg baren där han stämt möte med sin flickvän. Han hoppades att ölen var frostigt kalla.

Det var dom, lika kalla som hennes andedräkt var varm mot hans kind. Dom satt längst nere i hörnet och njöt av stillheten och närheten. När dom nästan druckit upp bröts den. Fyra berusade män trängde sig in genom dörren och dråsade ner vid bordet bredvid. "Jima" ropade en av männen till killen vid bardisken. "Packa dig hit och ta med en runda öl" fortsatte han. Jima höjde handen som tecken på att han hört och började hälla i glasen.

Mats suckade och svor inom sig. Han var trött och oljuden trängde undan den lilla ro som infunnit sig. Lika bra att dricka upp och dra nån annanstans. Han tittade på sin flickvän som nickade i samförstånd.

"Vilken pärla du har grabben!" sade mannen när dom rest sig upp för att gå. Hans händer sträcktes ut och greppade hennes smala midja. Mats hann inte reagera innan mannen dragit ner henne i sitt knä. Han kände ilskan blossa upp. "Vad gör du?" sade han och tog tag i hennes handled. Mannens armar låg tätt runt hennes mage och när han drog kved hon till. Hennes ögon ropade på hjälp när hon förtvivlat försökte röra på sig. "Du doftar som en riktig kvinna" sade mannen och begravde näsan i hennes hår.

Mats kände äcklet sprida sig nere i magen och såg hur hans näve sköt ut och träffade mannens haka. Knogarna sved till. Innan han hunnit ladda för nästa kände han armarna brytas bakåt och låsas fast. "Det är dags att dela med sig lite" sade rösten bakom hans öra.

För första gången i sitt liv kände Mats oförställd rädsla. Han satt fast som i ett skruvstäd och kunde bara se när den jävla grisens händer letade sig in under hennes klänning. När dom vita trosorna blottades trodde han att ångesten skulle spränga bröstkorgen. Han hörde hur ljud trängde upp i strupen. Helvetes jävlar. Detta kunde inte ske.

"Det räcker, släpp henne". Jima bara stod där. Lugnt och stilla med ett basebollträ i handen. Tystnaden lägrade sig tvärt och mannen tittade förvånat upp. "Coola ner Jima, du får ditt när jag är färdig med henne" sade han och flinade.
"Släpp henne innan jag tvingar dig. Du får inga fler varningar". Jimas blick lämnade inte mannens. Den trängde sig ner där i dimman och armarna föll ner till sidan. "Det gäller honom också" sade Jima och nickade. När greppet lösgjordes kände han en lättnad han inte trodde fanns"

Att våga bry sig, att orka bry sig är humanismens grundsten. Mats och hans flickvän är tacksam för att den finns. Det är också Jima, som även står upp för den.

Av Lena Vikberg 12 okt 2001 16:54