En idiot till back

Jag vet, jag är inte den där stjärnan i laget som alla drömmer om och som alltid syns. Inte heller är jag dåren som står och skriker i målet, jag skrek för mycket för det...

Istället så är jag mini-stjärnan, den som aldrig syns och bara ibland glänser till och är helt suverän! Tyvärr så är jag bara suverän när jag har roligt.

Jag och mitt lag skulle spela i skol-DM i innebandy. Första två matcherna, uttagningsmatcherna, vann vi överlägset. Med fem vältränade fotbollsspelare i laget och en liten ettrig sak som back, så kunde vi inget annat. Så därför var självförtroendet på topp när vi åkte iväg till Klippan för att spela. Vi var verkligen självsäkra, vi tog ett titt på de andra lagen som spelade, kom fram till att Klippans pojklag verkade vara riktigt bra. Men tjejerna såg vi inte en skymt av.

Vi bytte om, och kom ut till planen lagom till att vi skulle börja värma upp. Då såg vi det andra laget. Välklädda spelare, med kanariegula dräkter som säkert var splitt nya. Där stod vi i våra blå och lite halvsjaskiga tröjor och började så smått undra var det var för storlag.

I början av matchen var vi fortfarande kaxiga, men inte så länge till när vi upptäckte att de ledde. Då väcktes aggressiviteten, vilket bara resulterade i att jag fick en varning för slag på klubban. Att jag dessutom frågade domarna om de var blinda när de för andra gången gav Klippan-laget straff, gjorde nog sitt det också.

När vi åkte hem, var vi förkrossade över den fruktansvärt dåliga matchen. Vi hade ju blivit utskåpade av ett lag som inte ens spelade som ett lag, utan med ego-spelare! Allt kändes totalt hopplöst och väl tillbaka på skolan, fick alla veta hur usla vi hade varit.

Några månader senare var det dags för skolavslutning. Alla satt och var uttråkade, när skolan meddelade att de hade några priser att dela ut. Ett av prisen gick till flickorna i klass 8b, min klass! Det var ett pris till oss som hade spelat innebandyn! Vi gick fram, och tog emot vad som likande guldmedaljer för att vi hade vunnit skolans eget mästerskap.

Och trots att vi då hade förlorat, så insåg jag något då som har inverkat på hela min fortsatta idrottskarriär. Att trots pokaler och medaljer, trots förluster och bittra tårar, så är det mening att all idrott ska vara rolig. Är den inte det, så vinner man inga matcher.

Det har jag tagit med mig nu i dagarna, då handboll och basket är mina stora favoriter. På varenda gympalektion så är det alltid jag som gör dumma grejer och får alla att skratta. Men det bjuder jag på, för jag har aldrig spelat så bra som nu.

Hur matchen slutade? 12-3 till Klippan. Som sagt, vi blev utklassade.

Av Katarina Jönsson 27 sep 2001 14:19