Familjelycka!

Jag respekterar också homosexuella, kvinnliga präster och människor som tror på utomjordingar. Nej jag är inte perfekt, jag har en hel drös fördomar, men just när det gäller ovanstående saker är jag nog ganska open minded. So what, om Kalle och Micke vill gifta sig och sedan åka på smekmånad till Roswell, so what om Lisa vill läsa teologi men inte ha barn. Vad det handlar om, än en gång, är människors oförmåga - eller kanske snarare ovilja - att acceptera saker som ter sig onormala och därmed farliga.

Att som ung kvinna idag öppet gå ut och säga att man inte vill ha barn ÄR väldigt provocerande. Är modersinstinkten på väg att blekna bort, suddas ut, för att så småningom försvinna? Scary indeed. En feministisk vinkling är ju att om detta är något som sprider sig så kommer ju inte bara födelsetalet att sjunka ännu mer utan kvinnorna kommer att finnas lösa ute i verkligheten, utan att någon har kontroll över dem. De kommer att ta jobben, pengarna och till sist makten. Tanken svindlar.

För tio år sedan var jag tjugofyra år, nygift, hade jobb, hus och Volvo. Vänta nu, något fattas. Just det, barn. Det var vad alla förväntade sig. Trodde jag. Alla andra hade ju, eller skulle få, det hör ju liksom till. Trodde jag. Jag var besatt av tanken på barn. Så här efteråt kan jag inte säga om det var den biologiska klockan som fick kortslutning eller om jag bara ville vara som alla andra. Ha 2,4 barn med 2,5 års mellanrum som jag skulle vara hemma med i sammanlagt 3,2 år. Efter ett par år och lite svårigheter fick jag som jag ville. Dessutom blev de 2,4 barnen en av varje. Vilken fullträff! Mammas pojke och pappas flicka, perfekt. Jag hade lyckats, normen var uppfylld. Jag väljer att skriva om detta i jag-form för även om min man i högsta grad var delaktig i allt detta, så hade han en betydligt coolare inställning till hela cirkusen.

Det är svårt att tänka rationellt när man är mitt uppe i barnlöshetsutredningar, äter hormoner och dessutom tvingas att fylla i feberkurvor varje morgon, så att jag under hela denna tiden tog för givet att mitt liv skulle vara slut om det inte blev några barn är, så här tio år senare, något av en överreaktion, to put it mildly. Det är klart att det inte hade varit det. För de allra flesta ofrivilligt barnlösa är det säkert en stor sorg att vilja ha barn men inte kunna få. Men att gå ifrån det till att säga att deras liv är ofullständigt är snudd på förnedrande. Man går vidare, lär sig leva med sorgen och skapar sig ett liv utan barn. Många tvingas göra det, de flesta klarar det.

Frivilligt barnlös känner jag ingen som är, men jag inbillar mig aha! en fördom att det är lättare eftersom det är ett val man gjort. Man har bestämt sig för att man inte vill ha barn och problemet är att få omgivningen att förstå och acceptera. Omgivningen och ens partner. Ja, ja jag vet att man inte ska ta till "lilla vän, vänta du bara"-snacket men jag kan inte låta bli. När jag läser Frida Berglunds artikel "Familjefascism!" Sourze 010904 och ser hennes bild pryda en artikel som heter "Jag vägrar bli mamma" Aftonbladet 010903 så ler jag för mig själv och tänker "kom igen om tio år så kan vi snacka. Du har du säkert två barn och ett tredje på väg OCH en hyfsad karriär".

För det är det som förbryllar mig. Varför måste det ena utesluta det andra? "Jag vill inte välja blöjlivet före egen utveckling, säger Frida. . Jag känner inget behov av söta små barn. Det finns ingen plats för föräldraskap i mitt liv helt enkelt."

Nu nej, men man behöver inte skaffa barn när man är tjugotvå, man kan vänta, både tio och femton år. Förstföderskorna blir äldre och äldre. Och vad gäller karriär och personlig utveckling så är jag övertygad och det går utmärkt att kombinera med barn. Det är ett enormt ansvar att skaffa barn men samtidigt blir det inte svårare än man gör det. Det kan säkert vara svårt att kombinera mammarollen med vissa yrken och har man ambitioner att bli statsminister, företagsledare eller något liknande som innebär 100 timmars arbetsvecka så kanske man ska ta sig en funderare. På vem man skaffar barn med alltså. Om man nu vill göra jättekarriär så kan väl mannen sköta marktjänsten, läsa läxor och hämta från dagis.

Personligen tycker jag det är mycket bättre att kämpa för sex timmars arbetsdag. Vägra jobba för mycket! Vägra också att vara mamma, dygnet runt, vecka ut och vecka in. Ibland måste man få ledigt. När barnen är jättesmå är det svårt, men har man tur så finns pappan med i bilden, eller mormor eller farmor, moster eller någon annan som kan lösa av ett par timmar. Jag låter inte mina barn bli något hinder för min egen utveckling och jag tror inte att det gör mig till en dålig förälder. Jag lever efter devisen att en glad mamma är en bra mamma och det har gått bra hittills.

Konklusion:
Skaffa barn eller skaffa inte barn, var och en ska givetvis få välja och valet ska respekteras. MEN gå inte omkring och tro att barn är lika med total stagnation och noll personlig utveckling, för det är fel, det blir vad du gör det till.

Av Kajsa Kallio 05 sep 2001 09:20