När Gud blev high-tech

Det här debattinlägget handlar om Gud. Om Allah. Eller kanske Dionysos. Jag är nyfiken på Gud. Lika nyfiken som jag är på Harry Potter, Usama bin Ladin eller kanske Angela Davis. För vad är Gud egentligen?

Jag slår upp Gud i lexikonet. Där får jag inga svar. Vi kan ju historien om Adam och revbenet och Eva och äpplet. Vi kan också historien om Muhammed och hans Gabriel. Det finns på papper. Vi lärde oss det i skolan. Och konstigt var det. Judarna har ju fortfarande inte hittat sin Kristus. Dessutom fanns det andra religioner också som hade massa gudar i olika färger. I skolan hade man så mycket annat att tänka på att det inte fanns någon tid åt kruxet med Gud.

Om man ser bortom kristendom, judendom, islam och det man lärde sig i skolan är Gud något helt annat. Bortom moral och etik och andra sociala påhitt måste Gud vara något annat, något som jag kan ta till mig.

Jag åkte taxi häromnatten. Trött och lullig lyssnade jag till chaufförens teorier kring vad kultur är för något. Han hade ägnat många nätter på vischan åt att tänka ut det, förklarade han med en blinkning. Såhär funkar det alltså. Den mänskliga kroppen består av två skikt. Det ena skiktet är den fysiska kroppen som står med båda fötterna på jorden och jobbar nio till fem. Det andra skiktet är något man inte ser för det svävar någonstans däruppe. Det vill säga det andliga. Så länge man aldrig bryter sina vanor och fortsätter knega dagarna i ända når man aldrig till det där övre skiktet. Men räddningen, det är kulturen. Genom att stimulera hjärnan på olika sätt kan man bryta vardagslivet och snudda vid det andliga. Jag hann aldrig fråga honom vad för slags kultur han brukar utöva, eller om han var ett fan till Descartes.

Jag har länge avfärdat Gud som trams. Som en brist på självförtroende hos den enskilda människan. Precis som många andra i arbetslägret Gulag tack Jan Gradvall för den artikeln!. I Peter Wahlbecks program Nyfiken på Gud frågade han människor på stan om Gud. Alla svarade något i stil med "det är inget för mig" eller "usch nej varför ska man be till Gud" när de i själva verket säkert gör det utan att veta om det. De ber till Gud när de önskar att tandkrämen inte ska vara slut. Eller när en fotbollsmatch är på väg att avgöras. Eller när någon man älskar är på väg att dö. För vi kan ju inte tro att livet inte är mer än att tandkrämen faktiskt tar slut och människan man älskar faktiskt dör? Vi måste tro på ett Nangijala.

Och Gud - det är bara ett samlingsnamn för något som varje individ kan forma själv, efter egna mönster och pussel. Om vi finner det i ett marijuanarus, på en Indienresa eller i kaffesumpen har ingen betydelse. Eller som Dawson sa i senaste avsnittet av Dawson´s Creek: "Jag har inte bett till Gud sen jag var barn. Då var det mer av en önskan. En önskan som inte kan finna ord, som inte kan sägas högt."

Jag råkade se ett annat program om Gud. Ett sånt där prettoprogram där de sjunger psalmer i slutet, ni vet. De hade en gäst, en ung kille med blont hår. Det visade sig vara den avhoppade medlemmen i Mobbade Barn Med Automatvapen. Han berättade om sitt möte med Gud. Till en början kände jag en viss skepsis i vanlig ordning, men ju mer jag lyssnade desto mer förstod jag honom. Han hade ett sånt fantastiskt lugn. Programledaren ställde idiotiska frågor rörande hiphop och dess element. Han svarade att han helt enkelt valt en annan väg där hiphopen inte längre är delaktig. Hon läste upp reaktioner från gruppens hemsida där folk skrivit saker som "har vårt största hopp inom svensk hiphop blivit frälst? vad fan håller han på med?". Så kanske man tänker. Varför inte fortsätta trots denna nyfunna tro på Gud? Han bara skakade på huvudet. Det är svårt att återgå till det gamla när man gått vidare. Det handlar om en livskvalitet som inte rap-life uppfyller.

Efter programmet satte jag på en skiva gospel. America´s 25 favourite gospels and spirituals med låtar som Yes I´m A Believer, When God Is In The Building och He´s All Over Me. Gud är överallt. I kroppen, i väggarna, i luften, i potatismoset. Gud är lycka och kraft i en annars så sargad värld. Kanske handlar Gud mycket om att glömma. Det finns ju så mycket svårt.

Idag läste jag Aftonbladets söndagsbilaga. Efter ha bläddrat förbi "Kändisarna blir med hund" om den nya kändisaccesoaren, hamnade jag i "Finns Gud i din hjärna?". Där kunde jag läsa att mötet med Gud är en av hjärnans konstruktioner. Guds närvaro kan, med hjälp av high-tech-utrustning, observeras och dokumenteras. Det finns delar av hjärnan som bearbetar och styr vår rums- och tidsupplevelse. När vi har en andlig upplevelse slocknar de delarna vilket gör att vi känner oss bortom verkligheten. Hjärnan blir så överväldigad av den intensiva stimulansen som till exempel dans, meditation eller sång att den kopplar bort vissa sinnesintryck. I artikeln medföljde även en hjärna i genomskärning. Sedan kunde jag vända blad och läsa om Amelia Adamo-effekten.

När blev Gud konkretiserad? Gud kan väl inte vara en neurologisk företeelse? Jag blir ledsen. 2003 kanske vi kan få Gud per SMS. De stora IT-företagen lockar med "Koppla upp dig på Gud". Sjukhusen gör EEG-undersökningar på araber för att hitta spår av fundementalism. Gener manipuleras för att inte stöta sig med andra genuppsättningar...

Jag slänger tidningen och sätter på en skiva med Nina Simone, för just idag är hon min gud. På samma sätt som Allah är Gud när mina grannar knäböjer mot Mecka. Eller när det dansas på Plattan i hängivelse åt Krishna. Eller när det sjungs nayabingi i skogen för Haile Selassie.

Av Sanna Svanberg 02 okt 2001 15:34