Smittfritt blod kräver stränga regler

I Sverige ger omkring 250 000 blodgivare blod sammanlagt 470 000 gånger. Blodet delas upp i blodkroppar och plasma den proteinrika vätska som blodkropparna flyter i. Merparten av plasman används för tillverkning av flera olika läkemedel, till exempel för blödarsjuka patienter. Eftersom det behövs mer plasma än så för att tillgodose behovet av läkemedel så genomförs även plasmatappningar, cirka 250 000 per år. Cirka 50 000 nya givare tillkommer årligen, vilket är obetydligt fler än de som av olika skäl själva slutar.

Undersökningar har visat att en av sju personer som anmäler sig till blodgivning inte kommer att registreras som blodgivare. De långt vanligaste skälen är för lågt blodvärde eller för tunna blodkärl. Det rör sig alltså om cirka 7 000 människor som inte kan fullfölja sitt generösa uppsåt och som känner sig mer eller mindre besvikna. Erfarenheter från en stor blodcentral visar också att en av sju givare, som kallas till blodgivning eller kommer spontant för att ge blod, får besked om att en blodtappning inte kan ske, åtminstone inte just då. Orsakerna kan vara till exempel medicinering, resor till länder där risk för blodsmitta till exempel malaria föreligger, nyligen utförd tatuering, etcetera. Blodcentralerna strävar efter att ge tydlig och klar information om reglerna så att en blodgivare som, tillfälligt eller permanent, skall avstå från blodgivning inte behöver komma förgäves till blodcentralen.

Blodcentralerna arbetar för något ouppnåeligt men eftersträvansvärt, nämligen noll-risk. Detta gäller i högsta grad för ansträngningarna att undvika att blodsmitta hepatit-virus, HIV, malaria, med mera överförs vid blodtransfusion.

Säkerheten övervakas på olika sätt. Smittskyddsinstitutet följer upp resultaten av testerna på nyanmälda personer och blodtappningarna. Varje år upptäcks upp till tre HIV-smittade personer i samband med testningen av personer som vill bli blodgivare. Varje år konstateras också i samband med en blodgivning att någon eller några redan etablerade blodgivare har infekterats med HIV. Det tappade blodet förstörs då omedelbart så att ingen patient skall kunna smittas. I dessa fall måste utredas om blodgivaren möjligen var smittsam redan vid den förra blodgivningen. En nysmittad person kan nämligen vara smittsam under många veckor innan det upptäcks i testerna. Hittills har 19 sådana utredningar utförts och de har varit negativa, alltså att ingen smitta har överförts.

Smittskyddsinstitutet utreder smittvägarna när blivande eller redan registrerade blodgivare visar sig vara HIV-smittade. Utredningarna har visat att sexuellt umgänge mellan män varit smittvägen i hälften av fallen. Det har varit män som har känt sig trygga i sin fasta relation eller ansett att de har tillämpat "säker sex".

Att smittas med HIV innebär tragik för den drabbade. Eftersom de allra flesta män som har sex med andra män inte är HIV-smittade får risken för överföring av HIV-smitta män emellan betraktas som relativt liten i Sverige. Men eftersom vi eftersträvar noll-risk vid blodtransfusion är reglerna utformade så att den som, statistiskt sett, löper ökad risk att bli smittad inte ger blod eller plasma. Det finns restriktioner som gäller till exempel för sexuellt umgänge med personer som vistats lång tid i områden där blodsmitta är vanlig eller för personer som ofta byter sexualpartner.

1983 vidtogs flera försiktighetsåtgärder för att undvika överföring av HIV vid blodtransfusion, bland annat. regeln att män som har haft sex med andra män inte accepteras som blodgivare. Reglerna förtydligades i föreskrifter från Socialstyrelsen 1985 och 1989 SOSFS 1985:4 och 1989:38.

Under förarbetet till de senaste föreskrifterna SOSFS:2 diskuterades ingående förutsättningarna för att ända i regeln om sex mellan män, bland annat med representanter för smittskyddsläkare, RFSL, och HomO samt med representanter för andra länders blodcentralsorganisationer. Slutsatsen blev att regeln tills vidare måste behållas med hänsyn till aktuell statistik över blodsmitta och att det för närvarande saknas tillräckligt vetenskapligt underlag för att ändra reglerna, samt att bland olika intressen måste patienternas säkerhet väga tyngst.

Det är många som upplever att deras vilja att lämna blod till andra inte resulterar i registrering som blodgivare. Upprepade larmrapporter om brist på blod gör att blodcentralernas arbetssätt kan framstå som svårt att förstå. Såväl kravet på noll-risk som det faktum att en nyligen smittad person kan överföra smitta utan att det upptäcks i testerna gör att reglerna är strängt utformade så att de som, åtminstone statistiskt sett, löper ökad risk att smittas, inte ger blod eller plasma.

Reglerna ses över med vissa mellanrum. Eftersom läkemedlen ur blodplasman används i många länder måste hänsyn tas till de europeiska bestämmelser och rekommendationer som finns. Svenska experter driver i olika europeiska fora frågan om hur reglerna för dem som någon enstaka gång utsatts för en riskhändelse kan anpassas till dagens arbetssätt runt godkännande av givare och batterier av tester. Ett sådant arbete tar tid. Under tiden måste blodcentralerna be män som någon gång har haft sex med en annan man att tills vidare avstå från att ge blod.

Av Bo Lindblom 05 sep 2001 15:16