I ett hotellrum

Ensam lämnar jag honom, mellan varma lakan i ett hotellrum i Rom. Med stilla rörelser drar jag på mig jeansen och den nu så skrynkliga blusen.

Tänker att jag måste förklara, men mitt språk saknar ord denna morgon. Med pennans udd vilande mot det vita arket flimrar känslor från igår och dagarna innan förbi, men arket förblir oskrivet.

Nattportiern, som inte har blivit avlöst än, hälsar på mig med höjda ögonbryn när jag passerar receptionsdisken. Förmodligen är han något förvånad över att jag går barfota med morgonblekt anlete och skorna i hand.

Utanför står staden stum. Morgondisen som lever kvar låter den svala luften smeka bort tveksamheten. Långsamt går jag mot Stazione Termini för att välja ut en ny destination att fly till innan tveksamheten åter kommer på besök.

Väl på stationen talar städaren om för mig att tågen inte kommer att börja rulla än på ett par timmar. Stegen styr mot stationscafèt, där servitören med rödsprängda ögon och yvigt hår tar emot min beställning.

Självklart kommer han tillbaka med en liten kopp espresso fastän jag sagt till om "american coffee". Det har hänt förr och det kommer att hända igen i detta stövelland.

Servitören finner mig nog ganska tråkig som den enda gästen, för han knäpper strax på TV:n och låter sin blick vila på dess ruta.

Destinationstavlan i avresehallen låter tala om för mig att ett av de två tåg som först ska rulla igång ska mot Venedig och det andra ska mot Ravenna. Eftersom de avgår vid samma klockslag drabbas jag något av beslutsångest och tänker att jag ska singla slant om den saken så snart espresson är uppdrucken.

Medan jag tappert kämpar med att svälja de starka, heta kaffedropparna kommer det in en man och slår sig ner brevid mig vid bardisken. Kanske ser han inte att stället är rätt folktom och att det finns gott om lediga platser annorstädes.

Upp på disken lägger han sitt resesällskap, ett exemplar av Homeros "Odysseus". Ganska snart märker han hur jag beskådar bokomslaget och frågar mig om jag har läst boken. Det blev inledningen på en lång konversation.

Efter att vi suttit och pratat ett tag kommer han på att han inte har presenterat sig och gjorde därför det; därefter tar vi vid där vi lämnat diskussionen strax innan.

Jag frågar honom var han ska resa och svaret blir Venedig. Naturligtvis ställer han mig samma fråga och svaret blir Venedig. "Vilket trevligt sammanträffande", säger han och jag ler det oskyldigaste jag kan.

Vi tar sällskap till tåget och sätter oss i en gemensam kupé. Jag var nu hans resesällskap och han mitt.

När vi börjar närma oss vår destination låter han mig veta att han tror att det är ödet att vi har träffats, "och ödet ska man inte låta fly ur greppet", säger han och frågar allra ödmjukast om jag kan tänka mig att äta middag med honom samma kväll i Venedig.

När han smeker min varma kind den kvällen viskar han "kismet" i mitt öra om och om igen. Hans händer håller om min nakna midja. Mina lockar leker i hans ansikte.

Ensam lämnar jag honom, mellan varma lakan i ett hotellrum i Venedig.

Av Roxanna Rossi 05 sep 2001 13:49