Befria könet!

Jag fick häromdagen nys om en festival som just nu pågår på Stockholms universitet. Det var namnet, Befria könet, som direkt fångade mitt intresse. Framför mig såg jag avhuggna snoppar, men tankegångarna gick till feminism och ifrågasättandet av existerande könsroller. Intressant. Jag läste lite grann om aktiviteterna och bestämde mig för att sticka i väg på en föreläsning med teater- och genusvetaren och queerfeministen Tiina Rosenberg.

Föreläsningen som jag har valt att gå på skall handla om olika strategier för att befria könet. Jag förväntar mig att få höra teorier om hur man kan skapa ett mer jämställt samhälle ur ett feministiskt perspektiv och på tunnelbanan till universitetet funderar jag på om det kommer vara några nytänkande idéer om hur kvinnans underordnade ställning i samhället ska upplösas.

Jag irrar omkring på universitetsområdet och hittar till slut Allhuset, där föreläsningen skall äga rum. När jag närmar mig föreläsningssalen ser jag affischer som gör reklam för en fest med spelning av Strula med Siri och Vagina Grande. Utanför salen säljs tidsskriften Bang och en massa information om HIV delas ut. Väl inne i föreläsningssalen fastnar min blick på den regnbågfärgade gayflaggan som pryder podiet. En tjej som står med ryggen mot mig, har en T-shirt där det står att läsa: "Varför har dom hittat på ett ord då, som heter slicka, om man aldrig får göra det?", ur Madicken, av Astrid Lindgren. När hon vänder sig om ser jag att det står gayradion.nu med stora bokstäver över hennes bröst.

Plötsligt kommer jag på att hela tillställningen är arrangerad av Gaystudenterna och jag känner mig lite mal placé. Samtidigt blir jag nu ännu mer nyfiken på föreläsningen. Det visar sig att huvudtemat är ifrågasättandet av heterosexualiteten som norm och homosexualiteten som minoritet. Inte vad jag hade förväntat mig men minst lika intressant, faktiskt ännu mer intressant. Det är en fråga som inte har diskuterats så mycket de senaste åren, ju längre 90-talet har lidit, desto tystare har det blivit i den här debatten. Jag är idel öra när Tiina Rosenberg ställer sig vid sidan av det temporära, färggranna podiet.

Tiina Rosenberg visar sig vara en karismatisk kvinna. Det är uppenbart att hon redan är någon slags förebild för flera av åhörarna. Med några undantag har hon de allra flestas förtroende. Mitt kommer hon aldrig riktigt lyckas vinna, visar det sig senare. Det är mest tjejer som är där och lyssnar. Rosenberg inleder med orden:
- För tio år sedan hade jag precis vetat hur man skulle göra för att befria könet: Spräng skiten! Punkt slut. I dag har jag lite andra teorier som varken är hippa, coola eller ungdomliga på något sätt.

Rosenberg menar att det är heteronormativiteten som förtrycker och begränsar alla andra former av sexualitet. Alla institutioner i samhället backar upp heterosexualitet som en norm och kvinnor och män fungerar som heteronormativitetens vandrande reklampelare. Det finns så att säga inget kön att "dimpa in i", som Rosenberg uttrycker det. I stället föds man in i en sexualitet. Jag håller med. Visst är det så.

Sedan kommer då Rosenberg till frågan om hur vi skall avheterosexualisera könet. Och det är här jag börjar tvivla.
- Jag är en likhetstänkare, det har jag alltid varit, säger hon.
Med detta menar hon i stort sett att det inte finns några skillnader alls mellan könen. Hon frågar publiken om det finns något som kanske är bra med att ha ett kvinnligt och ett manligt kön och om det finns någon tydlig skillnad.
- Ja, kvinnan bär ju på barnet och har mens, säger en åhörare lite upprört.
- Men det är ju en ganska liten skillnad, säger Rosenberg och ler.
Många åhörare skrattar.
- Nä, en bär ju faktiskt på barnet och en inte, säger åhöraren ännu lite mer upprört.

Efter det här börjar Rosenberg tala om spermabanker som ett oerhört enkelt tekniskt alternativ, mycket enklare än ett samlag. Hon hävdar att kvinnor och män skulle kunna leva på varsin sida av den här spermabanken.

Och det är väl - så vitt jag har förstått det hela - det som queerfeminism står för. Att flera kategorier sexualiteter skall kunna finnas sida vid sida utan någon hierarkisk ordning och att olikheterna mellan könen måste minimeras. Rosenberg vill inte presentera några nya normer för framtiden utan en mångfald, även om det låter som en politisk klyscha.

För tio år sedan ville Rosenberg spränga könet. I dag är hon trött på att spränga sönder saker och ting. Hon tycker att andra verkar sköta det bra.
- Om vi spränger könet så sprängs inte bara World trade center utan hela världen, säger hon. Det blir helt tyst i lokalen. Jag blir olustig till mods. Känns konstigt att överhuvudtaget blanda in terrorism i frågor kring sexualitet.

Vid ett annat tillfälle säger hon dock att hon gärna skulle vilja "släppa en bomb" i den här debatten så att det händer någonting.
- Men då behöver jag lärjungar som ropar hurra! skriker hon ut över lokalen.

Jag går från föreläsningen som ett stort frågetecken. Jag håller med Rosenberg om att vi borde sträva efter att låta sexualiteter existera parallellt, utan några hierarkiska förhållningssätt dem emellan. Och jag tycker verkligen att homosexuella skall ha samma rättigheter som heterosexuella när det gäller giftermål och adoption av barn. Absolut! Självklart skall vi sträva efter att sudda ut tanken om norm och minoritet.

Men va fan! Varför lägga ner så mycket energi på att avheterosexualisera könet? Jag fick känslan av att många i den där salen verkade tycka att homokulturen skulle bli norm, att spermabanker skall ersätta traditionella samlag, är inte det lika fel då, men åt andra hållet? I kväll på universitetet tillhörde jag, som heterosexuell, en minoritet. I stället för att avheterosexualisera, tycker jag att man borde förstärka de sexualiteter som i dag är i ett underläge. Homo-, bi- och transsexualitet måste få existera parallellt med heterosexualitet. Utan att någon av grupperna skall anses mindre väsentliga eller mindre värda än övriga. Orden normal och avvikande borde flyga iväg långt bort från rådande vokabulärer. För vad är normalt och vad är avvikande? Det beror ju alltid på vem man frågar. Och alla svar är lika mycket värda.

Om man inte ser någonting som avvikande, då skulle alla människor kunna välja vilken sida hos sig själva som de vill plocka fram, vare sig den är av kvinnlig, manlig eller androgyn karaktär, utan att tillhöra en minoritet.

Kanske var jag överens med Tiina Rosenberg och hennes åhörare där i kväll. Kanske strävar vi mot samma mål - men med olika medel och uttryckssätt.

Av Sara Åkesson 12 okt 2001 17:04