Öga för öga... Del 1

Regnet öste ner. Kyrkogården låg öde, förutom de fem ungdomarna som stod vid en nygrävd grav. Plötsligt hördes en siren och ett skarpt ljus sken där de stod. Ungdomarna började springa. Sirenen och ljuset stängdes av när de försvann ut från kyrkogården. Men de märkte inte det. Det enda som hördes var deras fotsteg som ekade mellan husväggarna. Efter att ha sprungit en bra bit kom de fram till "sitt" hus. Huset såg ut att vara övergivet på utsidan, men på insidan såg det annorlunda ut. Tre snabba knackningar och de släpptes in. De fem ungdomarna var: Steve, Ken, Liza, Mary och Rob. Alla var de med i en "överlevnadsliga". De ägnade sig åt lite allt möjligt, till exempel inbrott, häleri och andra saker som gjorde att de hade mat för dagen. Varje liga hade ett eget område att regera över och att försvara mot de andra ligorna. Deras område var ca tio kvarter åt varje håll från där deras hus låg.
- Varför kommer ni redan för? undrade John. Det var han som hade öppnat dörren åt dem.
- Snuten kom och flög över oss, vi var tvungna att dra, svarade Rob.
- Hann ni begrava Rick då? frågade John nervöst.
- Vi hann läsa en bön för honom med, sa Mary.

Två år innan allt detta hände var det en lugn och fin plats att bo och leva på. Alla hade någonstans att bo, vänskapen spirade och alla var nöjda och glada. Utan förvarning brakade allt samman. Kriget kom. Kallt och hårt. Vem som startat det visste ingen, inte heller varför. Ett totalt kaos utbröt. Människor ville bort ifrån allt det onda som höll på att ske och ingen brydde sig om hur de kom där ifrån, bara de gjorde det. I paniken som växte dag för dag ökade brottsligheten också. Hus började förfalla, folk flyttade ut från staden och började ett nytt liv ute i skogen. De som inte drog ut till skogs blev rånade och dödande på öppen gata. Bara de riktigt starka och mest våghalsiga stannade kvar. Alla slogs om minsta sak, om inte för att ha det själva så för att göra livet surt för någon annan. Pengar blev hårdvaluta och den som hade pengar klarade sig bra. Andra människor fick leva på vad de kunde hitta; bark, rötter och gamla sopor. I stadens centrum var kaoset totalt. Vapen, som inte använts på flera decennier, användes nu med en intensiv och glödande vilja att överleva. Hus stod i brand samtidigt som ett kusligt lugn började lägga sig över staden och dess få invånare som var kvar. En del gav upp tanken på att klara sig medan andra fortsatte att kämpa för sina liv. Mitt i allt detta tumult möttes åtta ungdomar. Flyende från de vinande kulorna omkring dem sprang de mot ett hus som såg övergivet ut. Väl inne i huset tittade alla på varandra i smyg, som för att bedöma om de andra var att lita på eller inte. Ingen av dem hade träffats innan detta hände, så man kan förstå deras oro för vad som komma skulle. De åtta ungdomarna var: Rob, Ken, Liza, Rick, John, Steve, Mary och slutligen Alexis.

Efterhand började de lita på varandra, men det tog ett tag. De kom fram till att de var tvungna att göra något åt huset invändigt, om de nu skulle stanna där. Tjejerna tog på sig ansvaret att försöka hitta gardiner och diverse andra saker som skulle piffa upp huset. Killarna gav sig ut och började leta efter möbler. Ett par timmar senare kom tjejerna hem och satte upp gardinerna de hade hittat i andra övergivna hus. De hade även hittat lite köksredskap och blommor. Växterna placerade de ut lite varstans i varje rum. Nu såg det genast lite mera hemtrevligt ut. De var nöjda med sin insats och undrade samtidigt hur det gick för killarna. Svaret på deras fråga kom flåsandes genom dörren bärandes på en soffa, bord och stolar. Nu var det ju inget stort hus som de hade flyttat in i, så tjejerna delade på ett rum och killarna på det andra. Som tur var fanns det två toaletter, en på övervåningen och en på bottenplanet. Köket var ljust och rymligt. I vardagsrummet ställde de soffan och två stolar. Bordet släpade de in i köket och ställde det mot väggen. På så vis behövdes det inte lika många stolar i köket. Mary, Liza och Alexis plockade i ordning ute i köket medan killarna stack iväg igen för att se om de kunde hitta fler möbler. Innan de kom tillbaka hade tjejerna röjt upp i hela huset.
- Värst vad ni har städat då! utbrast Rick när de kom hem.
- Vi var tvungna att göra något medan vi väntade på er, svarade Alexis.
Den goda andan dem emellan fortsatte att spira allt eftersom tiden gick. Fler och fler saker kom på plats i "deras" hem. Det hade nu blivit ett riktigt trevligt hem för de åtta ungdomarna.

En dag sa killarna att de skulle ut och kolla läget i centrumet.
- Kom hem hela bara, sa Mary.
- Vad skulle kunna hända oss?! svarade John med glimten i ögat. När de gett sig iväg började en orolig väntan på deras återkomst. Det var fortfarande kaos ute på gatorna, men inte som det var från början. Efter ca två timmars vankande av och till för tjejerna steg killarna in genom dörren.
- Nu ska ni få se vad vi har fått tag på, sa Ken och höll fram ett par påsar fulla med bröd, cigaretter, vatten och ett antal konservburkar.
- Var hittade ni allt detta? frågade Liza, fast hon visste att de aldrig skulle tala om det för någon. Rick hade även tagit med sig en blomma till Alexis.
- Den är som mina känslor för dig, sa han till Alexis, knoppande och på väg att slå ut i full blom. Då rodnade Alexis. Hon hade ju samma känslor för honom.
- Nu blommar kärleken, sa John och de skrattade gott åt vad han sagt. Alla hade känt att något var på gång mellan Rick och Alexis, men de ville inte lägga sig i. Det var skönt tyckte de, att Rick vågat ta det första steget. Man kunde se hur det riktigt strålade om det nykära paret. Resterande av kvällen tillbringades i vardagsrummet där de spelade kort nästan till gryning. När tjejerna gick och lade sig för att sova sa Alexis att hon skulle vilja ge Rick något fint när han fyllde år. Alla kom överens om att de skulle försöka hitta något som skulle passa honom.

Några månader senare, när Mary och Alexis var ute och skaffade fram nya gardiner, kom det fram en tjej till dem och sa att det fanns ett halsband att köpa. Om man hade de rätta pengarna eller sakerna. Mary fick en lapp med adressen på vart de skulle gå om de var intresserade. De kom överens om att inte säga något till någon av de andra. Sedan glömde de bort lappen och fortsatte sitt sökande efter gardiner. Innan de kom hem fick Alexis lappen av Mary. Hon skulle gå och höra sig för nästa dag. När morgonsolen steg över hustaket lämnade Alexis huset, smygandes med en del saker hon hade samlat på sig. Hon ville inte att någon skulle märka att hon gick, det blev bara en massa jobbiga frågor om vart hon var på väg och varför. Hon lämnade en lapp, för säkerhets skull, där hon skrev att hon var ute en sväng och skulle snart vara hemma igen. Så när de andra vaknade läste de hennes lapp och ägnade sig åt sina uppgifter för dagen. Ken och Rob skulle skaffa mer konserver, Liza och Mary var i städartagen och de andra låg och latade sig i vardagsrummet. Vid skymningsdags hade Alexis fortfarande inte kommit hem. Nu steg oron bland dem. Onda aningar och tankar dök upp. Tänk om det hade hänt henne något. Då kom Mary på vad Alexis sagt att hon skulle göra och talade om för de andra var hon antagligen var någonstans. Alla klädde på sig och gav begav sig mot den adress som tjejerna fått dagen innan. De visste att de var utanför "sitt" område, men de hade inget val. När de närmade sig frågade de en tanig tjej som gick förbi dem om hon hade sett någon som såg ut som Alexis. Visst hade hon det, beskrivningen stämde ju in på den bruden som inte ville bli Zeb´s flickvän.
- Vet du var jag få tag på denna Zeb? frågade Rick.
- Fortsätt den här gatan och ta till vänster i nästa korsning, svarade tjejen.
- Vad tror ni att hon menade? undrade John.
- Inte en aning, sa Mary. Hon fick lite dåligt samvete för att hon inte sagt något tidigare om Alexis´ ärende. Det var ungefär som att Ken hade läst hennes tankar för han sa till henne att det inte var någon fara, de var inte arga på henne. Men ändå fanns den gnagande känslan att något var riktigt galet kvar. Det första de fick syn på när de rundade hörnet på huset var en kropp som låg livlös. Rick sprang fram och tittade om det var hon. Det var det inte och alla drog en suck av lättnad. De såg sig om utan att se en människa i närheten. Försiktigt ropade de hennes namn. Inget svar. De gick längre och längre in samtidigt som de ropade på henne. Plötsligt hördes ett svagt stönande in i en gränd. Där låg hon! Alla sprang fram och lutade sig över henne och blev lika chockade allihopa. Hon var så svårt misshandlad att det knappt gick att se att det var hon. Rick satte sig ner på knä bredvid Alexis och mumlade något i hennes hår. Försiktigt lade han hennes huvud i sitt knä och strök bort håret som dolde hennes vackra ansikte.
- Tala om för mig vem som gjort detta mot dig, bad han. Alla väntade spänt på hennes svar och visste redan då att den som gjort detta var tvungen att straffas. På ett sätt eller annat, så var deras regler. Gjorde någon dem illa blev svaret tillbaka likadant. Ett öga för ett öga...

Av Viveka Lundbom 23 sep 2001 14:11