Kär i Soul

Det var i somras jag blev kär.

Jag var på dejt med en mycket trevlig, ung herre från Nyköping. Det var vår första dejt. Vi hade träffats kvällen innan på ett futtigt, ja faktiskt väldigt tråkigt uteställe med nypolerade, bruna bord och glittrande, tunga kristallkronor i taket. Hursomhelst la vi märke till varandra på det minimala dansgolvet. Någonstans mellan Bob Marley och Missy Elliot fann vi varandra. Någonstans mellan Marley´s vaggande rytmer och Elliotts grymma Get ya freak on.

Något senare skymtade jag honom sittandes uttråkad vid ett bord när DJ:n brassade på: OOOAAAA HEEEELA NAAATTTEN. Lika uttråkad som jag. Lika sittandes och lika väntandes som jag. En timme, en och en halv, två timmar. Väntade på att få röra min otroligt danssugna kropp. Plötsligt hör jag: Last Year Valentines day... Oh, min Kelis.. Kastade mig upp och rörde på min hungrande kropp. Härligt. Även han for upp som en lärka och svängde på sina höfter. Så här höll det på hela kvällen, upp och ner, ner och upp. Allt beroende på vad DJ:n spelade.

När kvällen var slut och efter att Mariah Careys; Caaant Liiiiiiiiive, if living is without youououououou.. dött ut, frågade han om vi skulle ta en fika dagen därpå. Nu hade jag två alternativ: antingen säga nej och aldrig få svar på varför han och jag for som tvillinglärkor upp och ner på dansgolvet hela kvällen, eller säga ja och får reda på varför. Svaret var enkelt. Ja! Vi bestämde en tid och dagen därpå var det fika.

Med förtjusning såg jag honom komma gungandes över ett svettigt sommarStortorg med världens biggaste hörlurar påklistrade på hans söta, lilla huvud. Vi kramade om varandra och klev in på fiket.

Något nervöst bröt jag isen. Jaha, så du gillar musik du? Herren mittemot mig sken upp som en sol och öppnade sin tunga, maffiga cd-väska. Från och med denna stund hade jag ingen aning om vad is och nervositet innebar.
- Jaha, så du gillar Kelis?
- Javisst, sa jag hon är ju helt fantastiskt underbart kanon.
- Härligt sa han! Har du hört den här sa han och gav mig sina bigga hörlurar?
- Nej, inte det sa jag, men lyssnade och lyssnade. Ivrig som han var bytte han säkert till tusen olika skivor. Tjejer, killar, män, kvinnor, änglar jag alla möjliga sjöng, pratade och spridde sina sammetslena vaniljröster. Jag kollade på honom och kände hur min musikåder pumpade för fullt, kände att jag när somhelst var på väg att explodera av toner, rytmer och makalösa röster.

En lång stund satt vi såhär. Lyssnade och lyssnade. Njöt och njöt. Till sist sa han:
- Det finns en skiva som jag vill att du ska höra. Den är speciell. Blunda och säg ingenting. Jag lydde hans order och slöt mina ögon.

"She is twentyfive, spent over half of her life, so afraid to speak her mind, it such a shame cause oh what a brilliant mind she has."

Just vid det tillfället, vid den fjuttiga lilla första meningen fylldes min stackars musikälskande kropp av sorg, glädje, lycka, kärlek, ja alla känslor som överhuvudtaget fick plats. Jag kände hur ögonen fylldes av tårar, hur vartenda litet hårstrå lyfte sig, hur kallar kårar kröp längs min rygg. Jag var tvungen att be honom trycka om låt nummer sju igen.

"She is twentyfive, spent over half of her life, so afraid to speak her mind, it such a shame cause oh what a brilliante mind she has."

Jag lyssnade igen. Hennes röst var som, ja hur ska jag beskriva den, som vanilj, sammet, siden, bomull, allt mjukt som finns på denna planet. Går inte att beskriva en röst som denna. Hon fullständigt tog mig i sitt våld. Förmodligen en av världens mest skönaste, mjukaste mest kontrollerade röster jag hört. Jag fortsatte att lyssna med musikådern i full aktivitet. Hörde bland annat hur hon hyllade, Miles Davis, Marvin Gaye, Jimi Hendrix, Billie Holiday, Bessie Smith, Ella Fitzgerald, Stevie Wonder. Ja, framförallt Stevie Wonder. Hon avslutar hela sin fantastiskt sköna, vackra och sagolika skiva Acoustic Soul med en hyllningslåt till Stevie Wonder. Hon sjunger bland annat att han är "another Shakespear of your time". Säger detsamma.

Under min uppväxt har jag ätit mig igenom de flesta musikstilar: pop, rock, smäktande Mariah Carey ballader, punk, jazz, klassiskt, folkmusik, musikal, disco, techno, rap, Goa, reggae, RnB, synth, ja det mesta. Även om jag älskade Räserbajs vid den revolutionerande tonåren, även om jag avgudade Nirvanas Curt Cobain, även om jag hoppade som en idiot framför spegeln till Dr Feelgood, så går ingenting upp mot denna underbart, fullständigt, makalöst musikaliska kvinna. India Arie. Hon var för mig helt okänd tills denne Herre som så vackert introducerade mig in i soulvärlden. Det bästa han förmodligen gjort.

Jag var och är väldigt grön och ovetande vad gäller soul, vet bara att det är bländande vackert och att man får ont i själen när man lyssnar till det. Ibland får jag för mig att jag inte är född i Sverige, utan på en liten grön, sagolik ö med svajande palmer där endast, soul, reagge, RnB och andra gungande, sköna rytmer ljuder. En ö där musik är det viktigaste som finns och där man dansar dag ut och dag in. Där ingenting annat räknas förutom kärleken till musiken.

Kärlek till något är alltid svårt att förklara tack vare dess storhet. Hoppas ni ändå förstår min krokiga och kanske ibland snubblande berättelse om hur det gick till när jag blev kär. Kär i India Arie och världens kanske vackraste musik, soulen.

Av Marita Söderström 21 sep 2001 09:20