Till Oskar - av respekt

När jag kom närmare hörde jag hur han kippade efter andan. Hans blick var fastnitad i dom vassa kanterna och munnen lite öppen. Jag ville hjälpa honom. Hjälpa honom hitta luft igen.

Dagbrottet öppnade sig framför mina fötter. Jag ställde mig vid hans sida och väntade tills luften åter hittade vägen ner i hans lungor. Han nickade mot den stora avgrunden och sa "På den tiden när gruvan startade fanns det ingen ventilation. Ingen visste väl då hur mycket skit som skulle fastna i kroppen och aldrig ta sig ut igen". Jag lät blicken svepa över landskapet. Såg laven sträcka sig mot skyn, såg sligdammens förföriskt vackra färg, och tänkte att yta och innehåll speglar sig ibland i naturen såsom hos människan.

"Vet du", sa han, "vi cyklade från Åmliden till gruvan varje dag. På somrarna var det härligt, men på vintern var det lite besvärligare".
"Cyklade ni nästan tre mil varje morgon", frågade jag med misstro i rösten.
"Det gick lättare när man skulle hem, då visste man ju att middagen väntade" sa han och log snett "Det var långa dagar, ibland somnade man halvvägs, tur att dikena inte var så djupa".

Vi stod tysta en lång stund och begrundade. Jag kunde känna hur minnena låg över hans tankar. Jag försökte hitta en stig som kunde leda mig tillbaka så långt men såg bara tunnelbanor och pendeltåg framför mig.

"Hon var ganska hård, hon" sa han.
"Vem då, din fru? " undrade jag.
Han skrockade förtjust vid tanken men blev allvarlig igen "Nej då, hon gruvan. Många har hon tagit genom åren. Ibland slog hon till direkt och lastade av ett par ton inne i ett rum, men dom flesta tog hon genom sjukdom. Stendammet kvävde till sist. Jag hade tur jag, jag kan fortfarande andas, om än lite mindre än andra. Fast det vete tusan om det inte var bättre förr i alla fall".

Han grunnade en stund och fortsatte "Det är ett tungt arv ni ungdomar har lämnats. Jag trodde att städa upp den här skiten var ett dåligt testamente, men det kanske inte ens behövs städas. Vet du, det hade väl varit detsamma om dom där terroristerna kört in i gruvlaven istället. Då skulle det blivit två flugor i en smäll. Ja, jag är ju så gammal nu att jag kanske inte hinner uppleva nåt fler världskrig men det är synd om er ungdomar. Men sa han, ni kan ju alltid gömma er i gruvan om det skulle braka lös ordentligt"

Vet du Oskar, nu när du snart fyller 90 ska vi ha den där festen vi planerat, om den så måste hållas tusen meter under jord!

Av Lena Vikberg 19 sep 2001 13:26