Farbror är satan

En av fördelarna med att flytta hemifrån och bli vuxen är att man själv bestämmer vad man ska äta, när och hur mycket.

I min värld ser jag två huvudförövare som bör skuldbeläggas för folksjukdomen mattrauma. Ofta var det mammor som tvingade i oss mat vi inte tyckte om. Dessutom allt på tallriken. Inte ett potatisskal, inte ett fiskben fick gå till spillo. Vi som var barn på sjuttiotalet fick även lyssna till mässan om "Ehuru vi ska tänka på barnen i Afrika". Som om det var en hel generation 6-åringars fel att världens resurser felfördelas.

Var det inte mammor så var det mattanterna i skolan som våldtog våra smaklökar med lapskojs, dillkött och pölsa. Det fanns aldrig lika många vegetarianer i min skola som de dagarna dessa rätter serverades.

Vid 26 års ålder och år av matterapi har jag lärt mig att uppskatta alla rätterna utom lapskojs. Men det har tagit mycket mod och energi.

Skolan... mor. Hrmm...

Ovanstående personer är dock inte i närheten av min farbror. Han är Satan själv, Hin Håle, den Onde, Mörkret.

Sju år gammal hälsade på mina släktingar på Cypern. Vi hade spenderat hela dagen på stranden i Famagusta och var fullkomligt utsvultna. Min farbror, som basar över farfars fruktträdgårdar, hade precis kommit hem. Farbror basar även över köket. Glad i hågen springer jag fram och frågar med hungern skrikande i magen vad det blir till middag. Han svarar lugnt att idag ska jag minsann få smaka på Cyperns nationalrätt. "Spring in i köket och titta i kylskåpet." I samma ögonblick som jag öppnar kylskåpsdörren slits min värld i stycken. Alla referensramar, alla skyddsmekanismer, alla klossar jag byggt min världsbild på rasar plötsligt samman.

I kylskåpet ligger två flådda fårskallar och stirrar mig blint i ögonen.

Jag gråter. Min första tanke är landsflykt. Syrien ligger närmast, därefter Israel. Vad göra? Cypern är ju en ö!

Efter att ha samlat mig tar jag mig mod och frågar farbror om han menar allvar. Vilket han givetvis gör. "Och du ska smaka! Annars är du ingen riktig Cypriot!", och vill man ju vara, eller hur?

Sagt och gjort! Den kvällen fick den Onde mig att äta fåröga, fårkind, fårtunga och fårhjärna.

Och jag åt det lydigt. Och jag svor i det tysta att aldrig i mitt liv tvinga någon att äta något äckligt.

Idag är jag vuxen och äter vad jag vill. Bara det är gott. Och farbror är kommer snart till Stockholm och hälsar på och mitt kylskåp är till bredden fyllt med lutfisk, lapskojs och dillkött. Caterat, direkt från närmsta matbespisning.
La vendetta...

Av Ali Fegan 21 sep 2001 11:33