Kulturkrönika 2 oktober

De flesta av oss anser att det "bara" handlar om underhållning men dokusåpan har en förförelsenivå som inte liknar något annat. Det engagerar och upprör men framförallt är det tillräckligt ofarligt att prata om att alla kan vara med. Och där vinner den.

Här har jag utkristalliserat tre teorier som dokutittare oftast är anhängare av: von Oben teorin, Den demokratiska teorin och Den liberala teorin.

von Oben teorin är den mest kontroversiella. Den går ut på att tittaren, eller betraktaren som man hellre kallar sig, ser på tv i vetenskapliga syften; för att analysera förruttnande företeelser i samhällskroppen. Det hela sker med block och penna i hand, inte i tevesoffan utan sittandes på en obekväm köksstol. Framförallt sker det hela hellre med monokel än med teveglasögon. Anhängare till von Oben teorin läser annars gärna DN-kultur och bekänner sig till den stockholmska kulturvänstern med allt vad det innebär. Oftast dras slutsatser med hjälp av klassanalysen, som man för övrigt anser vara ens viktigaste verktyg i livet. Deltagare i dokusåpor kommer uteslutande, enligt anhängarna, ur en utnyttjad arbetarklass som bör och måste befrias från tevekapitalets hänsynslösa grepp. "Nej, jag tar nog ett glas vin till."

Problemet med von Oben teorin är att så få tillskriver sig den öppet.

Den demokratiska teorin är den mest folkliga of course. Kärnan är att det är kul att få en inblick i andra människors liv. Att andra människor än kändisar får plats i rutan. Tanken att vi skulle alla kunna hamna där genomsyrar teorin och anhängarna låter poängtera att ingen minsann är finare än dom i rutan. Framförallt är man noga med att köpa alla felsteg som tas av deltagarna "De är ju bara människor". Anhängare av den demokratiska teorin är oftast de mest hängivna tittarna och låter gärna tevetittandet bli till ritual, helst under kollektiva former.

Den demokratiska teorin är klart populärast.

Den sista, liberala, teorin är simpel. Den går ut på att "Everything goes". Anhängare av den liberala teorin menar ofta att de skiter i vilket. "Folk får väl göra som dom vill, låt dom skämma ut sig för hela svenska folket om dom vill det." Det är individens fria val som står högst i kurs och även om man gärna dömer ut deltagare som fåniga bekräftelsenarkomaner så är man noga med att man egentligen inte bryr sig. Anhängare av den liberala teorin tittar ofta på dokusåpor men erkänner det ogärna. "Kollar lite ibland". I början av ett dokusamtal förnekar de ofta att de sett senaste avsnittet men är snart igång och filar fram de mest engagerade och långtgående storysarna om olika deltagare.

Liberaler bor sällan i förort.

Men bästa med dokuvärlden är att den snart är så nära dig. Inte där utan här, i verkliga livet. Om varje tevesäsong innefattar ett hundratal dokusåpadeltagare och varje deltagare känner minst fem personer och har en familj på minst tre personer i genomsnitt betyder det att på ett år har nästan 5000 personer en när och kär som är deltagare. Sig då att det gått fem år sen såporna började så betyder det att 25000 personer idag känner någon på nära håll. Om alla dessa i genomsnitt känner 8 personer, lågt räknat, har var 40:e svensk en dokudeltagare på hyfsat nära håll. Ge det ett par år till så sitter vi där med varsin i knät. Sug på den karamellen. är som är deltagare. Sig då att det gått fem år sen såporna började så betyder det att 25000 personer idag känner någon på nära håll. Om alla dessa i genomsnitt känner 8 personer, lågt räknat, har var 40:e svensk en dokudeltagare på hyfsat nära håll. Ge det ett par år till så sitter vi där med varsin i knät.

Sug på den karamellen!

Av Ali Fegan 02 okt 2001 15:07