"This can´t be happening!"

World Trade Center existerar inte längre. Det gör inte heller min tro på mänskligheten. Ett dåd så ofattbart och ogreppbart har just inträffat i min TV - ruta. Jag har irrat omkring som en skadad fågel, oroat, hatat och med jämna mellanrum ringt till USA för att försäkra mig om att "min" familj är oskadd. Förra året tillbringade jag som utbytesstudent i Basking Ridge, New Jersey och fick där nöjet att bo hos en underbar familj som tog väl hand om mig. Efter envist tutande upptagetsignaler kommer jag så äntligen igenom till det stora landet i väst och har Tony Doster, far till fyra barn, i andra änden. Han låter lugn, han mår bra och jag kan dra en lättnads suck. Så börjar han berätta om sin dag. En dag han aldrig kommer att glömma.

"It all happened so fast, I think it was about 8:45 when the first building, World Trade number 2, went down and as I watched it from my office across the river I couldn´t believe what I was seeing. It was like one of those bad horror movies or something. Only about 15 minutes later somebody screamed: Oh my God! I think they hit the second tower also! And I ran downstairs where they were watching the news and saw how they were doing a rerun on the clip, I saw how the tower went down on TV, then looked out the window and saw the exact same thing. It was unreal.

Tony pratar och pratar som om det egentligen inte spelade någon roll om jag var där eller inte. Jag tänker att det är nog är skönt att få ut alla dessa fruktansvärda intryck ur huvudet för ett stund. Han fortsätter:

"This can´t be happening, this can´t be happening" was all we kept saying. Security told us to evacuate the building and, because of shock I think, everyone stayed remarkably calm as we were walking down the many steps, helping some staff with asmatic problems that were having a hard time getting down. Once we got out the police was already there and organized, this was only 30 minutes after the first crash! It looked like the third world war had arrived. People where coming in ferries across the river, since the train system was all shut down, and on them they had "dust masks" to save them from the enormous amount of dust that came from the buildings. All this dust could kill you! We went to a friends apartment to watch the news and I started thinking about the Christmas party we had in the World Trade Center, how our people sometimes go there for meetings, my kids have been there on fieldtrips, it just can´t be gone! It´s unbeliveble!

Tony berättar att det är för tidigt att få någon slags överblick över läget, att man ännu inte vet hur omfattande skadorna är, men att ännu fler närliggande byggnader måste ha träffats, fler människor förlorat sina liv. Det hela är ogreppbart. "Of course we presume it´s a terrorist group. We all agree that this terrorism has to stop! If blodsheed is needed, and probably some bombs will be dropped in the middleeast, so be it! Some way we have to put an end to this! This country is known for getting back on it´s feet fast and so it will again!

Vi avslutar samtalet. Funderar över vart allas hat ska ta vägen? Hur många fler bomber får vi bevittna? Hur många människors liv ska slås i spilrror på grund av hat? Jag ringer min egen far som är lika chockad. Han drar paralleller med den dag Palme sköts på öppen gata. Den dagen rycktes Sverige upp ur sin trygga vagga. Ingen hade någonsin kunnat tro att vår egen statsminister, symbolen för vårt demokratiska land, vår trygghet, skulle bli mördad.

I går gick kanske hela världens "wake up call". Vi är chockade över hur det land som ska ha högst säkerhet, bäst kvalificerad säkerhetstjänst i hela världen kan råka ut för ett sådant attentat. Ändå hände det otänkbara. Frågan är hur vi gör och om det ens går att förhindra att det någonsin händer igen?

Av Lina-Maria Larsson 12 sep 2001 09:21