En by utan mjöl del 2

Sprucken framtidstro
Jag registrerar alla de ansikten som jag känner igen. Jag noterar att fyra eller fem är helt främmande för mig. Skånska Lasse, vår tids fik. Hit kommer människor, i varje fall denna onsdag klockan 13:00, som ingenting bättre har att göra. Många utan jobb, många dagdrivare, många socialbidragstagare, många människor utan någon framtidstro. Ungdomar av idag, vår framtid, allas angelägenhet.

I åldersgrupp, och i allehanda kategoriska grupper; vietnameser, bosnier, punkare, syntare, sportnissar, små stolta tonårsgäng, före detta och still-going-strong-missbrukare, alla inom sin grupp, är folket strategiskt utplacerade vid sina bord. Rökridån och de vaga handhälsningarna som möter mig när jag passerar dessa bord, blandas med en doft av nybryggt kaffe, svett och stark tjejparfym.

Med en lugn ton placerar jag mig varsamt vid ett bord tillsammans med några bekanta. Jag känner av stämningen och tjuvlyssnar lite på allas ord och mening. Det är aldrig lätt att komma in i en konversation mellan två bord som hållits igång en timme före ens ankomst, men jag har trumf på hand, och det är att jag bor i Stockholm. Att jag har lämnat byn, ryckt upp mina rötter och levt vidare och därmed fått en identitet. De testar mig om storstadsfenomenet som det härnere anses vara har stigit mig åt huvudet. Om jag har förändrats som människa. En underförstådd känsla om att jag på något sätt har lyckats, smyger sig fram hos dem, och deras frågor speglar en viss avund till det. Efter en stund släpper fokuseringen kring mig och jag kan delta i det vardagliga resonemanget. Det talas mycket om helgens händelser: Om skvaller och om rykten, saker som förgyller hjärnverksamheten i dessa liv denna eftermiddag. Det är hasch det talas mest om. Något som har blivit av en trend bland de yngre i stan. Något nytt och farligt. För några år sedan var det om hembränd sprit som samtalen kretsade kring, numera om upplevelser kring de tyngre drogerna. Om jobben och framtiden, känns i detta skede, mycket avlägset:
- Man vill inte jobba, för att det enda man får är skitjobb. Och med skitjobb menat är det ett jobb som ingen vill ha och som dessutom är underbetalt, försvarar man sig med när frågan kommer på tal. Att montera frysboxar, fabrikslokalsarbete eller arbete inom långvården, lockar ingen. För att få ett "riktigt" jobb krävs en utbildning och plugga är det ingen som orkar.

Om framtiden vill alla spekulera. Men aldrig att det sker någon förändring. Någon vill förmedla allvaret i det hela och ger mig en trovärdig analys på läget:
- Alla stannar för att just alla andra stannar. Ingen gör något för att ingen annan gör något. Att prata och att göra något helt annat, än just det, gör att man inte behöver tänka på det heller. Folk är mer beroende av varandra än vad folk vill tro, men det är bara i sin egen kompiskrets som man finner den tryggheten.

Det planeras, det diskuteras, det lovas, om resor, studier, jobb och massa annat. Men ingen förvånas längre över om allting går i stöpet. Det är ingen som egentligen tror på de orden, på vad som sägs - för det är bara drömmar.
Jag har inte mycket att säga. Jag skakar hand en sista gång, släcker ciggen och lämnar sällskapet med en smula sorg i hjärtat.

Drömmen om den andra sidan
Den gamla kvarnbyn som det en gång var, har under sina år stått ganska oförändrad. Ytskiktet; samhällspolitiken och stadsarkitekturen har i det mesta sett densamma ut. Det är bara befolkningen och bosituationen som varit föränderlig.
Någon sa att Svartån som rinner igenom Mjölby stad, symboliserar befolkningens välbefinnande: "Lika svart som dess innehåll och lika bottenlöst som bottenskiktet, mår Mjölby idag." - det är av mångas uppfattning.

Att folk lever i avskildhet från varandra är ingen nyhet. De äldre är utplacerade vid sina områden och håller sig instängda i sina hem. Invandrargrupperna bor i de invandrartäta bostadsområdena - områden som fått vedertagen samlingsbegrepp som: Gula Pakistan De gula packen i staden bor där. Medan ungdomar bor, beroende på ekonomiska förutsättningar, i lägenhetsområden bland bara ungdomar osv. Närheten till befolkningen emellan är distanserad och främlingsingivande.

I anslutning till detta satsas det mycket pengar på att utöka stadens infrastruktur. Det byggs bostäder, det renoveras, och det läggs ut bredband överallt. Det är lustig matematik. Om denna stadsplanering skall verka för att stärka den inhemska befolkningens bostadsmöjligheter, är det något som är fel. Mjölbystad äger en befolkningsmängd på 12000 innevånare och de senaste åren visar på en kraftfull befolkningsminskning. Folk, främst ungdomar, men även barnfamiljer, väljer att flytta ut från staden. Men kommunen slår på stort, en vision om att få Mjölby till att bli en attraktiv boendeort, en stark och inbjudande "hotellstad" för förbipasserande och tillfälligt boende resenärer, verkar ligga i deras intresse. Förlorade skatteintäkter från urbaniseringen måste täckas upp på något sätt!

Att bli en förstklassig förort till Storebror, Linköping Sveriges femte största kommun genomsyrar alla dess planer.
Den grupp som får betala för det här är ungdomarna. De senaste fem åren har ingen satsning gjorts för att stadga den undermåliga ungdomsverksamhet som finns idag.

Föräldrar, föreningar, kulturfolk skriker om det behov som finns och för kommunen att få upp ögonen för den situation som råder, men ingenting görs. Det enda kommunen lyckats komma upp med efter flera års påtryckningar, är en inplanerad simhall.

Att sitta fast i småstäder är inte lätt. Det är lätt hänt. Mycket grundar sig på regionens egna verksamhet, befolkningsstorlek, klimat och mycket vilka beslut och satsningar från högre instans som tas.

Att fly från småstaden är således allas dröm. Att bo i civilisationens utkanter har ett igenkännande mönster: Man är född bortom all ära och redlighet - i en förortsvärld - där man är tillräckligt nära stan för att ha lust att åka dit och göra något med livet, att nästan få något, men ändå inte.

Istället uppstår en konflikt. Ett dilemma. Ett förortsdilemma: Staden är för liten för att verka som stadsmetropol och den är för stor för att fånga upp en bygemenskapsanda. Därför frodas fördomar, främlingsfientlighet, grupperingar, segregation och en enorm frustration över situationen som infinner sig. Vid rodret för hela spektaklet står kommunfullmäktige - den borgerliga socialdemokratin - som lever i en dröm om att kunna skapa något som man inte har förutsättningar till. Att bygga en stad av en ort.

Det här är med all säkerhet ett mönster som återfinns i flera kommuner runt om i landet, som är av samma karaktär. Men som känns så påtagligt när man lever i det.
Även om jag bara lyckats skrapa på ytan av något jättestort, är det jag visar, en del av verkligheten. En bild av Mjölby, såsom man kan uppleva det. Den vackra bilden av Mjölby är för mig endast minnen. Minnen av somrarna, den sista sommaren, vid gräsplanen, vid slutet av min gata. Där barnen i kortbyxor, kepsar och kjolar, springer i höggräset, över brännässlor och tagg, med svetten som lackar, efter den gula plastbollen. Det är sann glädje, det är gemenskap över gränserna. Solen, sommaren och barnen. Framtiden i Mjölby ligger i deras händer. Det är den tanken jag bär med mig i bagaget när jag stiger på bussen och lämnar min hemort för att återvända till det som jag längtat tillbaks till under en hel vecka.

Av Danjel Lindberg 05 sep 2001 15:27