Öga för öga, del 2

Läs del 1 först.

När begravningen var över gick de sju ungdomarna tysta hem. Hur kunde allt gått så fel? Vad hade de kunnat göra för att rädda Alexis? Kunde de ha gjort något över huvudtaget? Varför gick hon själv? Frågorna var många och svaren få. När de kom hem gick de och satte sig i vardagsrummet för att ha en lugn stund i minne till Alexis. Alla tyckte de synd om Rick. Det var för hans skull som hon gått dit. Han mådde inget vidare just nu. De hade suttit tysta en lång stund när Rick plötsligt sa att det var dags att ge sig ut och leta efter svinet som gjort detta. Tjejerna protesterade, dock utan något medhåll från killarna. Sent på kvällen gav sig killarna iväg för att påbörja sin spaning. De återvände till den plats där de hittat Alexis. Än en gång sköljde minnena över Rick. Han satte sig ner på knä och lät allt spelas upp inför hans ögon en gång till. När han lagt hennes huvud i sitt knä bad han Alexis att tala om vem som gjort henne så illa. Med sitt sista andetag sa hon; "Det var Zeb...", sedan dog hon. Tårarna rann sakta nerför Ricks kinder. Han reste sig sakta och sa till de andra att hon inte kunde ligga kvar där. Han lyfte upp henne i sin famn och bar henne till kyrkogården. Resten av gänget gick tysta bakom honom.
- Rick? sa John.
- Va?! svarade han.
- Vi måste dra nu, det börjar komma en massa folk nu.
- Ok, sa han även om han inte ville gå därifrån utan att ha fått tag på denne Zeb. De gick hem och planerade för morgondagen. Ungdomarna kom överens om att allihopa skulle gå dit dagen därpå. Det var ingen som gick och lade sig och som kunde somna direkt. Alla visste att det var en jobbig dag imorgon. Rick låg och tänkte på hur han och Alexis träffats, hur kort deras tid hade varit och vad de hade lovat varandra. De skulle alltid vara tillsammans, för evigt. Men nu hade deras drömmar slagits i spillror och någon skulle få sota för det. Begravningen hade gått så fort, han kände att han inte fått säga adjö till Alexis ordentligt. Rick gick upp och tog på sig kläderna och smög ner för trappan. När han stängt dörren drog han ett djupt andetag och började gå mot kyrkogården. På vägen dit mötte han delar av olika gäng han hade slagits mot och gjorde sig beredd på att slåss än en gång. Men till sin stora förvåning kom de fram och beklagade sorgen. Han nickade och fortsatte mot sitt mål. När Rick kom fram sjönk han ner på knä vid hennes grav. Han talade om för henne att snart skulle de få tag på den som gjort henne så illa och som förstört deras dröm om ett evigt liv tillsammans.

Följande morgon, när de andra vaknade och kom ner, satt Rick redan vid köksbordet. De tittade försiktigt på honom och förstod att han inte sovit en blund på hela natten. Efter en snabb frukost gav de sig iväg. Alla kunde de känna oron och spänningen som låg i luften. Stämningen var laddad till max. Alla som de mötte frågades ut om var Zeb kunde hittas. Ingen vågade svara och Rick blev mer och mer irriterad. När så skymningen föll gick de hemåt, utan att veta vart denne Zeb fanns. Diskussionen var livlig vid bordet. Hur skulle de få folk att tala om var han fanns? Skulle de sätta ut en belöning? Vad skulle då belöningen bestå av? Vem trodde de skulle nappa på det? Frågorna var många och svaren få. Till slut var alla så slutkörda och bestämde sig för att gå och lägga sig. Då knackade det försiktigt på ytterdörren. Alla tittade undrande på varandra, vem var det som kom nu? John gick fram till dörren och öppnade den försiktigt.
- Vem är du och vad vill du? frågade han personen utanför.
- Vem jag är är inte relevant, svarade personen. Vad jag vill är också fel fråga. Fråga istället vad jag kan göra för er.
- Ok, sa John, vad kan du göra för oss?
- Jag kan tala om för er var ni kan hitta Zeb, om ni fortfarande är intresserade förstås, svarade personen.
- Visst är vi det, men hur ska vi veta att det är sant det du säger? frågade Liza.
- Det får ni avgöra själva, jag kan bara säga vad jag vet, sa personen.
- Det är nog bäst om du kommer in istället, sa Rick. Personen som stått utanför klev in och tog av sig kepsen som varit långt nedtryckt. Då såg gänget att det var en tjej! Det hade de inte väntat sig. Hon och de andra gick in och satte sig i vardagsrummet. En spänd väntan började. Till slut frågade Mary vad hon hette. Först ville hon inte svara, men till sist sa hon att hennes namn var Trish.
- Vi har frågat så gott som alla vi kommit i kontakt med men ingen har velat säga något. Så hur kommer det sig att du vet var han är? undrade Steve.
- För att jag är hans flickvän, viskade hon fram. När chocken lagt sig hos gänget hämtade Liza något att dricka åt dem alla.
- Varför kommer du och talar om för oss var han är? frågade Rob.
- För jag är trött på att han flirtar med alla andra, svarade Trish. Det var det som hände den dagen hon kom och skulle köpa halsbandet åt dig.
- Zeb flirtade med Alexis?! utbrast Ken.
- Han flirtar med alla tjejer, men hon var den första som vägrade att låta honom röra henne. Hon bad Zeb dra något gammalt över sig, hon hade redan en kille och att den killen var värd att vänta på. Han var ingen slusk sa hon och det tyckte inte Zeb om så han försökte kyssa henne ändå. Det var hans största misstag för hon slog till honom rakt på käften och skrattade när han torkade bort blodet från mungipan, berättade Trish. Han blev som tokig och började slå henne, hårdare och hårdare. Ju mer hon blödde desto roligare tyckte han att det var. Man blev faktiskt rädd för honom. Det är därför det har tagit ett tag att våga komma hit och berätta detta för er. Hoppas bara att ni inte tycker illa om mig för det, mumlade Trish.
- Hur skulle vi kunna tycka illa om dig för något han har gjort? undrade Mary.
- Ville komma tidigare, men han har hållt oss under uppsikt, sa hon med gråten i halsen.
- Vart ska du ta vägen nu då? Du kan inte gå tillbaka, sa Rob.
- Jag måste tillbaka, annars förstår han vad jag gjort.
- När det här är över så kommer du med oss hem, bestämde Rick. Han hade suttit tyst hela tiden och bara lyssnat på vad hon sagt.
- Ingen vågade be honom sluta, för då hade han slagit oss med, sa Trish.
- Den där Zeb är ju farlig, och knäpp! utbrast Steve. Ungdomarna började göra upp planer med Trish om när, var och hur de skulle göra med Zeb när de fick tag på honom. Innan hon gick sa de åt henne att vara väldigt försiktig och inte göra eller säga något som kunde göra Zeb misstänksam. Hon lovade. När hon gått fortsatte diskussionen till långt in på småtimmarna.

Dagarna gick och det började dra ihop sig för den stora dagen. Nervositeten och oron låg tung i rummet när de gjorde sig i ordning för att möta Trish. De stängde ytterdörren och tittade en sista gång på varandra, ungefär som om de visste att något hemskt skulle hända, innan de gick mot mötesplatsen. Trish skulle stå där och vänta på dem, men när de kom fram såg de inte henne någonstans. Då visste de att något var riktigt fel. Hur fel skulle de snart få veta...

Av Viveka Lundbom 28 sep 2001 13:11