En by utan mjöl del 1

Det var inte längesedan jag var här. Tjugotvå år av mitt liv har jag givit det. Ingenting man vill ångra, men något som nu känns svårt och ångestbringande att återbesöka. Vad är det som gör att man väljer att leva kvar i något oföränderligt? Vad är det som får folk att orka leva vidare? Är det bara jag som hyser dessa känslor till min hembygd? Sanningen måste alltid fram - mitt i hjärtat av lilla Mjölby - där är vi nu.

Ett besök gör så mycket. Känslor som långsamt låtit sig tynats bort med tidens gång, och saker som man minns varit goda, kan vid ett återbesök svida hårt.

Jag är nyss hemkommen efter en två månaders intensiv vistelse i huvudstaden. Det är svart, livlöst och obarmhärtigt kallt, där jag stiger av nattbussen till det som en gång gav namn och identitet åt staden - Mjölby järnvägsstation.

Mjölby som järnvägsknut har det varit alltsedan 1873 och som kommunikationscentra går numera den Södra stambanan från Malmö i söder och Kiruna i norr. Tillkomsten av detta resecentra förvandlade den lilla kvarnbyn till att bli en ort att räkna med.

Det är stor skillnad mellan att vara hemma och borta, och en tre timmars bussfärd har givit tid att fundera. Det första som slår mig är att, härnere vid den sydvästra delen av Östergötland, har hösten låtit sig införlivats på samtliga plan. Rester av ett tidigare regnskyfall, pryder den tomma gatans hud. En vecka skall jag spendera här: I min hemort Mjölby står världen still.

Möte med vardagen
Klockan har börjat närma sig 15:00, denna dag då regnet har upphört. Vädret och den friska höstluften inbjuder till en längre promenad. Utrustad med kamera, skriftblock och varm vinterjacka, inleder jag min färd från den plats som jag alltid brukar inleda min resa genom Mjölby stad: En bro över sex järnvägsspår som står stadigt på jorden med sina fyra åtta meter långa stålbalksben. Bredvid den stora nyrenässansstilta järnvägsstationen, står en ödslig telefonkiosk, bredvid den en ljusglad Pressbyrå och jämte den, en stor och hövlig järnvägsbro. Trappan som sluter och förtöjer på vardera sida av bron, är på vintern alltid ett riskspel. När snön har lagt ut sin säd över de hala trappstegen, är det inte ovanligt att man får se någon stackare, handlöst tappa fotfästet vid trappans topp och sedan falla de där tjugo metrarna nerför branten. Den gamla bron är just nu aktuell för debatt gällande en ombyggnation. Det finns två röster - bägge med en stark underton - den ena är kommunens som menar att en järnvägsundergång under spåren är nödvändig för att bibehålla Mjölby som ett attraktivt rescenter. Men en stark folkopinion har bildats, som vill föreslå att denna miljonprojektsatsning, bättre skulle användas till att säkra den gamla järnvägsbron, både som säkerhetsanordning och som skydd mot den ökade brottsligheten under kvällstid.
Man kan känna hur det hela sviktar när man går på den nästan hundra meter långa träplanterade järnvägspassagen och inte sällan har tanken slagit; "vad händer om det rasar?" Men oron försvinner i takt med ett möte. Redan på avstånd ser jag två gestalter närma sig. Två långa skapelser som med sitt kroppsspråk och sitt yttre vill markera något. Den närgångenhet som uppstår vid en konfrontation av detta slag; när drygt tre personer skall samsas om ett gemensamt utrymme, brons drygt fyra meter långa räckvidd, gör det oundvikligt att inte notera varandra. Killarna som är betydligt yngre än jag, har jag inte träffat på under flera år, och som nu vuxit sig starka, stirrar mig djupt in i ögonen. Som om deras blickar skulle översättas i rena ord, mena: "Jaha, vad fan vill du då? Din lilla skit!" Med stor övertygelse om att de sätter respekt i mig, följer de min rörelse och mitt uttryck, hela vägen tills vi gått om varandra, för att sedan återgå till den normala hållningen.

Trots att jag vet att detta är en del av vardagen, kan jag aldrig upphöra, känna samma obehag varje gång möten av detta slag uppstår. En känsla som jag delar med många av mina vänner och bekanta:
- Det har blivit ett hårdare klimat, säger en god vän till mig som jag stöter på några gator senare. Kvällarna efter 22:00 är värst. Invandrarkidsen och alla de små tonåringarna, har bildat små pakter och de springer omkring på stan och sätter skräck i pensionärer och andra om nätterna. Deras fysiska överlägsenhet gör också att man måste vara försiktig. Något som känns frustrerande eftersom de är så pass mycket yngre än jag. Ett typexempel på hur folk väljer att konfronteras med varandra idag. Det är viktigt med attityd och man har praktiskt taget inte råd att visa sig svag.

Lusten för den dagslånga planerade promenaden, dog ut efter tre kvarter senare och jag beslutar mig för att bege mig hemåt.

Själslig vånda
I Mjölby står tiden still. Det är fredag kväll. Mina vänner och jag har just haft en trevlig stund tillsammans, med god mat och rött vin. Några utväxlingar om den tid vi varit ifrån varandra, förs fram och diskussioner om världspolitik, relationer, fobier, universitetsstudier, om en nyinförskaffad tjänstebil och om drömmar, kommer på tal.

I en taxi tar vi oss ifrån en lägenhet i den av många ansedda, mer lugna delen av staden, den östra, för att ta oss till stadens centrum, hela befolkningens favorithak, Kvarnparken. Folkparken som under sin glanstid i mitten av 80-talet, sålde fullt hus, gästades av inga mindre storheter än Gyllene tider, Magnus Uggla, Pernilla Wahlgren, Style, Imperiet, har på mindre än åtta år förvandlats till en dekadent och osofistikerad fylleplats. Här samlas de alla. Unga och gamla, många med ett gediget gemensamt intresse: Sprit, sex och våld.

På tio snabba minuter och för 80 kronor har vi kommit fram till förhoppningars palats. Vi möts av en direkt oangenäm anblick.

Ingången intill pubens tambur är igenproppad av en lång och avig svans, folksamling. Dörrarna till entrén hålls stängda av två robusta och kompromisslösa vakter, medan folk skriker och slår mot dörrarna. Den rangliga kön, börjar röra sig framåt. Folk kommer i kläm och ur den stegrande hysterin utbryter en kvinna i ett våldsamt skrik. Hon tappar balansen och ramlar i backen. Oadresserade manliga röster om att folk skall gå undan, överröstar platsens alla oväsen och följs av en ohjälplig respons. I trängseln av otålighet och okontrollerad fylla, provoceras ett våldsamt bråk mellan två äldre män fram. Nävar och slag som både träffar och missar, löses upp genom att båda personerna i klorna på de utrusande väktarna, tappar balansen och även de hamnar i backen. För första gången på allvar, förflyttar sig folket bortåt från ingången.

Även om kvällens scenario är ett kännbart, återkommande skådespel, kom det oväntat. Chockad vänder jag mig oroligt bortåt från platsen och min blick hamnar på en gammal stenstaty, som skådar händelsen från sin utsiktsplats vid det lite avlägsna bergspartiet: var det så här han ville att det skulle vara - var det här hans tanke - när Skånska Lasse en gång var med och genom sina visor, lade den själsliga grunden för det som då var Mjölbys Folkets park?

Läs fortsättningen i den andra delen om en stad i skuggan av en dröm.

Av Danjel Lindberg 05 sep 2001 15:24