Kulturkrönika 25 september

Någonstans i mitten av filmen ville jag bara stänga av. Hulkar lite, försöker släta ner håren som rest sig i nacken och sätter mig upp i tv-soffan och ruskar om mig. Sent häromnatten gick reprisen på dokumentären "Se mig" där vi fick en dyster inblick bakom hjärnbalken på 6 personer som alla har det gemensamt att de vill bli kändisar. Eller inte riktigt, helst av allt vill dom bli kända själva men om det inte funkar räcker det gott och väl med semikändisskap så att man får vara bland dom som är kända. "Så att lite av stjärnglansen fastnar på en", som Daniel, en av huvudkaraktärerna och reporter på svensk Damtidning, förklarar det.

Fadde, dörrvakt på kändistäta Spy bar i Stockholm, garvar bara när han får frågan om han har makt. "He he. ja, kanske." Ehh... en idiot? Ja, kanske. Strax innan han bestämmer sig för att hårdneka ett gäng förortsbrudar. Lätt, om man är på rätt sida av repet, har en fot inne.

En av förortsbrudarna som nekades inträde är hemkunskapslärarinna och har som enda mål i livet att bli känd "Det finns inget annat för mig. Jag ska härifrån, så är det bara!" Känslan av att vilja ta kontroll över våra liv finns hos oss alla. Men målet? Hon är den enda av de 6 som man får en känsla för som inte enbart består av aggressioner. Hon är så långt ifrån man bara kan komma och hon vill det mest, hjärtligast. Alla dom andra i filmen är redan där eller har på ett eller annat, mer eller mindre cyniskt, självförnekande sätt sett till att de fått in en fot.

Som Pernilla. Hon var en gång i tiden ihop med Martin Dahlin. Idag är det enda synliga spåret kvar av honom en pärm med klipp ur Hänt i veckan. Förutom då att hon fortfarande får inbjudningar till de riktiga festerna. Men hon vet att det är falskt där. Hon kan vittna. Hon säger att det är kallt där. Ändå går hon dit. Fastän hon egentligen bara, som hon själv säger, "vill vara en god fé". Göra något som betyder något. Lilla vännen då...

Likadant är det med Agnieuschka - fotomodell och student. Hon är redan där men tydligen nerputtad till B-listan på festfixaren Bindefelds inbjudningslistor. Anledningen säger hon själv är att hon började på Komvux och inte hade tid att vara där det hände. Sånt gör man inte obestraffat. Hon är inne, kan vittna, hatar det, men fortsätter gå. Smart?

Den sjätte personen är Karin Flink, Robinson Karin. Henne tänker jag inte ens kommentera.

Okej, men vad är det för fel på dom då? Man plockar fram lilla hobbypsykologen och vips så har man svaret: De fick inte tillräckligt många kramar när dom var barn.

Men kom igen. Det räcker inte. Ska man skylla på systemet igen?

Av Ali Fegan 28 sep 2001 16:23