Feminister ansvariga för våldtäkt!

Jag är inte direkt insatt i vad den allmänna feminismdebatten handlar om just nu. Kanske har det varit alltför tyst om ämnet i fråga? Har den rent av stannat av? Har vi nöjt oss med vad vi åstakommit hittills? Vi som kan kalla oss feminister, är vi nöjda som det är nu?

Jag personligen hade helt somnat ifrån hela ämnet. Usch, vad tråkigt det var med feminism. Senast jag hörde något från den fronten var när en nyhetsuppläsare i radio lite trött konstaterade att Sverige inte längre var Europas mest jämställda land. Sen dog det ut.

Okej, jag har inte ansträngt mig för att hitta tråden i den i dagens läge smygande och tassande debatten, men säg mig, har vi inte somnat på vägen när vi inte verkar komma längre än så här, eller var det bara jag som ensam tog en tupplur där vid dikeskanten och tänkte att nu får det vara för ett tag? Nu har jag vaknat till i alla fall, och om det skulle vara så att alla andra rusade vidare och lämnade mig kvar, så var snäll och upplys mig om läget. Jag misstänker dock att det var fler än jag som domnade bort för ett tag.

Jag vaknade av att jag blev arg, av att jag kände mig tvingad till att inta försvarsställning. Någon annan hade gjort slag i saken och visat hur mycket vi har kvar i frågan om jämlikhet, genom att ställa alla män ansvariga för andra mäns illgärningar. Jag syftar alltså på Johan Gybergs artikel här på Sourze. Tack för att du väckte mig, Johan, tack, tack.

För ganska exakt ett år sedan hörde jag en vän hålla en monolog om exakt samma sak. Om jag inte protesterar, alltså om jag håller käft och dricker mitt kaffe och sen tar bussen till skolan, så accepterar jag automatiskt. Om jag inte visar min ilska över att kvinnor ska behöva gå omkring och vara rädda på grund av vissa mäns brott, så är jag lika skyldig till deras rädsla som de som utför brotten. Det kan ju tyckas logiskt om man verkligen tänker efter. Om vi tysta låter dessa män fortsätta med vad de håller på med, våldta, trakasera, hota och mobba, så är det inte konstigt att den som utsätts känner sig livrädd, när det enda hon ser är gärningsmannens ansikte och vi andra som står med ryggarna vända mot henne. Ensam. Så visst borde det vara alla mäns skyldighet att säga ifrån!

Ändå blir jag arg när jag läser Johan Gybergs artikel och jag kryper ihop och intar den klassiska försvarsställningen tillsammans med många andra män som läser artikeln.

Inte fan tänker jag befatta mig med dessa män. Inte fan tänker jag låta dem ta upp min tid på grund av deras äckelfasoner. Att jag överhuvud taget fortsätter att kalla dem för män är en gåta. Jag ska inte behöva ta ansvar för att någon våldtar bara för att jag har samma kön som våldtäktsmannen. Och det tänker jag inte göra heller. Förmodligen kommer jag inte att göra mycket mer än att skriva den här artikeln och sen känna mig nöjd med det, när jag egentligen verkligen borde ta mitt ansvar, när jag dagligen borde ge uttryck för mitt avsky mot "de vidrigaste brott som kan begås mot en annan människa", för att citera Christian Hasselbergs svar på Gybergs artikel. Alla män borde göra detta.

Men ändå håller jag med Gyberg. Kvinnors rädsla är alla mäns ansvar. Dock inte för att de är utrustade med de biologiska attribut som placerar dem i facket för män, utan för att de är födda som människor. Det är som människor vi borde känna vårt ansvar, det är som människor vi blir medskyldiga till att kvinnor känner rädsla, till att andra människor känner rädsla.

Därmed vill jag i feminismens tecken också säga att ansvaret ligger lika mycket på kvinnan, eftersom även hon är människa. Kvinnan är lika mycket människa som mannen, och om jag inte har fattat det hela helt fel, så är det vad feminism i grund och botten går ut på. Att sudda ut könskillnaderna och ställa man och kvinna lika som människor. Det är ju ändå sa att skillnaderna mellan individer är större än skillnaderna mellan könen, och det är väl vad feminismen vill lyfta fram?

Att du är som du är borde alltså inte ha något att göra med om du är född till man eller kvinna, utan att just du är du, att du är människa och inget annat.

Därmed är alla ansvariga för att det förtryck som utövas i samhället stoppas, man som kvinna, just av den anledningen att vi alla är människa. Eller hur? Och nu, när vi alla är lika som människor, blir plötsligt vårt ansvarsområde enormt. Skulle någon klara av att ha alla onda dåd som mänskligheten begår varje dag på sitt samvete?

Om feminismen vill utrota synen på man och kvinna som två olika personlighetsdrag så kan man inte hävda att det ligger på alla mäns ansvar att kvinnoförtryck stoppas. Det är klumpigt, så oerhört klumpigt. Vad gör det för nytta annat än att stärka föreställningen om att den största skillnaden mellan indivder är att de är födda som män eller kvinnor?

Givetvis är det självklart att vi ska vända oss mot förtryckare och inte på något sätt acceptera kvinnomisshandel och liknande, men för att undvika motsatt effekt, att män ställer sig i försvarsställning, så måste ansvaret tas gemensamt, som människor.

Jag själv kände mig förolämpad som man när jag läste Johan Gybergs artikel, på samma sätt som jag tidigare känt mig förolämpad när samma anklagelser riktats mot mig, bara för att jag är man. Försvarsställning, jag intar en försvarställning så att jag kan försvara mig själv som man och den manlighet jag tillhör från de anklagelser från någon som säger sig representera feminismen. Feminismen blir plötsligt en fiende till mig och därmed också en fiende till männen som grupp. Jasså? Var det så det skulle vara? Var det feminismens syfte? I så fall vill jag inte representera den feminismen.

Vi har inte kommit längre än så här. Det är ju uppenbart. Jag tillsammans med andra män känner oss förolämpade för att kritik riktas mot oss som män. Att våra personligheter är påverkade av det kön vi tillhör har vi långt i från kommit ifrån. Är man man så är man på ett sätt, och är man kvinna så är man på ett annat sätt. Det är ingen biologisk faktor som bidrar till detta, utan samhället i sig.

Feminismen har gjort många felsteg enligt mitt tycke, men vi hade å andra sidan inte kommit någon stans utan den. Men när feminismen inte verkar göra annat än att skaffa fiender och provocera, så vet jag inte om jag vill vara med längre. Det känns som den tiden då detta verkligen behövdes är förbi. Åtminstone borde den vara det. Kanske är det dags för att ta ett nytt steg? Ett steg där vi alla ser vår skuld i vad som händer i samhället och tillsammans enar oss mot de skyldiga. Kvinnor som män. Det är i alla fall den feminismen jag vill stödja.

Av Arvid Jurjaks 09 okt 2001 13:59