Kapitel 1 - Änglavakt

Om hur änglar skyddar och hur vargar dödar.

1.

Din feeeta finnjävel!!!!!! Orden rev min stackars knubbiga nacke hela vägen hem från den svenska mellanstadieskolan. Din feeeta finnjävel. Orden rev och slet i mig likt vargar som sliter sönder sina byten. Riv och slit. Riv och slit. Jag blödde, men det var ingen som såg. Ingen såg att den feta finska flickans hjärta höll på att förblöda. Nog stirrade dom allt, men ingen såg.

Det var en alldeles vanlig dag i en alldeles vanlig mellanstadieskola i det alldeles vanliga Sverige, som detta scenario utspelade sig. Inte alls speciellt längesedan, kanske tio år sedan, kanske åtta. Tiden spelar ingen roll, tiden bara finns, och tiden läker inga sår. Den som påstod det har inte fått sin nacke sönderriven, heller har den inte smakat på förblött blod. Ärren finns alltid kvar och blodet får man aldrig åter.

Mammas bullar var alltid varma, alltid feta, alltid söta. Nygräddade tillsammans med ett glas iskall mjölk. Det var gott, det var underbart, det var kärlek. Mamma klappade mina kinder och sa att allt var bra. Allt sker enligt Guds vilja. Hjärtat blödde och nacken stramade.
Vargen viskade tyst i mitt barnsliga öra. Vem är rädder för vargen här? Jag, jag, jag, svarade jag. Jag är rädd. Snälla, ta mig inte.

Varje kväll hoppades jag att Gud, mamma, pappa, vem som helst skulle rädda mig från att bli uppäten. Hoppades att någon skulle plåstra om min nacke och rädda mig från vargens käftar. Men ingen såg. Alla bara stirrade. Likt fiskögon.

Kanske var det jag som krävde för mycket. Kanske var det jag själv som lockade på vargen. Kanske jag också skulle varit som dem med fiskögonen, stirrandes och död. Men tyvärr, jag klarade inte det. Som elvaårig finsk finnjävel klarade jag inte av att vara död. Jag ville leva.

När mörkret kom, brukade jag sjunga tillsammans med änglarna. Vi sjöng så att det ekade ända längst bort i hela universum. Vi sjöng så stjärnorna glittrade och månen lyste. Dom lät mig flyga med dem långt bort i den kalla, klara natten. Dom visade mig de mest förunderliga platser. Platser där liv var tillåtet, platser som för en stund plåstrade om mina sår, stoppade det droppande blodet. Jag fick vara jag. Jag fick leva och det var min enda önskan. Att få leva. Dessa platser gav mig hopp. Ett hopp som aldrig lämnat mig, hoppet har alltid funnits där. Ibland har det gått i ide, men har ändå vetat att en dag kommer det kika fram igen. Det kommer kika fram när våren och ljuset börjar närma sig. Jag har vetat det och jag vet det. Ibland kan man få vänta lite, men det kommer. Den gång det inte kommer sol efter regn, då kommer heller inget liv att finnas och då spelar heller inget någon roll. Så länge det finns liv, spelar allting roll. Därför ville jag inte lämna hoppet.

Vem är rädder för vargen här? Jag, jag, jag säger jag. Jag är rädd. Änglarna lämnar mig, mörkret försvinner, sången dör, stjärnorna slocknar och det är morgon. Dags att möta de döda fiskögonen.

Av Marita Söderström 24 sep 2001 09:16