Fascism förbättrar företagsklimatet

Det finns inget som är så provocerande, som framkallar sådant raseri från överheten, dess megafoner och dess nyttiga idioter, som när man vidtalar det mest uppenbara: folkstyre och marknadsstyre är i grunden oförenliga. Och att förändring innebär tji för någras möjligheter att profitera på mångas arbete.

Eftersom de som tjänar på systemets fortbestånd är betydligt färre än de som skulle tjäna på en förändring måste man hitta på en rad lustigheter för att systemet ska fortbestå. Det viktigaste är att producera ideologi, helt enkelt påstå en massa grejer så ofta att folk slår sig till ro med sakernas tillstånd - "manufacturing consent", med Noam Chomskys ord. Men så finns också möjligheten att slå tillbaka hårt och brutalt för att förhindra förändring. Och efteråt legitimera det illegitima. Hur långt de makthavande är beredda att gå beror förstås på en massa olika saker - hur hotade de känner sig, men också hur motståndarsidan agerar. Om folk håller käft eller inte.

Demokratin har i västvärlden alltid hotats från höger. Det är ett historiskt faktum som inte borde förvåna om man ser vilka intressen som högern representerar. Tydligast har det blivit när motsättningarna hårdnar, när det är kris och uppbrott i luften. Så här skrev SAF, Svenska arbetsgivareföreningen, i ett instruktionsbrev till sina ombudsmän under andra världskriget:

"Det finns många som tror, att vi står inför en nyordning i Europa efter tyskt mönster. Skulle så bli fallet, torde det ej finnas någon anledning att öka vår stridsberedskap. En förutsättning härför är emellertid att Tyskland vinner kriget. Skulle Tyskland ej vinna kriget, innebure detta
en enorm framgång för arbetarna, varvid arbetsgivarna skulle få svårt att göra sig gällande".

Det är ett ganska rakt och enkelt konstaterande av intressemotsättningarna i Sverige. Inget har i grunden förändrats sedan dess. Däremot har en massa demokratiska framsteg som arbetarrörelsen tillkämpat sig gjort att man inte kan göra vad som helst hur som helst. Det är bra. Men demokratin är bräcklig och måste försvaras. Det var vad jag skrev i min artikel "Fascism
- medan du fikade". Och högerdebattörerna kortslöt. Inte helt oväntat.

Citatet däruppe, förresten, den finns med i ett av inläggen i antologin Utan heder Röd Press Förlag. Den som skrivit artikeln heter Per Francke.

Han dog i december förra året. Han föddes 1920, slet hund som textilarbetare, utvecklades liksom tusentals andra grovarbetare till ett lysande intellekt i sin kamp i den kommunistiska rörelsen, arbetade som journalist och blev senare chefredaktör för tidningen Ny Dag 1964-1973.

Under andra världskriget kämpade Per mot nazismen i Sverige. Han spred tidningar och agiterade mot nazisternas människofientlighet. Som tack blev han internerad i ett koncentrationsläger. I Sverige. Av Sveriges regering. Där fick han sällskap av andra kommunister och socialister som arbetat mot nazismen.

Så stod alltså saker och ting rent konkret. Det var kommunister som gav sina liv på Europas bakgator och i Gestapos tortyrkällare för att rädda världen från nazismen. Och fortfarande idag så utgör vänstern den självklara kärnan i allt antifascistiskt arbete Per, till exempel, arbetade målmedvetet in i det sista. Läste, skrev, demonstrerade. Ändå kommer borgerliga dussindebattörer och vill jämföra vänstern med nazisterna. Detta sägs alltså av samma svenska borgerlighet, vars företrädare satt på sina välnärda arslen och med förtjusning väntade på att Hitler skulle ta makten i Europa. Det skulle, med dagens språkbruk, säkra ett stabilt företagsklimat.

Så långt historien. Men låt oss tala nutid. Låt oss tala Sverige. Det var ju det jag försökte göra i det förra inlägget. Men då fick jag höra att demokratin var dålig i Sovjetunionen.

Jag är vid det här laget hyfsat van vid att delta på paneldebatter med representanter från olika ungdomsförbund. Det är ofta svårt att själv bedöma om man klarar sig bra eller dåligt på en debatt. Men det finns ett ofelbart lackmustest. Ju tidigare någon börjar prata Sovjet, desto bättre går det. I denna debatt kom det direkt. Jag noterar det. Jag noterar också, att trots ett rikt ordflöde från mången debattör, så bemöts inga argument. Kanske var det för svårt att läsa det jag skrev. Jag försöker alltså bena upp.

Demokrati handlar rimligen om mer än att man får gå till vallokalen med jämna mellanrum. Till exempel måste det vara möjligt för dem man väljer att faktiskt bestämma saker. Framför allt så måste man konkret har möjlighet, inte bara en diffus rätt att påverka sitt liv och det samhälle
man lever i. Den svenska högern har konsekvent bekämpat varenda demokratisk reform i det här landet - även efter den allmänna rösträttens införande. Reformer som gett människor möjligheten att faktiskt lägga sig i: föreningsstöd, längre semester, kortare arbetstid, gratis utbildning, utbyggnad av barnomsorgen. Detta har vi att förhålla oss till. Likaså att man även idag är mot sådana reformer. Bara några exempel.

1 För att kunna träffas och utöva sina demokratiska rättigheter behöver man ha lokaler. Men istället för att bygga fler lokaler så lägger man ned
föreningslokalerna.

2 För att kunna ta ställning måste man ha information.

Offentlighetsprincipen har varit stark i Sverige men är idag under hårt tryck. När offentliga sektorn privatiseras och bolagiseras försvinner också en massa offentlighet. Istället borde man utöka offentlighetsprincipen, till exempel så att all lönestatistik är offentlig, och inför meddelarskydd även i privata företag.

3 För att kunna säga ifrån på sitt arbete måste man slippa vara rädd.

Därför behövs det en stark arbetsrätt. Men arbetsrätten har istället urholkats kraftigt den senaste tiden. Värst är det för tillfälligt anställda. Nisse från Manpower lider av psykisk stress, drabbas oftare av sjukdomar och håller naturligtvis käften hårdare. Arbetsgivarna är glada. Jag och många med mig är det inte.

Det här är bara ett axplock på mycket konkreta saker som urholkar demokratin här och nu. Den som svarar med historiska exposéer över den albanska politiken på 60-talet har inget förstått.

Ingen bemöter heller det jag tar upp rent konkret om ökad statlig repression som svar på en social rörelse som kräver förändring. Det är historiskt sett alltid detta som kunnat utlösa fascistiska reaktioner.

Ingen säger något om att svensk polis, här och nu, har betett sig på ett sätt som faktiskt är vansinnigt. Och att detta har förklarats helt nödvändigt. I Erik Wijks bok Göteborgskravallerna finns ett mycket stort antal vittnesmål. Jag fastnade särskilt för det här, en fackföreningsaktivists berättelse:

"Vi greps och fördes till polisstationen. Ingen förklaring gavs . Jag fick inte möjlighet att veta var mina kamrater befann sig eller att kontakta anhöriga . Mitt i natten knackade en kvinnlig polis på i arresten och nästa dag fördes jag upp till häktet och visiterades, jag blev då tvingad att klä av mig naken inför två kvinnor i häktespersonalen. Sedan fick jag dela en cirka tre gånger fem meter stor enmanscell med en livrädd dansk som hade blivit grovt trakasserad av en polisman som hade armbågat honom ett femtontal gånger i ansiktet under hans transport till häktet. Under tiden i häktet så tvingades jag utföra mina behov i ett handfat, eftersom jag förnekades toalettbesök. . Att polisen kunde bete sig på detta inhumana sätt mot vanliga fackföreningsmedlemmar hade jag aldrig kunnat drömma om. . Det var ungefär samma känsla jag tidigare haft när nazister attackerat våra möten och demonstrationer."

Om man inte tycker att detta är ett angrepp mot demokrati och mot vänstern, då har man helt enkelt accepterat att utvecklingen är bra. Den som saknar de intellektuella verktygen för systematisk analys kan nog inte fatta att en fascistisk utveckling inte behöver se exakt likadan ut i Sverige 2001 som i Italien på 20-talet. Att man varken är italienare eller har en liten, distinkt mustasch är ingen garanti för att man inte hotar de demokratiska rättigheter som har vunnits.

Men återigen: jag har inte slagit på stora trumman. Jag konstaterar bara utvecklingstendenser som man måste blunda hårt för att inte se. Och folk har blundat. Hårt. Det är helt enkelt så, att om man vill försvara något ruttet, då måste man komma med ruttna argument. Reaktionerna på min artikel har sträckt sig från argumentbrist till galopperande idioti. Det finns många starka kandidater men Ramona Danlén levererar ändå det mest fascinerande exemplet. Hon skriver om Kuba !:

"Ungefär som i Kuba, den käre Fidel Castros land. Det är med mycket möda och stort besvär som man nu har öppnat bibliotek med böcker, skänkta av rika kapitalister så att kubanerna, i alla fall några, kan läsa om hur det ser ut i andra länder och vad som finns. För Castro ansåg inte att hans folk skulle bli för belästa för då kanske de skulle begripa vilken skitstövel han är".

Detta sägs alltså om ett land som gick från sjuttio procents analfabetism till full läskunnighet på några år efter revolutionen.

Jag nämnde boken Utan heder lite längre upp. Den kom som ett svar på de bisarra, historielösa angrepp som riktades mot oss 1998-1999 när min företrädare sade att man måste sätta in Lenin och den ryska revolutionen i sitt historiska sammanhang - ett fullständigt självklart påstående. Jag avslutar med att citera vad recensenten Åsa Linderborg skrev i Aftonbladet om boken. Det gäller verkligen den debatt som förts här på Sourze också:

"Utan heder är ett viktigt bidrag till vänsterns intellektuella självförsvar i den aggressiva och åsiktsintoleranta sekelslut. Den visar att vänstern har knappa ekonomiska resurser, men står välrustad intellektuellt. Det hade kunnat vara värre. Det hade kunnat vara som för högern - nämligen precis tvärtom."

Av Ali Esbati 12 sep 2001 09:34