Den sinnliga resan, del 2

Inser nu att det knappeligen blir någon vidare reseessä om vårt land och dess varelser utan snarare en klase tankar som kanske smakar sött i din mun och som lägger sig fint i magen. Luddig liknelse men söt.

Ord och språk fascinerar mig. Studerar faktiskt svenska på Malmö högskola nu. Kommunikativ svenska och till våren blir det retorik för hela CSN. Hej och hå vilket sjå men fantastiskt spännande. Sällan har jag känt en sådan entusiasm och begeistring över något tidigare. Språket formar oss och vi formar det.

Utan ett språk kan du aldrig finna dig själv eller ett värdigt liv. Värdighet hör kanske inte till men vi lär oss att språket är en oerhört viktig identitetsmarkör som det så fint heter. Visst är det så? Inbillar mig att som tvåspråkig ha dubbelt så stor tillgång till att uttrycka mig och mina tankar. Stämmer kanske föga men jag har väldigt lätt för språk mycket beroende av min flerspråkighet. Om ett språk är en tillgång, vad är inte två då?

Hur definierar vi vad ett språk är? Inte ens de skäggprydda lingvisterna finner svar, för en del frågor står sig bäst förutan. Jag älskar som sagt att tänka, grubbla, fundera och filura och det kan ingen ändra på. Om nu någon skulle vilja det, THAT IS!

För vad vore livet om vi inte stannade upp i karusellen och tänkte efter? Om vi inte tog ett "break" och började reflektera över saker och ting?

För de som inte tänker, är inga människor! Utan de är robotar som agerar mekaniskt utan varken samvete eller hjärta. Det finns människor som ter sig som robotar. Om vi tar medierna som ett exempel. Detta fenomen som fullkomligt dränker oss i information under våra liv. Då måste man kunna simma och ännu viktigare sila medievattnet.

För idag köper vi på tok för mycket som vi hör och ser. När Aktuellt basunerar ut världsbilden genom våra fönster mot omvärlden stannar vi då upp och sållar intrycken? Silar vi informationen när vi läser DN:s ledare eller köper vi grisen?

Visst handlar det mycket om prioriteringar. Ta sig tid att ifrågasätta och söka annan information men om man ser det som en vinst framöver kanske även de mest profithungrande och tidsrädda människor reflekterar. TID ÄR INTE PENGAR!!!
Tid är ett flummigt begrepp skapat av oss, kontrollfixerade människor för att mäta våra liv. För om du inte tar dig tid att leva spelar det ingen roll hur mycket kontanter du sover på.

För mig är pengar ondska som tar över en värld i all hast och slår ut dem som inte kan eller vill vara med och jaga kosingen. Det finns otaliga små samhällen och kulturer på jorden där människor lever i harmoni utan pengar och tidshets. Där tiden mäts i naturen och där mat odlas och byts emellan individer och familjer. Konservativt att jag vill stanna upp? Tänka till och hindra utvecklingen mot ett ragnarök i modern upplaga?

Jag vet inte riktigt men så länge vinstintressen och börsspekulationer föredras framför en simtur eller lek med ungarna ser allt otäckt mörkt ut. Är jag reaktionär för att jag vill att alla människor som lever även ska känna sig levande? Är det så bakåtsträvande att stanna upp och fundera över vad som verkligen gör oss lyckliga? För vad vill vi uppnå? Pengar, karriär och räklyx? Kärlek, vänner, familj, utbildning och älskog?

Jag tror eller snarare vet att det är så viktigt att man vågar och tar sig "tid" att stanna upp. Reflektera, vända ut och in och fundera över sitt liv och sitt jag. För om nu livets karusell spinner vidare utan att vi ibland hoppar av så blir vi lätt åksjuka och pirret i magen mattas av hastigt och olustigt.

Ännu en rökare i Nässjö. En nerstressad sådan, då vi stannat här i snart hela fem minuter. Sippar på en "Yalla", drickyoghurt med jordgubbsmak and a twist of lime. Välsmakande kontrast mellan mjölkskak och filmjölk. Givetvis heter den "Yalla", arabiska för att skynda. För vi lever våra liv i skyndandet. Hinna med, välja bort och stressa vidare. Nymoderna uttryck som "utbränd" gäckar våra sinnen. För vad är "utbränd"? När kroppen inte längre orkar med i hjärnans race? När psyket kollapsar för att vi inte hinner med, når fram?

Vad är det då vi ska nå? Vad talar för att vi måste leva våra liv så fort som möjligt för annars hinner vi inte allt som hinnas skall? I stressen glömmer vi att leva! För om vi skyndar oss genom livet för att hinna med, för att nå eller komma fram då glömmer vi lätt att leva under tiden. Vad är då syftet med jäktandet?

Förstår mig inte riktigt på vårt nutida tänkande, eller snarare brist på tänkande. För de som inte skyndar, de som stannar upp och frågar sig själva varför? Varför ska jag jäkta, vad är det jag måste hinna med? Vilket är mitt mål som jag måste nå? Det är de människorna som inte bara lever utan genom sitt ifrågasättande även blir levande.

Christian "Drum´n´bass" Lindberg stressade vidare till sin buss i Nässjö. Tåget var enligt hans beräkningar elva och en halv minut sent och det ger honom drygt fem minuter att nå sin buss vid andra sidan av spåret. Bussen som ska ta honom någonstans ut i smålandsskogar där hemmet väntar. Kanske en mammas varma köttbullar och ömma uppsyn. Vad vet jag? Men det är kul att fantisera. Utan fantasin dör vi. Inte kroppsligt men sinnligt.

Det filosofiska klurandet fortsätter i all oändlighet och jag ryser av välbehag när jag inser att inga begränsningar eller murar kan hindra det. Endast jag själv kan sätta P för mina tankebanor och grubblande. Det är ett betryggande och lockande faktum.

Christians plats bredvid "Se och Hör-damen" upptas nu av en liten grabb. Hans äldre vänner, kanske syskon, sitter på sätena framför och spelar kort. De är två, han en. Bredvid en dam som är uppslukad av ett fånigt kändiskryss i en ännu fånigare blaska. Han hänger nyfiket över kamraternas stolsryggar och deltar betraktande i deras spel.
Alla får inte vara med i spelet. En del stöts ut, andra väljer att inte delta.

Antar att det oftast i vår del av världen handlar om att sätta sig själv utanför. Men barnen i Afrika har inte valt den värkande hungern eller uttorkande törsten. De tillfrågades inte om de ville gå i skolan eller äta sig mätta.

Hellre sitter familjen Svensson och girigt tar för sig av de sommargrillade "flintastekarna" en Juliafton. Inte stannar de upp och tänker att maten skulle kunna räcka även till andra mindre lyckosamma om vi avstår från "vårt" kött.

Inte tänker storstadsyuppien till när han kammat hem högsta vinst i börsrouletten. Inte inser han att hans nyvunna lycka i pengar bekostas av att över 50 000 barn dör var dag för att de inte har mat att äta eller rent vatten att dricka.

Det är viktigt att vi stannar upp. Så viktigt att vi tänker till och ifrågasätter vår världsordning. Jag säger inte att familjen Svensson godtyckligt ska sända sina välgrillade "flintastekar" till barnen i Tanzania. Inte heller ber jag slipsyuppien skicka sin "ärligt" hopvunna lycka till de indiska skolorna.

Jag menar bara att vi måste använda det vi alla påstås ha mellan öronen. Det vi fått förunnade för att kunna tänka med. VÅGA IFRÅGASÄTTA!, VÅGA STANNA UPP!, VÅGA FUNDERA! För det kanske handlar om mod.

"En del saker måste man göra för annars är man ingen människa utan bara en liten lort".
Visst finns det sanning i Skorpan och Jonathans ord. För vågar man ingenting, då är man ingenting, för världen åtminstone.

Mörkret läser godnattsaga för landskapet runt omkring oss. Trivsamt mörkt. Alvesta nalkas någonstans därframme. Alvesta, Sveriges tågmecka. Där byter vi tåg för att fortsätta vår färd. Hur många går egentligen av där för att se Alvesta, för att Alvesta kanske är hemma. Alvesta är "Mecka" för att tillbaka i tiden ville vi inte att Växjö skulle bli en stad att räkna med, en stor stad. Så Alvesta, en liten by från början fick agera bytesmetropol. Måhända ofrivilligt men så blev det.

För min pappa är tåg religion. Om man frågar min pappa vad han tror på skulle han komma med en lång utsvävning om de nya X2000-tågen som flyger fram. Pappa kan allt om tåg. Han beställer hem de senaste och färskaste tidtabellerna och tågbroschyrerna som tänkas finnes. Både som kataloger och till datorn. Pappa behöver ingen klocka. Han hör när tåget kommer och då mumlar han lite danskt om att intercitytåg mot Göteborg minsann är fyra minuter försenat. Det är min pappa och jag älskar honom just för att han är han.

I våra liv finner vi våra trygga rum. Själsliga smultronställen där just vi hör hemma. Där vi kan känna oss säkra och stadda. Där vi är experter eller åtminstone kunniga. Pappa kan tåg, det har jag aldrig tvivlat på. När farfar levde satt vi i källaren och körde runt pebernöder på hans modelljärnväg. Pappa blev barn på nytt och när vi andra skulle gå upp och äta satt han kvar med knapparna och lät tåget köra runt, runt, runt. Pappa, pappa liten.

Under stressrökaren i Alvesta fick jag sällskap av en tös. Vi sa ingenting till varandra men vi delade vår njutning tillsammans. Då är ord överflödiga. Rökning är toppen. Nej nu ska jag ingalunda uppmuntra detta onyttiga sociala beteende, men hellre dör jag som lycklig rökare tio år tidigare än som miserabelt kolli på ett "servicehem".

Det här med mobiltelefoner är en lustig företeelse. Jag blev mobilburen -99. Då var det nytt och spännande åtminstone för mig eftersom jag inte riktigt hänger med. Nu kunde jag nås och nå vänner i tid och otid. Hurra, vad glad jag var. Nu är det en plåga. Svårt dock att skrota den. Det ringer och piper mest hela tiden och när batteriet äntligen dör ut kan jag dra mig för att ladda det igen.

Mina vänner hade lynchat mig om jag mördat min "nalle". För de kan av vana nå mig var jag än är och det är bekvämt så. Vi människor vill ha det bekvämt. Har vi det inte bekvämt försöker vi få det så. Ser nog inget större fel i det förutom att vi oftast har det bekvämt på bekostnad av andra människor.

Av Jens Larsen 03 okt 2001 15:43