Kapitel 2 - Änglavakt

Lektion i hur man inte bör vara.

- Anders?
- Mm.
- Marcus?
- Öhhhh, jaa.
- Sara?
- Ja, fröken.
- Lollo?
- Ja, va fan är det?
- Inte den tonen tack, du är i skolan nu, inte hemma! sa fröken som desperat försökte hålla ordning i kaoset. Fröken hade alltid matchande kläder. Antingen den bruna dräkten; brun blus, beiga byxor, bruna skor, bruntorange halsband, bruna dinglande örhängen eller så hade hon på sig den lila dräkten; lila klänning, lila hårband, lila skor, lila örhängen och lila läppstift. Hon var sådan, det skulle matcha. Fröken brukade berätta sagor för oss. En gång om året, vid jul när hon ville skapa julstämning. Glimrande ljus på bänkarna, släckta lampor, fördragna fönster och stakar i fönstrerna. Det var enda gången på året fröken var en riktig fröken. Vid julsagostunden. Då älskade jag skolan. Då var skolan en förunderlig plats.

- Malin?
- Malin??
- MALIN??!!
- Öh... oj, ursäkta förlåt. Ja, jag är här.
- Du får se till att gå och lägga dig tidigare om kvällarna så du orkar hålla dig vaken i skolan, sa fröken och rätade till det lila hårbandet. Idag var hon lila. Jag hatade verkligen det där förbannade jävla lila hårbandet. Hon såg ut som en förvuxen skolflicka med det där töntiga bandet i håret.

Fröken var feg. Hon var en riktig jäkla feglort. Hon var en av dem med fiskögonen. Hon var död. Totalt död. Stirr, stirr.
- Idag ska vi lära oss alla Nordens huvudstäder, sa fröken och putade med läpparna. Norges huvudstad heter... Någon?
- OSLO! OSLO!! Den heter OOOSLOOO! skrek Jenny tills ögonen höll på att poppa ur.
- Rätt Jenny! Bra! Vi går vidare. Vad heter Danmarks huvudstad då? Kanske Lollo kan svara på det?
- Öh... inte fan vet väl jag eller? Öhh... det är väl det där jävla Köpenhamn?
- Rätt Lollo. Fast du får ett minus i protokollet med tanke på alla svordomar. Minus för dig!
- Så, Finlands huvudstad. Vad heter den?
Det blev alldeles tyst i klassen. Någon fnissade, någon hånlog, någon dog.
- Ingen som vet? Frågade fröken och såg lila ut.
- FinnMalin vet. Hon vet för hon är så jävla finnäcklig. Hon vet! sa Jenny.
- Vet du det? Frågade fröken mig och såg jävligt äcklig ut.
- Ja, smög jag fram. Jag vet det fröken, kan du förstå det. Tänk för att jag vet det hade jag lust att skrika åt henne. Men jag höll tyst.
- Få höra då, sa fröken och såg ännu äckligare ut.
- Helsingfors.
- Bra Malin. Bra! Ja just ja, du är ju halvfinsk. Lite orättvist för de andra barnen, försökte hon skämta till det. Ja, det är väl i Finland man badar bastu och äter såndär tjockkorv? forsatte hon. Det är väl också väldigt vanligt med knivbråk där? Usch, verkar vara ett farligt land. Vilken tur att du bor här då, fortsatte den konstiga varelsen med det lila hårbandet.

Men där hade hon väldigt fel i en sak. Det var inte tur att jag bodde här, här i Sverige. Det var rena rama katastrofen att jag hamnat här. Förstod inte hur mamma kunde vara så dum att hon flyttade till Sverige och skaffade sig en svensk karl och födde mig här i Sverige. Förstod hon inte vilket kaos hon skulle skapa? Ibland undrade jag om hon hade märkt av de döda fiskögonen. Hade hon någonsin känt döda fiskögon tränga in i henne bara för att stirra?

- Island kvar. Vad heter deras huvudstad?
- Reykjavik, sa Anders.
- Rätt! Eftersom det är ett svårt ord att stava får ni ordet Reykjavik i läxa till i morgon.
R E Y K J A V I K. Skrev hon med stora bokstäver på den gröna tavlan.
- Hej då! spydde fröken ut överlycklig över dagens slut och önskade alla en fortsatt trevlig dag. Precis som den här dagen varit den trevligaste dagen i mannaminne. Precis som om jag inte var en finsk finnjävel, precis som om änglar inte fanns.

Vägen hem var alltid farlig. Bakom varje knut lurade det en fara. Bakom varje knut ylade det små elaka vargar med blodstörstiga käftar och vassa, lortiga klor. Vissa dagar hade jag tur då de redan blivit matade, då slapp jag dess käftar, andra dagar som den här stack de klorna i mig och slet mig i blodiga stycken.
- Titta vem som kommer häääääär. En finnjävel. Tjena FinnMalin! Har du fått nåra pattar än då? Få känna!

Jag ökade mina steg, trots att de säger att man ska stå stilla när man möter rovdjur, och kände hur svetten började rinna. Gode gud sänd mig en ängel!
- Varför har du så bråttom? Längtar din finska hormamma efter dig?

Snälla, sänd mig en ängel. Hjälp mig NU! Han drog tag i min jacka och spottade mig i ansiktet. Knuffade ner mig på backen och slog hårt på mina knölar till bröst.
- Ha, har du inte fått några pattar än? HAHAHA, FinnMalin är platt, platt som en vägg. Platt, platt, platt.

Jag kände hur fiskögonen runtomkring stirrade på mig, stirrade som döda stenar. Det värkte i mina knölar och det kletiga spottet rann sakta nedför min kind. Sänd mig en ängel bönade jag. Han släppte taget och lät mig gå.
- PlattMalin, FinnMalin, FulMalin, TjockMalin, ÄckelMalin!

Jag sprang därifrån, fort som jag bara orkade. Man ska inte springa ifrån rovdjur, jag vet, men jag var tvungen. Vågade inte stanna kvar hos dem. Ville inte dö. Förresten tog de mig varesig jag stod still eller sprang. Så därför sprang jag. Fort som mina ben bar mig.

Hemma åt jag en bulle, drack ett glas kall mjölk och sa att jag kände mig sjuk. Skulle nog inte kunna gå till skolan i morgon. Mamma kände på min iskalla panna och sa:
- Du verkar inte ha någon feber så du får nog gå dit i morgon ändå.

Jag kände hur vargen rev tag i min nacke så jag slöt mina ögon. Sänd mig en ängel. Ge mig åtminstone vingar.

Av Marita Söderström 24 sep 2001 09:54